Har vi någonsin känt ensamhet?
Människan har ett grundbehov av att få uppleva kärlek. Vi lever bland folk, föräldrar, make/maka, barn och vänner, och den kärlek man får av de nära och kära runt oss gör att vi blir lyckliga. Behovet som vi har av att känna oss uppskattade, känna att vi kan prata ut med någon, känna att någon finns i vår närhet uppfylls.
Men vad händer om alla de nära dig skulle bryta relationen med dig eller en dag skulle försvinna. Då står man där, alldeles ensam och kanske förvirrad. Man kommer ha ett tomrum inom sig som behöver fyllas. Detta tomrum kan vara väldigt svårt och fylla och det är kanske därför så många hamnar i depression, självmordstankar eller förlorar hoppet om livet.
Men många inser då att de har Allah(SWT), någon som alltid har funnits där och så länge Allah(SWT) finns så behöver man ingen. Han är den som kommer få dig känna uppskattad, Han är någon du kan prata med när du än önskar och Han är och har alltid varit närmast dig.
[50:16] VI HAR skapat människan och Vi vet vad hennes själ viskar till henne; ja, Vi är närmare henne än hennes egen halspulsåder.
Men frågan är då, hur kommer det sig att alla inte finner denna närhet och komfort i sin Herre då vi blir ensamma?
Om vi återgår till de människor som vi har en nära relation med, så har vi byggt upp en relation, en närhet, en kärlek. Detta oberoende om det är din moder eller din vän. Sen är vissa relationer naturligt närmare. Men har vi byggt en sådan relation med vår Skapare? Tänker vi på Honom, längtar vi efter Honom, pratar vi med Honom, suktar vi efter Honom? Då allt är frid och fröjd så är Allah(SWT) oftast sekundärt, hur kan vi då förvänta oss att vi kommer honom närmast då vi inte har någon annan.
Detta är en välsignad månad då vi är inbjudna som Hans gäster, låt oss ta tillfället i akt och skapa en relation med vår Herre så att Han är det som jämt och ständigt kommer först i våra liv. Låt oss även ta tillfället i akt och be för Hans älskade(AJ) återkomst.