En annan fråga gäller Koranens språk och hur man skall läsa det. Somliga tror att Koranläsning bara innebär att läsa högt i avsikt att förtjäna gudomlig belöning (thawab) utan att förstå innehållet i det man läser. Dessa människor läser ideligen Koranen om och om igen, men när man frågar om de har förstå vad de har läst, blir de svaret skyldiga. An läsa Koranen är både bra och nödvändigt ur den synpunkten att man måste göra det för att kunna förstå Koranen, men det är inte något sätt att vinna gudomliga belöningar.
För att uppfatta Koranens mening måste man också observera vissa detaljer. Vid studiet av många böcker gäller att läsaren får ut en rad nya friska idéer som förut var okända för honom, och bara läsarens förnuft och reflexions och tankeförmåga blir sysselsatta. När vi kommer till Koranen finns ingen tvekan om att den måste läsas med avsikten att lära sig något. Koranen klargör detta:
”Det är en välsignad skrift, som vi nedsänt till dig, för att de må begrunda dess tecken och de, som hava förstånd, låta förmana sig.” [Den heliga Koranen, 38:28]
En av Koranens uppgifter är att undervisa och handleda. Här vänder sig Koranen till det mänskliga förnuftet och talar med ett logiskt språk. Men bortsett från detta språk har Koranen också ett annat, och med det talar den inte till förnuftet utan till hjärtat. Detta språk är känslans språk. Den som vill förstå Koranen och bli förtrogen med den måste vara bekant med båda dessa språk, och måste dra nytta av dem båda jämsides. Att skilja dessa två språk från varandra skulle ge upphov till misstag och felslut, skada och förlust. Det som vi kallar hjärtat består av de djupa och mycket mäktiga känslor inom varje människa som ibland kallas «existentiella känslor», det vill äga känslor av ett samband mellan människan och den absoluta existensen.
Var och en som kan hjärtats språk och tilltalar en annan med det vädjar till hans hjärta – livar upp den personen i djupet av hans vägen. Det är då inte bara personens tankevärld som påverkas, utan hela hans varelse. Som exempel på hjärtats språk kan vi kanske nämna musiken. På ett sätt är alla sorters musik lika, nämligen på så sätt att de påverkar människans känsloliv. Musik livar upp själen och försätter människan känslomässigt i en annan värld. Naturligtvis beror de känslor och den rörelse som uppstår på vilken typ av musik det är, och varierar därefter. En sorts musik kan handla om tapperhet och mod och tala till människan med motsvarande språk. Vi vet alla att militära sånger och melodier stäms upp på slagfältet och att deras påverkan ibland är stark nog att övertala soldaterna att trots hårda motanfall möta fienden på öppna fältet, fastän de tidigare var rädda att lämna sina befästningar. En annan sorts musik kan vädja till sensuella känslor och inbjuda människan att hängiva sig åt svaghet och släppa efter för laster och fördärv. Vi har kunnat iakttaga hur stor musikens makt är på detta område: kanske har ingenting annat så stark inverkan när det gäller att bryta ner kyskhetens och moralens försvar. När något uttrycks genom sådant känslomässigt språk här spelar det ingen roll om det sker med musik eller genom andra uttrycksformer så kan också andra stämmningar och instinkter påverkas och kontrolleras.
En av människans mest finstämda känslor och instinkter är hennes religiösa och gudfruktiga natur. Det är denna heliga och upplyfta känsla som Koranen vänder sig till.
Koranen innehåller själv föreskriften att den skall reciteras på ett vackert och värdigt sätt, för därigenom talar Koranen direkt till människans gudomliga natur (fitrat) och drar den till sig. När Koranen beskriver sig själv slår den fast att den har två språk. Ibland presenteras den som logikens, förnuftets och eftertankens bok, ibland som människans och kärlekens bok. Med andra ord ger Koranen näring inte bara åt människans förnuft och eftertanke utan även åt hennes hjärta och själ.
Koranen framhäver många av sina ämnen med sin egen speciella «musik», en musik som framför alla andra lyckas lyfta fram människans djupaste och ädlaste tankar. Koranen säger åt sina trogna att ägna en del av varje natt åt att läsa Koranen, och att läsa den i sina böcker när de har sin uppmärksamhet riktad mot gud. Koranen vänder sig också till Profeten och säger:
”Du, som ligger överhöljd, vaka under natten utom en stund” [Den heliga Koranen, 73:1].
Profeten ägnade en större del av natten åt bön än åt sömn. Han kunde stå upp och dyrka Gud vid vilken tid som helst. Under sin andakt läste han Koranen sakta: varken så fort att dess ord inte kunde urskiljas eller med så många uppehåll att det blev svårt att uppfatta sambandet mellan orden. Han läste Koranen med eftertanke och var uppmärksam på dess innehåll. Längre fram i samma sura som vi citerat ovan får han veta, att när han behöver mera sömn på grund av sina ansträngningar under dagen, som handel och jihad i Guds tjänst så får han ändå inte glömma att draga sig tillbaka i bön.
En av de största glädjekällorna för de första muslimerna, ett medel till andlig styrka och till inre ro och renhet, var Koranens musik. Koranens himmelska Ljud förvandlade på kort tid Arabiska halvöns vilda stammar till ett folk av troende (mumin) som kunde ge sig i kast med samtidens stormakter och besegra dem. Dessa tidiga muslimer såg Koranen inte bara som en lärobok och rådgivare utan också som näring för sina själar, och som ett medel att finna styrka och öka sin tro (iman). I nattens ensamhet läste de Koranen högt och tillbad och anropade Gud, och om dagen anföll de fienden som rytande lejon. Detta var precis vad Koranen väntade sig av dem som hade funnit tron. Den säger oss i en hänvändelse till Profeten:
”Lyd alltså icke de otrogna, utan bekämpa dem väldeligen med den (koranen)”. [Den heliga Koranen, 25:54]
Profeten uppmanas att inte lyssna till fiendemas list eller giva efter för deras villkor, utan stå emot dem och fortsätta kampen (jihad) med Koranen som vapen. Då var han försäkrad om seger. Profetens eget livs historia bekräftar denna vers. Ensam och utan stöd stod han upp med Koranen i sin hand och Koranen blev allt för honom. Den skaffade honom soldater, försåg honom med vapen, rustade hans styrkor och slutligen besegrade den hans fiender. Den fick enskilda fiender att dragas till honom och förmådde dem att underkasta sig dess överlämnare, Guds budbärare. På så sätt förverkligar den därför sitt sanna och gudomliga ansvar.
När Koranen kallar sitt språk för hjärtats språk, betyder det att den vill skänka hjärtat glädje, rena och upplyfta det med sitt budskap. Språket är inte detsamma som i den sensuella musiken, som ibland underblåser människans lägre passioner. Inte heller är det militärmusikens och marchernas språk, som sjungs av väpnade styrkor och som uppeggar och stärker egenskaper som mod och tapperhet. Det är ett språk som gjorde tappra och förandligade försvarskämpar av enkla beduiner. Om dem har det ärligen sagts att de bar sin kunskap, sin vision, sitt klara tänkesätt och sina andliga och gudomliga ideal på sina svärd, och använde svärden till att röja väg för samma tankar och visioner. För dessa muslimer fanns inga privata förhållanden, inga privata intressen. Fastän de var långt ifrån perfekta och kunde begå många fel stod de alltid i kontakt med varandets källa. De ägnade natten åt bön och dagen åt jihad.
Med sin alldeles speciella karaktär av en bok för hjärtat och själen är Koranen en bok som sätter människans känslor i rörelse och får hjärtat att darra och ögonen att tåras. Detta har framhållits mycket starkt även beträffande «bokens folk»7:
”De som vi givit skriften förut, tro ock därpå. Och då den uppläses för dem, säga de: ‘Vi tro på den; det är förvisso sanningen från vår Herre’” [Den heliga Koranen, 28:52-53].
I en annan vers framhålls att bland ickemuslimer står de kristna närmare muslimerna än vad judar och polyteister gör. En grupp kristna som kom till tron och blev muslimer när de hörde Koranen, beskrivs på detta sätt:
”Och då de åhöra vad som nedsänts till aposteln, ser du deras ögon fulla av tårar över den sanning, som de lära känna, allt under det att de säga: ‘Herre, vi tro, uppskriv oss därför bland trosvittnena!’”. [Den heliga Koranen, 5:68]
På ett annat ställe, där det egentligen talas om de troende, beskrivs de på följande sätt:
”Gud har nedsänt de härligaste tidender, en skrift med snarlika satser, inför vilka huden skrumpnar på dem, som rådas för sin Herre; sedan mjuknar deras hud och deras hjärtan, så att de åkalla Gud.” [Den heliga Koranen, 39:22]
I dessa och många andra verser visar Koranen att den inte bara är en bok som förmedlar kunskap och analys. På samma gång som den använder förnuft och logik, talar den också direkt till människosjälens känslor och stämningar och påverkar därför människan på alla plan.