Vad ledde till denna tragiska händelse i Karbala?

Även under Profetens(S) [av Islam] livstid, fanns det människor som bekände tron med deras tungor, men vars hjärtan saknade övertygelse. Dessa människor kallades ”Munafiqeen” (hycklare) av den heliga Koranen.  Orsakerna till att dessa människor anslöt sig till skaran av muslimer, var av många slag, varav några var följande:

1.Deras fiendskap mot Islam som fick dem att försöka skapa splittring inifrån bland muslimerna, genom att förvränga Profetens(S) budskap på alla möjliga sätt varhelst dem fick möjlighet.

2.Islam spred sig snabbt och blev allt mäktigare. Därför beslöt dem att gå med den vinnande sidan för att på så sätt kunna beslagta, vad än av världsliga vinster som de kunde komma över.

Hycklarnas verksamheter tog fart efter Profetens(S) bortgång, och nådde sin topp under Mu’awiyas, son till Abu Sufyan, styre över Syrien.

Hycklarna var nu vid makten och kunde därför planera för ett mycket organiserat angrepp, ett angrepp som skulle slå mot, självaste rötterna inom Islam, och dem var på gränsen till att uppfylla sina drömmar. Några av planerna i denna attack var att förstöra muslimers medvetenhet och tysta deras munnar samt kväva muslimers yttrandefrihet. Detta uppnåddes genom framförallt mutor, terror och spridning av okunskap. När dessa vapen misslyckades för att tysta en stark muslimsk tunga, så tystades tungan med döden.

Detta styra av tyranni och terror fortsatte och endast inom ett halvsekel efter Profetens(S) bortgång hade Islam blivit så förvanskad och förvrängd att den hade blivit helt oigenkännlig. Oigenkännlig, till en sådan grad att folk fastän de kände till Yazids (son till Mu’awiya) omåttligheter och lösaktighet ändå fortfarande accepterat honom som en efterföljare till Profeten(S) och en sann ledare för muslimerna.

Med Yazids tillkomst, den mest avskyvärda, hade uppdraget att förstöra Islams rötter nått sin höjdpunkt. Skillnaden mellan rätt och fel hade blivit så förvanskad att det inte längre var möjligt för en vanlig människa att skilja mellan dem.
Vore det inte för Imam Hossein(A), Profetens(S) dotterson och son till Imam Ali(A) och Fatima Zahra(A), så hade detta varit slutet på Islam.

Vad Imam Hossein(A) gjorde var att samla sina hänförda medlemmar av hans familj och hans handplockade vänner och kamrater, av vilka många hade varit följeslagare till Profeten(S) och Imam Ali(A) och Imam Hassan(A) omkring sig i Karbala. Dessa människor var de allra bästa exemplen på mänskligheten under denna period, eller under någon period i världshistorien. Imam Hossein(A) hade mer eller mindre nästan samlat den totala styrkan av de sanna följarna av Islam till sig själv. Denna styrka besatt kanske inte den fysiska kraft som fienden men hade något fienden saknade vilket var moralisk kraft. Med denna styrka, fortsatte han att göra motstånd mot Yazid.

Det faktum att han reste från Medina mot Kufa med sin familj (inklusive hans nyfödde son Ali Asghar(A)) är ett tydligt tecken på att det inte var hans avsikt att kämpa för kalifatet eller den världsliga makten. Nej, utan hans mål var något mycket högre än detta. Han kämpade för Islams liv och dess bevarande.

Från Imam Hosseins(A) tal och predikningar, som han höll för hans kompanjoner under sin resa från Medina till Karbala, antyds det tydligt att han visste vad som skulle hända under de kommande dagarna. Han informerade sina kompanjoner och följeslagare ständigt om att han, och de som skulle följa med honom, skulle dö. Han gav sina kompanjoner ett fritt och tydligt val: ”döden med honom, eller livet ifrån honom”. Kompanjonerna visade att de var fullt medvetna och beredda på att offra sina liv tillsammans med Imam Hossein(A).

Syftet med detta offrande var:

Med sin uppoffring lyckades Imam Hossein(A) locka till sig alla fritänkande människors ögon under hans sin tid och det skulle komma att fortsätta göra det under alla tid framöver. Under denna tid av förvirring, när rätt och fel hade blivit så förvanskad att det inte gick att urskilja längre lyckades Imam Hossein(A), i Karbala, återuppliva ett döende hjärta och återupprättat denna skillnad, skapandes en tydlig, kraftfull och skarp skillnad mellan rätt och fel, som inte lämnade några tvivel (inte ens för de mest fördomsfulla historiker) angående faktumet att Imam Hossein(A) hade rätt, och att felet låg hos dem som var emot honom. Genom inrättandet av detta faktum, lyckades Imam Hossein(A) och hans följeslagares, med ord och handlingar, att inkapsla och sammanfatta alla Islams läror under ett kort tidsintervall, på Karbalas jord, vilket skapade en fyr varifrån ljus lyser upp vägen för sanningssökande människor av alla tider.

Det är denna händelse som är markerad den tionde Muharram varje år. Det är denna händelse som har gjort fritänkande människor genom alla tider att älska Imam Hossein(A), med en osjälvisk kärlek utan like. Och det är denna kärlek som uttrycker sig genom sorgen under månaden Muharram, och särskilt på ”Ashura” dagen, som sammanfaller den 10 Muharram, varje år. Sorgen är ett sätt att påminna sig om Imam Hosseins(A) makalös uppoffring, ett sätt att tacka honom, ett sätt att uttrycka kärlek till honom, och ett sätt att föra hans budskap vidare till världen om sann frihet.