Han var en gammal kristen. I sin ungdom hade han arbetat mycket hårt och förtjänat sitt levebröd i sitt anletes svett. Nu var han gammal, svag och blind. Han stod i ett hörn på en gata och tiggde. De flesta gick bara förbi honom men en del stannade upp och tog fram några mynt som de lade i hans hand.

En dag såg Imam ‘Ali ibn Abu Talib (AS)47 den gamle mannen och tänkte: “Vilket olycksöde kan ha drabbat denna stackars människa? Har han inga barn som kan ta hand om honom på ålderns höst? Finns det verkligen inte något sätt att befria honom från denna gräsliga förödmjukelse?”

Han frågade den gamle mannens vänner och bekanta. Alla berättade om hur hårt den gamla kristne mannen hade arbetat och slitit i sin krafts dagar. Men han hade inga besparingar och ingen som kunde ta hand om honom. Det var därför han hade börjat tigga.

“Vilken skam!” sa Imam Ali (AS). “Så länge han var frisk och stark arbetade han och tjänade samhället. Vi har alla på ett eller annat sätt, dragit nytta av hans arbete. Hur kan vi överge honom idag?”

Med dessa ord beordrade Imam Ali (AS) den muslimska statskassan att betala den gamle mannen hans uppehälle så länge han levde.