Ett av de bästa sätten att förstå en ideologi är att observera intellektet i själva ideologin. Om en ideologi är kapabel att förse samhället med lärda människor så visar det värdet och kapaciteten hos en sådan ideologi för att växa och upplysa intellektet i samhället. Historiker har rapporterat att över 4000 elever studerade hos Imam Sadiq(A). Varje student brukade läsa ett specifikt ämne och specialisera sig i det ämnet. Som exempel kan nämnas Hamran Ibn Ayan som studerade recitationen av Koranen, Aban Ibn Taqlib som studerade arabisk litteratur, Zarareh som studerade islamisk juridik, Mu’min Taaq studerade teologi, Hamza Tayyar studerade predestination och den fria viljan, Hisham Ibn Salem studerade Gudomlig Enighet och Hisham Ibn Hajam studerade Imamat.
Trots sin unga ålder så var Hisham Ibn Hakam väldigt respekterad av Imam Sadiq(A). Hisham hade sökt olika inriktningar tills han fann vad han sökte efter i Imam Sadiqs(A) rättsskola. Hisham var väldigt spektakulär i sina debatter med andra inriktningar; många rättslärda ansåg honom vara en framstående intellektuell person. Hans debatter med Jatheeq Nasrani (en framstående kristen präst i den arabiska världen vid den tidpunkten) om ämnet kristen teologi och med Nazzam om den eviga kännetecknet i det efterkommande livet är väldigt populärt. I samband med Imam Sadiqs(A) martyrskap då han var Hishams lärare, så vore det intressant att gå genom Hishams diskussioner med en Sunni lärd vid namn Zerar Ibn Amro (Abaa Amro):
En dag kom Zerar Ibn Amro för att besöka Yahya Ibn Khalid Barmaki[1]. Yahya frågade: ”Abaa Amro! Är du intresserad av en diskussion kring Shiismen?”
Zerar svarade: ”För fram vem än du önskar.”
Yahya kallade på Hisham Ibn Hakam. När han kom så sade Yahya till honom: ”O Aba Mohammad! Detta är Zerar. Du är medveten om hans styrka i teologi och du känner också till att han inte är överens med dig i tron. Prata med honom om Imamat.”
Hisham sade: ”Okej” och vände sig till Zerar och sade: ”Vad är måttstocken för att acceptera eller förneka ens vänskap, är det genom den yttre eller inre aspekten?
Zerar: ”Uppenbarligen är det inte möjligt att veta vad människorna har i hjärtat utan gudomlig inspiration så vi kan bara döma det yttre.”
Hisham: ”Sant. Säg mig då vem av dessa två personer försvarade den heliga Profeten mer, drog sitt svärd oftare, dödade flest av Guds fiender och vara den mest effektiva i de heliga krigen? Ali Ibn Abi Talib eller den första kalifen?”
Zerar: ”Uppenbarligen tjänstgjorde Ali Ibn Abi Talib mer men Abu Bakr hade en högre nivå av tro och övertygelse.”
Hisham: ”Övertygelse är en inre fråga som du sa inte kan bevisas och precis som du nämnde så ska vi inte prata om det. Men enligt vad du bekräftade så har Ali Ibn Abi Talib en högre status till det yttre. Han hade en större fördel för ledarskapets koncept som den första kalifen inte hade.”
Zerar: ”Ja, Så vitt man kan se är det så och vi accepterar detta.”
Hisham: ”Nu om det uppenbara är en med hjärtat, vore det inte en ännu bättre dygd?”
Zerar: ”Jovisst.”
Hisham: ”Har du inte hört vad Profeten sa till Ali? ”Du är till mig som Harun var till Musa. Med skillnaden att det inte finns någon Profet efter mig”[2].
Zerar: ”Det känner jag till.”
Hisham: ”Vore det lämpligt av Profeten att säga en sådan sak till en person om han inte var säker på ifall den personen hade en sann tro eller inte?”
Zerar: ”Nej, det vore inte lämpligt.”
Hisham: ”Så Alis yttre och inre är likvärdigt. Och det har nu bevisats att det som krävdes för ledarskap, oavsett om det var det intre eller yttre aspekterna, fanns i Ali Ibn Abi Talib. Men detta gäller inte din ledare. Det inre matchar inte det yttre och all lovpris tillkommer Allah(Swt) bara.
(Urval taget från boken ”Hisham Ibn al-Hakam; Defender of Divine Leadership” av Seyyed Ahmad Safaye)
Fotnoter:
[1]. Yahya Ibn Khalid Barmaki var rådgivare till Harun al-Rashid al-Abbassi och hade en roll i utnämningen av honom som kalif. I början av hans styre så utsåg Harun honom till sin rådgivare och gav honom sin ring. Tarikh al-Rosol wal Moluk, s. 5231. Han var också den första rådgivaren som kom att kallas för Amir, alWuzara’ wal-ketab, s. 229.
[2]. Denna tradition har rapporterats i diverse Sunni och Shia källor däribland:
Shia källor: Usul kafi, vol. 8, s. 107; Amali Tousi s. 171 och 253; Irshad, vol. 1, s. 8 och 156; Khesal, vol. 1, s. 311.
Sunni källor: Sahih Bukhari, vol. 5, s. 19, #3706; Sahih Muslim, vol. 4, s. 1870, # 2404; Musnad Ahmad, vol. 3, s. 160, #1608; Sunnan ibn Majeh, vol. 1, s. 45, #121; Sunnan Tirmidhi, vol. 6, s. 88, #3730.