Karbala – Det islamiska samvetet

”Wa innama kharajtu li talabi-l islahi fi ummaati jaddi”.
”Sannerligen lämnar jag Medina för att reformera min morfaders islamiska nation.”

De ovanstående orden summerar Imam Hossein(A) uppdrag. Dessa ord är en del av hans testamente som han överlämnade till hans styvbror Muhammad al-Hanfiyya. Reformeringen av den islamiska nationen genom att påbjuda goda gärningar och förbjuda onda gärningar, detta ska även vara målet för alla oss som hävdar sig sörja vår Imam(A) under dessa tolv dagar.

Det är enbart genom att påbjuda goda gärningar och förbjuda onda gärningar det islamiska samvetet hos muslimerna kan tändas på nytt och säkras. Ren eftergivenhet i rituella utövningar, dock innerligt utfört, under Ashora kan endast vara en förolämpning mot vår egen intelligens om vi utesluter handlingarna för ytterligare ett år och fortsätter mellantid att ignorera samvetets kall för att uppmärksamma Hossein(A) budskap. Alla våra handlingar under dessa tolv dagar ska vara riktade mot vår återhängivenhet till Imam Hossein(A) budskap och att aldrig överge det islamiska samvetet.

Låt oss nu reflektera på dessa två fall:

Zuhair ibne Qain al-Bajali var en Kufan. Han var hängiven Uthmani och hade inget att göra med Shiiterna. Hossein(A) karavan rörde sig sakta mot Kufa. Zuhair hade åkt till hajj och var på väg tillbaka mot Kufa. Vid en plats kallad Zarud möttes de två karavanerna. Zuhair fick reda på att Imamens karavan var i närheten men det fick inte honom att gå dit och visa sin respekt. I de tidiga kvällstimmarna kom en budbärare till Zuhair och sade:
– ” Abu ´Abdiallah Hossein ibne Ali har skickat mig för att be dig att gå till honom”
En följeslagare till Zuhair rapporterar att alla blev förbluffade. Hans fru kom till honom och sade:
– ” Å Zuhair, den heliga profetens barnbarn kallar dig och du beaktar ingen uppmärksamhet”
Zuhair reste sig och gick mot Imamens läger. Ingen vet vad för konversation som föregick mellan de två. Man kan endast förmoda att det måste ha varit en utav Imam Hossein(A) tillslag för att påbjuda goda gärningar och förbjuda onda gärningar. Allt vi vet är att när Zuhair återvände till hans karavan var hans ansikte, som Tabari beskriver det, utstrålande och glatt. Han lämnade sina kompanjoner och berättade för sin fru att han hade bestämt att ansluta sig med sin Imam, vilket också skulle visa sig leda till en säker död. Hon var fri att återvända hem.

Zuhair stannade kvar medHossein(A). På Ashura-dagens morgonsammandrabbningen, stred han tappert och reciterade hans rajas: ” Gud har renat våra själar och väglett oss”. När någon hånade honom som inte var en Shia utan en Uthamni, kontrade han: ” Nu när ni ser mig med Hossein(A)måste ni erkänna att jag är en Shia av Ali”.

Vid middagsbönen när den heliga Imamen ledde khauf-bönen (en förkortad bön som läses vid väldig rädsla) och pilarna fortsatte att forsa mot honom, erbjöd sig Zuhair att ställa sig framför Imamen för att skydda honom. Han log samtidigt som en pil riktad mot Hossein(A)borrade sig igenom hans bröst. När Imamen avslutade bönen föll Zuhair död. Tretton pilar hade trängt ut livet ur honom. Han var en person vars samvete hade väckts genom att påbjuda goda gärningar och förbjuda onda gärningar och han dog när han skyddade den stora dyrkan – bönen.

Hurr bin Yezid at-Tamimi al-Yarbubi var en yrkesofficierare i den Kufanska armén. När Hossein bin Numayr, kommandören för al-Qadisiya, fick reda på att Imam Hossein(A) och hans följeslagare närmade sig Kufa, skickade han 1000 män för att stoppa Imamen.

Hurr trodde att Imamen blev förhindrad att träda in i Kufa, eftersom Imamens närvaro kunde riskera stabiliteten i staden. Som en professionell soldat brydde han inte sig så mycket om de politiska agendorna. Hans plikt, enligt honom, var att utföra order från de överordnade. Trots det, fanns det islamiska samvetet dolt någonstans i hans kraftigt millitära hjärta.

Hurr och hans soldater mötte Imam Hossein(A) och hans kompanjoner vid en plats några mil utanför Kufa. Det var middagstid då de båda parterna möttes.

Hurr och hans folk hade rest sedan morgonen och de var väldigt törstiga. Han bad Imam Hossein(A) om vatten för sig själv och sin armé. Imam Hossein(A) bad Hadhrat Abbas, Hadhrat Ali Akber, Hadhrat Qasim och de andra om att försörja Hurr och hans män med vatten samt deras hästar. Detta måste ha varit en stark scen. Vattenbägare hämtades och de unga från profetens familj fyllde vatten till Yezids armé för att släcka deras törst.

Middagsbönen leddes av Imamen och Hurr och hans soldater förenade sig med dem. Efter bönen talade Hurr om för Imam Hossein(A) att hans order var att stoppa Imam Hossein(A) från att gå till Kufa såvida han inte gav sin ed till Yezid. Imam Hossein(A) svarade att han aldrig skulle ge sin ed till Yezid. Yezid var en orättfärdig ledare som ville förstöra Islam. Oavsett i vilket fall skulle han gå till Kufa eftersom han hade blivit bjuden av folket där.

Imam visade två säckar fyllda med brev och begäran från folket i Kufa, bedjande om att han skulle komma dit. Hurr svarade att hans order var att inte låta Imamen gå till Kufa och det fanns inget som han kunde göra förutom att utföra hans order.

Imam Hossein(A) kunde ha slagits mot Hurr och hans soldater och tvingat sig en väg till Kufa, men han ville inte starta något krig.

Han sade till Hurr att han tänker ta en annan väg och gå ifrån Kufa. Hurr svarade då att hans order blir då att följa efter Imam Hossein(A). Och så, följt av Hurr och hans 1000 soldater, gick Imam Hossein(A)) och hans kompanjoner en annan väg, ifrån Kufa.

På den andra Muharram, nådde de Karbala. Imam Hossein(A) köpte land där och slog upp sina tält. Hurr och hans män slog läger en bit därifrån.

Under följande dag kom Umar bin Sa’ad till Karbala med 4′000 soldater. Umar Sa’ad var kommendören av Yazids armé. Han hade ett flertal möten med Imam Hossein(A) och blev så imponerad av Imamen att han började be bakom honom. När Ibne Ziyad hörde om detta blev han rasande. Han skickade Shimr med 10′000 män, och han skrev ett brev till Umar bin Sa’ad där han beordrade honom att få Imam Hossein(A) ed eller döda honom. Umar bin Sa’ad ändrade genast sin inställning mot Imam Hossein(A). Följande var ordern att sätta begränsningar på Imam Hossein(A) och hans följeslagare från att hämta vatten från floden Eufrat, och från den 7e Muharram fick ingen i Imam Hossein(A) läger närma sig floden.

På Ashura natten var Hurr väldigt rastlös. Han kunde höra barnen i Imam Hossein(A) läger gråta på grund av törsten. Hans samvete viskade till honom:
”Vad har du gjort, Hurr? Varför låter du Fatimahs son befinna sig i denna position? Kommer Allah någonsin förlåta dig? ”
Detta var vaknande av hans sovande islamiska samvete. Denna yrkessoldat kunde inte sova hela natten. Inom honom var det en kamp mellan hans plikt som soldat och hans islamiska samvete. Han hade varit en professionell soldat för mesta delen av sitt liv. Han såg sitt liv i termer av lydnad till de överordnade och den militära disciplinen. De politiska agendorna var inte hans angelägenheter. Men nu var det mer än politik. Agendan var nu moral och rörde själva kärnan av Islam. Hurrs islamiska samvete framtvingande honom att ta hänsyn till dessa frågor.

Precis innan gryningen hade han fått det klart för sig. Hurr, hans son och hans slav red över till Imam Hosseins(A) läger. Hurr slängde sig ner på Imam Hosseins(A) fötter, bedjande om förlåtelse. Imam Hossein(A) tog Hurr i hans armar och sade:
– ” Hurr, jag förlåter dig. Jag försäkrar dig om att min morfader, den Heliga profeten, också förlåter dig.”
Avhoppet av en professionell soldat av Hurrs värde är en betydelsefull händelse i Karbalas historia. Han valde att byta från den sida som efter några timmar skulle bli segerrik och förtjäna stora hyllningar från Ibne Ziyad och Yezid till sidan med några få hungriga och törstiga män, barn och spädbarn som skulle förgås i den brännande sanden av Karbala. Detta markerar en stor seger för Imam Hosseins(A) skäl. Hurr och hans följeslagare gav sitt liv för islam.

Båda dessa fall understryker segern av det islamiska samvetet över ondskans makt.