Priset för vete och bröd steg dag för dag i Medina. Invånarna var därför tagna av förvirring och oro. Den som inte hade sparat vete för ett års användning försökte göra sitt bästa för att lösa det och påbörja besparingen och den som hade tillräckligt såg till att bevara deras tillgångar. Där fanns också de fattiga som behövde köpa sitt vete från basaren dag för dag.
Imam Sadiq(A) kallade på mannen som var ansvarig i hans hus, han hette Mattab, och frågade honom: ”Hur mycket vete har vi för näravarande?”
Muattab svarade: ”Vi har tillräckligt för att det ska räcka för oss i flera månader.”
”Ta det till basaren och sälj det till folket” fick han som instruktion av Imamen(A).
”O Profetens son! Vete är väldigt sällsynt i Medina. Om vi säljer våra tillgångar så kanske det blir omöjligt att köpa senare” sade Muatteb.
”Gör som jag har sagt” svarade Imamen(A).
Muatteb gjorde som han hade blivit tillsagd och sålde all vete. Han rapporterade resultatet till sin mästare.
Därefter gav Imamen(A) honom följande order: ”Framöver, köp det här husets behov på daglig basis istället. Brödet till mitt hushåll bör inte skilja sig från massornas. Brödet bör från och med nu vara till hälften vete och till hälften korn. Genom den Allsmäktiges nåd har jag styrkan att enkelt förse mitt hus med bröd gjort av rent vete. Men jag gör inte så eftersom jag vill behålla mitt liv i ett måttligt tillstånd inför Allah för att ha medkänsla och hjälpa människorna samtidigt som jag söker likhet med de i mitt hushålls utgifter”[1].
(Ovan är ett urval taget från ”Anecdotes of Pious Men” av martyren Ayatollah Murtada Mutahhari)
Fotnoter:
[1]. Bihar al-Anwar, vol. 47, s. 59