اللهمّ زَیّنّی فیهِ بالسّتْرِ والعَفافِ واسْتُرنی فیهِ بِلباسِ القُنوعِ والكَفافِ واحْمِلنی فیهِ على العَدْلِ والإنْصافِ وامِنّی فیهِ من كلِّ ما أخافُ بِعِصْمَتِكَ یا عِصْمَةَ الخائِفین
”O Allah, pryd mig i den med sitr (förtäckande) och ’afaf (kyskhet)…”
Vi ber Gud att skänka oss dessa två egenskaper och pryda oss med dem. ”Sitr” betyder att täcka för andras synder; det vill säga inte gå runt och avslöja och berätta om vad vi sett personen göra. Det angår inte oss vad andra har för brister. Som vi har i hadith: lyckad är den vars egna brister gör honom upptagen från andras brister. Med andra ord, att vara så upptagen med att se till sina brister och rätta dem att man inte hinner hitta brister hos andra. Även om någon har en brist, säg det inte till någon annan. Det är baktal och det förstör fyrtio dagars handlingar och baktalarens goda handlingar överförs till den baktalades handlingars brev.
Så de som inte har med andras brister att göra, har den bästa prydnaden.
Och vi ber om ”’afaf” som innebär att inte synda och ha kyskhet som gör att vi avstår från synd. Vi ber alltså Gud att förtäcka andras brister, och inte gå runt och avslöja, och avhålla oss själva från synder också.
Och vi ber Gud ”… och förtäck mig i den med klädnaden av qonoo’ (belåtenhet) och kifaf (tillräcklighet)…”
”Kifaf” innebär som det är tillräckligt för livets gång. Har man mycket förmögenheter för dig med sig oftast tankemöda medan fattigdom kan det tvinga att sträcka ut handen till andra och be dem vilket för med sig förringning för människan. Så vi ber Gud att ge oss det tillräckligar oss och är tillräckligt för att räcka vårt liv. ”Qana’a” är också att vara belåten och förnöjd med det man har, vilket gör att människan inte nedvärderar sig själv genom att vilja ha mer och det för med sig ärbarhet för människan från Gud. Därför är qana’a den skatten som inte tar slut som Profeten(S) har sagt.
När man bejakar varenda liten nyck av sina begär och lustar, som aldrig tar slut och aldrig mättas utan ju mer de bejakas desto mer vill dem, gör man sig själv till slav för denna värld som fungerar som ett kärr där ju mer man rör sig desto mer sjunker man. Enda boten för nafs (jagets) omättliga begär är qana’a.
Vi ber Gud vidare ”… och för mig i den i rättvisa och justhet och trygga mig från allt jag rädds…”
Så vi ber Gud att få oss företa rättvisans väg och vara justa i allt – från vårt tal till vår handlande till vår tänkande till… Har vi rättvisa så förtrycker vi inte – varken oss själva eller andra.
Och vi ber Gud att värna oss och skänka oss trygghet från allt som vi skyr och befarar. Skänka oss skydd och säkerhet så inget hot vågar sig på oss.
Och vi ber Dig om allt detta O vår Herre och Gud ”… med Ditt värn O DU Värnaren av de rädda” O DU som ger tillflykt till vem som än söker tillflykt hos Dig.