I en tid där inte längre dagarna räcker till för många, och där samhället inte längre har tid att blicka tillbaka, finns absolut ingen tid att bromsa, ty en stund vi kan gå miste och förlora. Men ibland behöver vi människor dra i handbromsen stanna upp och fundera!
Vår tids kanske största samhällsproblem idag är just avsaknaden av glädje, det mörka rummet, den fallande världen, ja vi har alla olika sätt att beskriva den på, det som idag är definierat med ordet- depression. Vi uppsöker läkare när vi har ont i magen, handen eller benet. Vi går till och med till tandläkaren när vi har ont i tanden. Men vem går vi till när vårt inre oroar oss, våra tankar och bekymmer plågar oss, när vår själ inte längre kan finna ro. Har vi då frågat oss själva hur vårt inre mår?
För ungefär två decennier tillbaka fanns varken något internet, datorer, surfplattor, smarttelefoner. Under endast några tiotal år har våra liv genomgått flera digitala revolutioner som översvämmat människan och gripit ett starkt grepp om vår vardag. Faktum är att vi människor idag är överflödade med information och kunskap. Men hur har då detta påverkat vår vardag och oss som individer samt hur hanterat vi det?
Utan tvekan har det varit en stor omställning som slängt människan i ett hav av information och precis som en okunnig simmare som kastats ut i havet hade drunknat kommer även den okunniga som handskas med denna informationsvåg tillslut också drunkna i alla medkommande bekymmer. Människans ständiga språng i livet, behovet av den ständiga informationsvågen, bekymmer kring tillgängligheten, att ständigt vara uppdaterad, tävlandet i materialismen och det skönmålade idealet av lycka har fått människan till att bli en skör bubbla. Så länge det blåser medvind svävar bubblan vackert och tyngdlöst omkring, men så fort en hårdare vind drar över ser vi den slungas från höger till vänster för att tillslut möta sitt öde, spricka och kvar likt sorgsna tårar, ligger det som en gång var en levande bubbla nu på marken.
Vi befinner oss idag på en motorväg, den angivna hastigheten skall följas, det går snabbt och tanken på att sakta ner finns vare sig någon tid för eller i tankarna. Skulle farten sänkas dröjer det inte länge förrän de irriterande reaktionerna från övriga billister möter oss, ett ekande från tutan, ett bländande helljus eller en häftig omkörning utan att ge tecken för att vara säker på att missnöjet blir tydligt. Ja, reaktionerna är många och olika men om vi inte saktar ner och drar i handbromsen kommer vi aldrig märka hur snabbt vi egentligen kör. Den höga farten har gjort att vi fastnat i ett tunnelseende som hindrar oss helt enkelt från att se klart och lägga märke till vår omgivning.
Hur mycket vackra ting går vi inte miste om i vår försummelse, har vi någonsin funderat över att stanna upp och observera, när skall vi börja reflektera, dra i handbromsen och agera?