Abu al-Qasim Jafr berättade: Jag var med Imam Sadiq(A) när en Syrier kom till honom. Han sade:”Jag är en lärling (sahib) i teologi, juridik, och lagar om arv. Jag har kommit för att tvista med dina anhängare.”
”Är din teologi vetenskap från Guds Budbärare(S) eller från dig själv?” frågade Imam Sadiq(A).
”Delvis från Guds Budbärare(S) och delvis från mig själv, svarade han. ”Är du då en anhängare av Guds Budbärare(S)? undrade Imamen(A) ”Nej”, svarade han. “Har du fått en uppenbarelse (wahy) direkt från Gud?” frågade Imamen (A) ”Nej”, svarade han. ”Är lydnad obligatoriskt gentemot dig som lydnaden till Guds Sändebud (S)?”
”Nej”, var svaret. Imam Sadiq(A)vände sig till mig och sade:”Yunus son till Ya’qub, denna man motsäger sig själv innan han har börjat sin verkliga uppgift; som är att diskutera.” Sedan sade han: ”Yunus om du är duktig i teologi så borde du prata med honom.” [Yunus kommenterade:] Hur ledsamt det än är så sade jag till honom: ”Må jag vara din lösen, Jag har hört dig förbjuda att ta del i teologiska diskussioner och säga: Olyckliga är de teologer som säger detta skall följas och detta inte; att detta är viktigt och detta inte; att detta accepterar vi som rationalistiskt men inte detta.” ”Jag har endast sagt”, kommenterade Imamen(A) ”Olyckliga är de som, överger det jag säger och tillämpar sina egna önskningar.” Sedan sade han till mig: ”Gå till dörren och se efter teologerna som du kan se, och bjud in dem.”
Jag gick ut och såg Humran son till Ayan som var bra på teologi och Mohammad son till al-Numan al-Ahwal, som var en teolog, och Hashim son till Salim och Qays son till al-Masir, som båda även de var teologer. Jag hämtade allihop till Imamen(A).
Efter att Imamen(A) hade samlat männen, (vi var då i hans tält uppe på toppen av ett berg vid sidan av helgedomen ( haram ) i Mecca och det precis några dagar innan vallfärden började) stack Imamen(A) ut handen från tältet. Där visade sig vid det ögonblicket en man ridandes på en kamel i hög fart . Han skrek: ”Hisham, vid Herren av Ka´ba!” Vi trodde det var Hisham, en av Aqils söner, som älskade honom väldigt mycket.
Men se där, det var Hisham son till al-Hakam som kom.
Han hade endast de första tecknen av skägg i sitt ansikte. Alla vi där var äldre än honom. Imam Sadiq(A)gjorde plats för honom och sade: ”Här är en som hjälper oss med sitt hjärta, tunga och sin hand.”
Han sade till Humran: ”Debattera med mannen” – syftande på Syriern. Humran debatterade med honom och vann debatten. Sedan sade Imamen(A)”O min Taq, debattera med honom.” Så Mohammad son till al-Numan debatterade med honom och vann över honom. Sedan sade han: ”Hisham son till Salim, debattera med honom.” Så de båda argumenterade mot varandra. Därefter bad han Qays son till Masir att debattera med honom som gjorde detta. Imam Sadiq(A)började le åt deras diskussioner när han såg Syriern nästan försvinna framför sig i debatten.
Han sade till Syriern: ”Debattera med denne yngling” syftande på Hisham son till al-Hakam. ”Ja”, svarade Syriern och sade, ”yngling fråga mig om Imamat av denna man” syftande på Imam Sadiq(A).
Hisham blev så upprörd att han skakade men sade sedan: ”Kamrat, ser din Gud efter Hans skapelser eller ser de efter sig själva?” ”Sannerligen”, svarade Syriern, ”min Herre ser efter Sina skapelser.” ”Vad gör han för att se efter deras religion för dem?” ”Han ger dem uppgifter och tillhandahåller dem förklaring ( hujja ) och bevis för de saker han har krävt av dem. Och Han tar bort minsta tvivel som de har om detta.” ”Vilka är bevisen som han har tillhandahållit för dem?” Frågade Hisham.
”Det är Guds Budbärare(S)”svarade Syriern. ”Och efter Guds Budbärare(S)?” kommenterade Hisham. ”Boken; heliga skriften Koranen och sunnah; det som Profeten(S) gjorde och sade.” ”Kan vi ta någon nytta av Boken och sunnan idag som gör att våra meningsskiljaktigheter tas bort och vi kan komma överens?” frågade Hisham ”Ja,” sade Syriern. ”Skiljer vi oss från dig?” kommenterade Hisham ”eftersom du har kommit till oss från Syrien för att debattera med oss? Du hävdar att personlig åsikt ( ra’y ) är metoden i religionen medan du medger att personliga åsikter som avviker i läran inte samlar folk tillsammans.”
Syriern var tyst som om han tänkte då frågade Imamen(A) honom: ”Varför debatterar du inte?” ”Om jag säger: Vi skiljer oss inte åt”, svarade han, ”skulle jag bara vara trotsig. Om jag sade: Boken och sunnah tar bort våra meningsskiljaktigheter, skulle jag ha fel eftersom de båda har (skillnader) i tolkning.
Hursomhelst så skulle jag kunna använda mig av samma argument mot honom.” ”Fråga honom, då, ”sade Imamen(A).”Du kommer se att han är kompetent.”
Så Syriern frågade Hisham: ”Vem ser efter Hans skapelser, deras Herre eller de själva?” ”Sannerligen så ser deras Herre efter dem”, svarade Hisham. ”Fastställer han någon åt dem som harmoniserar deras lära, tar bort deras meningsskiljaktigheter och förklarar vad som är sanningen och vad som är falskt för dem?” efterfrågade Syriern. ”Ja”, svarade Hisham. ”Vem är det?” frågade Syriern. ”Vid början av sharia (islamiska lagen), var det Guds sändebud men efter Profeten(S) var det någon annan.”
”Vem är det annan än Profeten (S) som tar hans plats (al-qaim maqamahu) i att vara Guds bevis?” frågade Syriern. ”Nu eller innan?”,svarade Hisham.
”I denna tid som vi lever nu”, svarade Syriern. ”Denna man som sitter här”, sade Hisham syftande på Imam Sadiq(A). ”Han är den som du har rest till; Han är den som berättar om himlen och är arvtagare från sin far och farfar.” ”Hur kan jag veta att det du säger är sanning?” frågade Syriern.
”Fråga honom om vad som helst som kommer att hända med dig”, svarade Hisham. ”Du har satt stopp för alla mina ursäkter men jag har fortfarande en fråga”, uttryckte Syriern.
”Jag skall befria dig från dina frågor”, sade Imam Sadiq(A) ”Jag kommer att tala om för dig om din resa och väg hit. Du började din resa denna dag. Din väg var sådan och sådan. Du passerade detta och detta och denna och denna (män) passerade förbi dig.” Var gång han berättade något om hans resa, svarade Syriern: ”Sant, vid Gud.” Sedan sade Syriern till honom: ”Vid detta ögonblick underkastar (aslamtu) jag mig Gud.” ”Rättare sagt så har du i detta ögonblick den sanna tron (famanta) på Gud,” sade Imamen(A) ”Islam, underkastelse till Gud, kommer före iman ,tron på Gud.
På förutsättning av det tidigare (Islam) planerade de arv och giftermål: På förutsättning av tron (iman), är män belönade.” ”Sanning”, svarade Syriern”, vid detta ögonblick vittnar jag att det finns ingen gud förutom Gud(SWT) och att Mohammad(S) är Hans Budbärare, må Gud välsigna honom och han familj, och att du är den nuvarande förmyndaren (wasz) av Gud bland de utvalda förmyndarna som bestämts av Gud.”
Imam Sadiq(A)närmade sig Humran och sade: ”Humran, utför teologi på grunden av traditionell kunskap (athar) och du kommer att ha rätt.” Han vände sig till Hashim son till Salim och sade: ”
Du vill använda dig utav traditionell kunskap men du kan den inte” Sedan vände han sig till al-Ahwal och sade: ”Du är en man som använder qiyas och är kringgående, en man som motbevisar lögn med lögn, även om dina osanna argument är starkare.”
Därefter vände han sig mot Qays son till Masir och sade: ”När du debatterar, desto närmare du är sanningen och traditioner (khabar) från Pofeten(S), ju längre ifrån den är du: du blandar ihop sanningen med det som är osant. Lite som är sanning räcker till att göra mycket som är falskt sant.
Du och al-Ahwal är skickliga talare.” [Yunus son till Ya’qub kommenterade:] ”Vid Gud, Jag trodde han skulle säga något liknande till Hisham”] Därefter sade han:”Hisham, Sannolikheten för dig att falla är väldigt svår, för du stoppar undan dina ben som en fågel när du är på väg att falla till jorden så flyger du. Därför borde en person som du debattera med människor. Vakta dig från att halka och rekommendationerna kommer att vara bakom dig.”