Hurr ibn Yazid al-Riyahi(A) – Den Fria

Hurr(A) var namnet till en högrankad befälhavare i Umar ibn Sa’ds styrkor som hade beordrats av Yazid att bekämpa Imam Hossein(A).

Styrkan som tillhörde Hurr(A) var den första som mötte Imam Hosseins(A) karavan. Han blockerade deras vägar och höll de fångna i tre dagar utan att tillåta de dricka vatten.

På ’Ashura gjorde Hurr(A) ett oerhört viktigt och avgörande beslut. Just innan slaget lämnade han sin position och styrkan han hade befäl över för att sluta ihop sig med Imam Hossein(A), och blev då mellan de första som dödades av samma styrka han, några timmar tidigare, förde befäl över.

Poängen med denna del som ytterligare betonar situationens känslighet är att denna hjälte inte befinner sig i mittens gråzon, mellan det goda och det onda. Denna hjälte var istället ledaren över den onda armén.
Samtidig, måste det finnas symboler för denna berättelse för att bli så effektiv som möjligt. Borde det vara Prometheus på ena sidan och demoner på den andra? Men detta skulle göra berättelsen mer mytisk, men Spartacus och Krasius då?
Nej, det skulle bara förvandla berättelsen till nationalistisk och den blir lektionsbunden.
Men hur skulle det vara med profeten Abraham(A) och Nimrod?
Profeten Moses(A) och Farao?
Profeten Jesus(A) och ”Judas”?
Fortfarande inte passande, för de flesta av dessa personer är metafysiska och himmelska karaktärer som skiljer sig från de mer alldagliga – att ha liknande hjältar minskar berättelsens effekt, och även om den får folk att beundra, får den aldrig de att fundera på att [verkligen] följa deras fotspår. Däremot är huvudpoängen med denna del ur berättelsen att lära ut, belysa människans förmåga att ändras, visa hur det är möjligt för en alldaglig syndig man att avvisa alla de sociala och familjära banden hon har och genomföra en nästintill omöjlig förändring. Vad är denna hjältes namn?

För en historisk karaktär är rollen han spelar som är det viktigaste, inte namn som är något hans familj väljer åt honom. Vore berättelsen däremot skapad av en genialisk författare skulle ett namn väljas ut som är relevant i villkor med hans roll.
Däremot har vår hjälte i denna berättelse redan fått sitt namn av sin moder nämligen ”Hurr” som betyder ”fri” eller ”nobel”. Hans moder döpte honom till Hurr(A) som om hon var kapabel att se in i framtiden och inse vilken betydande roll hennes son skulle ha i berättelsen.

Så när Imamen(A) tar sig till hans blodiga kropp, precis innan hans död, talar han för honom: ”O Hurr! Gud välsigne dig! Du är fri i både denna värld och i den kommande, precis som din moder döpte dig!”

Fastän Hurr(A) spelade en unik roll i historien gäller inte betydelsen av hans roll enbart honom, [utan] betydelsen av hans handlingar innesluter faktiskt alla människor och sannerligen definierar den ”mänsklighet”. Det är det som urskiljer människa från andra varelser och understryker människans ansvar gentemot Gud, folket och sig själv. Hurr(A) handlade inte det med ord och grundsyner utan med blod och kärlek. Vore det så att man tog det Imam Sadiq(A) sade ”Varje dag är ’Ashura, och varje plats är Karbala, och varje månad är Muharram” känner man det naturliga tillägget är: ”och alla människor är Hurr!”

Vår historia, börjandes från Abel(A) och Kain, är en manifestation av den eviga konflikten mellan de två polerna av Gud och satan, fast i varje tidsperiod har dessa två poler klätt sig olika. Därmed finner varje människa sig själv, i var och en av tidsperioderna, vara i samma situation som Hurr(A): fullständigt ensam, i mitten, tvekandes och mellan de två arméerna. På ena sidan skriker den onda arméns befälhavare till sina soldater: ”O ni, Guds armé! Attackera!” medan på andra sidan, en Imam(A), med en ekande röst igenom historien frågandes – inte befallandes – ”Finns det någon som önskar assistera mig?” där du, O individ måste välja.

I och med detta val omvandlas du till en människa. Innan detta val är du ingenting, du är blott en existens utan något inre, du står i mitten. Mannen som har funnit en ”existens” genom födsel, finner därav ett ”inre” genom val. Det är i och med detta val som skapandet av människan fulländas, vilket är precis när människan känner denna tunga börda på sina axlar och finner sig själv totalt ensam, så som Gud och naturen har lämnat honom på egen hand i detta farliga val.

Nu kan vi analysera vår hjälte, känna den långa resa han genomgick under sådan kort tid, för att ändra sig från ett Yazidianskt Hurr till ett Hosseiniskt Hurr . Om han stannar kvar med Yazids styrkor är hans värld garanterad, varav ifall han ansluter sig till Imam Hosseins(A) begränsade armé blir hans död eminent. Det är ’Ashura dagens morgon, och trots att slaget ännu inte börjat inser Hurr(A) att möjligheten inte skulle kvarstå länge till. Tiden passerar förbi och stunden är snart kommen; inom honom har stormen redan börjat.

Från början hoppades Hurr(A) på att det inte skulle leda till krig men nu verkar det oundvikligt. Människor har en begränsad kapacitet att hålla ut i skam och förödmjukelse, förutom de utvalda och kan uthärda obegränsad vanära. Hurr(A) hade aldrig trott att vara en del av Yazids regering innebar att bli delaktig i Yazids kriminella dåd. För honom var jobbet enbart en inkomstkälla där han aldrig behövde blanda sig in i dess politik och religion.

Hurr(A) inser nu att möjligheten att kombinera sin position med sin religion är omöjligt. Hopplöst försöker han, som en sista utväg, att tala med befälhavaren Umar ibn Sa’d som lik honom, är motvillig att bege sig ut i krig och har accepterat uppdraget för att bli guvernör över provinserna Ray och Gorgan (två städer i dagens Iran). Vad skulle då vara bättre än den sorts lösning som inte slutar med spillandet av Profetens(S) Ahl al-Baits(A) blod?

Både Hurr(A) och Umar ibn Sa’d, från samma samhällsklass, hade tillsammans tagit sig ända från Yazids palats i Damaskus (Syrien) till Karbala (Irak).
Hurr(A) frågar Umar ibn Sa’d:
”Kan du ej finna fred som lösning i denna situation?”
”Du vet att [ifall] det vore upp till mig skulle jag ha uträttat detsamma som du föreslår, men din herre, Obeid Allah ibn Ziyad, accepterade inte någon fredlig lösning!”
”Så du skall kriga mot denna man (Imam Hossein[A])?”
”Ja, vid Gud, jag skall inleda ett krig vars mildaste resultat är kapade huvuden och brutna armar!”
Nu var det tydligt; det gick inte längre att blunda, ty nu skiljde sig de två vägarna åt.

För Hurr(A) är Yazids armé, på tiotusentals styrkor, ingenting mer än en flock anleten utan innebörd. En samling män utan inre själ, en grupp av människor med brist på hjärtan, de som ryter utan att veta anledningen och strider utan att veta för vem. Nu botar kärlekens och medvetandets Jesus en blind och återupplivar en död, förvandlar en mördare till en martyr. I en resa är det ej tillräckligt att fråga efter destinationen, utan man bör även fråga efter ursprunget. Därmed blir längden i Hurrs(A) resa uppenbar då man inser vartifrån han startade, och var han anlände – allt under en halv dags längd. För sin migration från satan till Allah(SWT), studerade Hurr(A) inte filosofi eller teologi, inte heller närvarade han på föreläsningar eller skolor. Han ändrade enbart sin ”riktning” vilken gav en innebörd till allt: konst, forskning, litteratur, religion, böner, hajj (pilgrimsfärd), Profeten Mohammad(S), Imam Ali(A) – då startade han sin resa, ridandes på sin häst, och sakta men säkert lämnade sin armé med sikte mot Imam Hossein(A).

Mohajer ibn Ous, som ser honom plågad och oroad frågar:
“Hur är det fatt Hurr? Jag är förbryllad av ditt fall, [för] vid Gud, vore det så att jag skulle utfrågas om den vars mod var överlägsen över alla andras skulle jag utan minsta tvekan ropa ut ditt namn! Men se på dig nu, förvirrad och orolig!”
“Jag finner mig själv mellan helvetet och paradiset, jag måste välja mellan de, och vid Allah(SWT), jag skall ej välja annat än paradiset, även om jag skulle skäras till bitar eller brännas till stoft!”

Skapandet av Hurr(A) har fulländats och tvekandets flamma har lett honom till visshetens eviga sanning. Sakta och tungt närmar han sig Imam Hosseins(A) läger – ”Jag är den samma som stängde igen din väg O Hossein! Är det möjligt för mig att botgöra?”
Han vägrar Imam Hosseins(A) inbjudan att vila en stund, tålamodet brister och han återvänder tillbaka till slagfältet och attackerar Umar ibn Sa’ds armé med de skarpaste och hårdaste orden för att klargöra till sin tidigare armé och befäl att han inte längre är någon slav (till världen), utan han är fri, han är Hurr!

Umar ibn Sa’d svarar genom att skjuta en pil och skriker: ”Var vittnen och låt Ameer al-Mo’mineen (de troendes kung – som i detta fall refererar till s.k. kalifen Yazid) veta att jag var den första som slängde en pil mot Hosseins armé!”