Händelserna bakom Karbala
Höjdpunkterna i Karbala
Händelserna i Karbala reflekterar konflikten mellan gott och ont, dygd och synd, kollisionen mellan Imam Hossein(A) (ledaren för dygd) mot Yazid (ledaren för ogudaktighet). Imam Hossein(A) var en revolutionär, en rättskaffens man, en religiös auktoritet, han var Imamen för den muslimska Ummahn, den muslimska gemenskapen . Som representant för sin morfar, profeten Muhammad(S), var även Imam Hosseins mål att säkra och skydda islam och leda muslimerna. Den dåvarande makten som var i Muawiyahs och hans sons Yazids händer var endast grundat med svärdets och terrorns hjälp. De använde grymma, våldsamma metoder för att regera över muslimerna.
Imam Hossein var överhuvudet för Ahl al-Bait(A) och erkände aldrig Muawiyah eller hans anhängare. Innan Hossein, hade hans far Imam Ali(A) utkämpat flera slag mot Muawiyah eftersom Muawiyah ständigt bröt mot de islamiska lagarna och principerna. Imam Hassan(A) var tvungen att bittert ingå vapenvila med Muawiyah för att kunna säkra Ummahn som då stod på spel. När Yazid förklarade sig själv som den nye ledaren över muslimerna krävde han att Imam Hossein skulle svära honom trohet och lojalitet. Imam Hossein(A) å sin sida avvisade bestämt Yazids ledarskap och beteende för att det fanns igen chans i världen att Yazid skulle kunna representera islam, det skulle helt enkelt vara att häda. Men Yazid, den tyranniske ledaren över muslimerna, var stenhård i sina krav och därför det växte en spänning mellan de olika sidorna.
Imam Hossein förstod att om han skulle ha svurit Yazid trohetseden skulle han ha riskerat islams överlevnad. Följaktligen, för att skydda islam hade Imamen inget annat val än att sammanstötta med Yazids styre oberoende på vilka konsekvenserna skulle bli. Yazid beordrade sina befälhavare att på vilket sätt som helst försöka få Al-Hossein att svära trohet för honom, även om det innebar användandet av våld. Befälhavarna var tvungna att uppbåda en stor armé för att omringa Hossins(A) läger i ökenlandskapet Karbala. De omringade lägret och skar av Hosseins(A) tillgång till vatten och förnödenheter. Lägret bestod av Imam Hossein(A), hans familj, vänner och kompanjoner. De stod fastbeslutna på Imamens sida, de modiga ville hellre möta döden för islam än att underkasta sig en galen tyrann och Yazids oislamiska sätt.
Sålunda visade sig Karbala att vara en sammanstöttning mellan sanningen och lögnen, rätt och fel, tro och misstro, de förtryckta och förtryckarna. Karbala handlar om att stå emot förtryckarna, oavsett vad följderna blir. Således offrade profetens(S) 57 årige dotterson allt för ett enda ändamål. Detta mål var att låta sanningen triumfera över falskhet, och han lyckades med det. Hans mål var att avslöja Muawiyahs plan vilket var att sätta sin son på makten och etablera en permanent Banu Umayyadansk regentskap för den muslimska Ummahn i islams namn. Imam Hossein lyckades att kasta omkull dessa planer och avslöja deras ohederliga natur på bekostnad av sitt och sina nära och käras liv.
Vem var Muawiyah?
Muawiyah var son till Abu Suffyan som var ledaren för Banu Umayya, en klan i stammen Quraysh. Muawiyah växte upp i en familj som var känd för sin förslagenhet, makthunger och kärlek till det världsliga. Muawiyah blev muslim först när Profeten(S) segrade över Mecka. De som blev muslimer på detta sätt kallades för Tulaqaa’, en term som användes föraktfullt av muslimer för de icke-troende som blev muslimer för att rädda sina liv. Muawiyah , hans pappa Abu Suffyan, hans mamma Hind och hans bror Yazid var alla tulaqaa’. Muawiyah kunde aldrig glömma denna skamfläck, han kunde inte skaka av sig det, därför brann tanken på hämnd inom honom för alltid. Muawiyahs personlighet och strävan skilde sig helt från hans systers, Umm Habiba, som var en av Profetens(S) fruar. Till skillnad från Muawiyah var Umm Habiba en uppriktigt troende och gudsfruktig muslim.
Omar, den andra kalifen, utsåg Muawiyahs bror, Yazid son av Abu Suffyan till Syriens guvernör. Yazid dog inom några få år av sjukdom och Omar utser hans bror Muawiyah till den nye guvernören. När Muawiyah kommer till makten använder han folkets skatt till sin egen fördel och för att öka sitt politiska inflytande. Han använde sitt inflytande till att bygga ett stort spionnätverk mot Ahl al-Bait(A) och deras anhängare.
Jamal konflikten
När Imam Ali(A) blev kalif bestämde han sig för att avlägsna Muawiyah omedelbart från makten trots Muawiyahs stora militära bas och inflytande. Muawiyah hade vid det laget lyckats vara guvernör för Palestina, Jordanien och Syrien under 17 år. Muawiyah trotsade Ali(A) och vägrade att lyda Imam Alis(A) order. Han vägrade till och med att svära trohets- och lojalitets eden till Imam Ali. I sin fräckhet upprättade Muawiyah en parallell guvernörskap i Stor Syrien och startade en smutsig kampanj mot Imam Ali(A). Han anklagade Imam Ali för den tredje Kalifens död, Uthman och uppmuntrade folket att resa sig mot Imam Ali. Han spred dessa lögner för att han lättare skulle kunna göra uppror mot Imam Ali.
Samtidigt blev A’isha, profetens änka, mer och mer högljudd mot Imam Ali(A). Även hon ville hämnas Uthman. A’isha och några av profetens kompanjoner, Sahaba såsom Talha och Zubayr, uppbådade en skara på 3000 personer att resa sig mot Ali(A) och tåga mot honom i Basra. Upprorsmakarna nådde Basra och kom i konflikt med de lokala ledarna och gjorde sig herrar över delar av staden. Upprorsmakarna terroriserade folket och spred sedesfördärv, de dödade minst 600 oskyldiga muslimer, de stal från den allmänna skattkistan och vapen från militärens förråd.
Som den ledande kalifen kunde Imam Ali inte ignorera läget, han var tvungen att agera för att återställa lag och ordning. Han gav order till sitt följe att sätta kurs mot Basra. I närheten av Basra, då Imamen närmade sig staden försökte han att övertyga upprorsmakarna som leddes av A’isha, Talha och Zubayr att lämna staden så att inget mer oskyldigt blod behövde spillas, men han lyckades inte. I slaget som följde valde Zubayr att inte delta. Talha blev sårad och förblödde till döds. Tusentals människor miste sina liv. A’shia ramlade av kamelens rygg men skadade sig inte. Imam Ali bad Muhammad Ibn Abu Bakr A’ishas bror att eskortera A’isha till Medina. Imam Ali stannade kvar i Basra i några veckor för att återställa lag och ordning och för att kompensera för de döda. Han bestämde sig även för att förlåta de som kämpat emot honom, precis som Profeten(S) hade gjort när han hade segrat över Meckaborna.
Slaget i Siffin
När Imam Ali återvände till Kufa förberedde han sig genast för den väntade konfrontationen mot Muwayia. Muawiyah fortsatte att trotsa Imam Ali och använde sig av den allmänna skatten till sina egna förehavanden, spionage och för att köpa sina motståndares lojalitet. Folket i Syrien trodde uppriktigt på det han representerade. Slutligen resulterade allt detta i en konfrontation som är kallad Salget i Siffin där de två trupperna möttes i Siffin. Båda sidorna slogs våldsamt och i den nionde dagen såg det ut som om Muawiyah styrkor led nederlag. Hans styrkor upplöstes och de flydde huller om buller åt alla håll på slagfältet. Även Muawiyah greps av panik och förberedde sin flykt när en listig tanke slog honom. Det var en list där han skulle utnyttja koranen för att störa muslimerna. Muawiyah förverkligade sin idé och beordrade sina män att spetsa 500 koraner på spjut för att överraska motståndarsidan. Som väntat orsakade detta förvirringen bland Imam Alis led, männen tappade kämparandan när de såg den heliga koranen bli skändad. Men Imam Ali(A) var snabb att förstå Muawiyahs list och bedrägeri.
Med det i tanken bad Imamen sina befäl att fortsätta slaget och inte ge upp då de var nära att vinna slaget. Tyvärr var befälen och Imam Alis män fortfarande i chock, de hade tappat handlingsförmågan då de såg vad som hade gjorts med den heliga koranen. Imam Alis män var djupt troende och vill inte att koranen skulle bli vidare skändad så de ville hellre acceptera Muwayias erbjudande att förhandla. Resultatet av slaget blev ett fiasko, speciellt för Ahl al-Bait(A) och deras anhängare. Muawiyahs sida förlorade 45 000 män och Imam Alis 25 000 män. Män med hög integritet fick sätta livet till, bland de var en av Profetens(S) kompanjoner, Ammar Ibn Yasir , han var 90 år vid slaget i Siffin.
Efter Siffin
Imam Alis generaler, som hade stoppat slaget för att förhandla valde inte rätt person som förhandlare. Befälhavarna vägrade att acceptera Imam Alis val av förhandlare och valde istället Kufas guvernör, Abu Musa-Ah’shari en inkompetent guvernör som Imamen tidigare hade låtit avsatt. Muawiyah utsåg Amr Ibnil Aas en skarpsinnig och listig man. Förhandlingarna ägde rum ett år senare.
När de två förhandlarna möttes ansikte mot ansikte stod det klart att Ah’sharis förmåga att förhandla var mycket sämre än Ibnil Aas. I förhandlingarna föreslog Ah’shari att både Imam Ali(A) och Muawiyah skulle avgå och låta folket genom val bestämma vem som skulle bli den nye kalifen. Ibnil Aas gick snabbt med på förslaget och bad att få höra Ah’sharis kandidat till valet. Ah’shari reste sig och sa: ”Folk! Vi har bestämt att inte överväga Ali eller Muawiyah som kalif över Ummahn. Ni får välja eller utse den man ni tycker är lämplig för posten.” Den listige Ibnil Aas reste sig och sa: ”Folk! Jag anser inte att Ali ska vara Kalif, men Muawiyah däremot är mycket passande för posten.” När folket hörde detta skrek de av vrede då de hade blivit bedragna av Ibnil Aas, tumult uppstod bland människorna och församlingen upplöstes. Ibnils Aas svekfulla handlande och dubbelhandlande var bortom deras förståelse. Människorna lämnande församlingen djupt besvikna och förvirrade. På grund av denna händelse valde en stor grupp av Imam Alis anhängare att bilda en egen självständig grupp från de båda ledarna, de kallade sig själva för Kharijies som betyder de som är utanför.
Kharijierna blev fanatiska i sin opposition mot Imam Ali(A) och Muawiyah. Några av medlemmarna möttes i hemlighet och planerade hur de skulle döda Imam Ali i Kufa, Muawyia i Syrien och Ibnil Aas i Egypten. Tre fanatiker tog på sig uppdraget, de skulle slå till tidigt på morgonen. Imam Ali var på väg till moskén för att läsa morgonbönen. I bönen blev han attackerad av Ibn Muljim och dödades kallblodigt medan Muawiyah kom undan med en lätt skråma på bakdelen och Ibnil Aas var sjuk den dagen, således fick hans ersättare ta det dödliga slaget istället för Ibnil Aas. Imam Ali lämnar i sitt skadade tillstånd över ledarskapet av den muslimska nationen till sin son Hassan(A).
Fredsöverenskommelse mellan Imam Hassan(A) och Muawyiah
Det var under svåra omständigheter som Imam Hassan fick axla ledarskapets tunga mantel. Han lade märke till att folket i Kufa, Basra, Medina och andra städer kände sig oroliga och rädda för den behandling Muawiyah och hans anhang utsatte troende muslimer för. Muawiyah sände ut hemliga agenter som ständigt förtalade och smutskastade Ahl al-Bait(A). Imam Hassan visste att hans far alltid hade stått emot och kämpat mot sådant förtal men Imam Hassan kunde inte fortsätta göra det då dödstalen från båda sidorna steg för var dag som gick. Imam Hassan rådfrågade med sin familj och bror Imam Hossein om hur de skulle lösa dödandet på båda sidorna. Han bestämde sig för att få slut på blodbadet och återinföra fred och säkerhet för Ummahn och islams skull, för att detta skulle ske gick han med på en fredsöverenskommelse med Muawiyah . Han avgick och kalifatet togs över av Muawiyah , Imam Hassan skulle ta över det efter Muawiyahs död. Särskilt bestämda villkor skulle uppfyllas från Muawiyahs sida för att fredsöverenskommelsen skulle skrivas under, dessa var:
– Människorna i Irak, Yemen, Hijaz och Syrien skulle benådas och all förföljelse skulle upphöra.
– Imam Alis familj, vänner och kompanjoner, deras fruar och barn skulle skyddas mot all fara
– Muawiyah skulle omedelbart sluta att tala nedvärderande om Ahl al-Bait(A) och sluta att förbanna Imam Alis namn varje gång efter fredagsbönen.
– Muawiyah fick inte bestämma vem som skulle efterträda honom.
När fredsöverenskommelsen skrevs under flyttade Imam Hassan och hans bror från Kufa till Medina. När bröderna väl kom till Medina slösade de inte någon tid utan började processen med att sprida islam, de höll oftast nattliga möten och dessa kom att bli mycket populära. Imam Hassan och hans bror fick fler och fler anhängare för var dag som gick. Människorna ville ta del av den fontän av kunskap och vägledning som Profetens(S) barnbarn delade med sig. Ryktena om dessa möten spred sig till avlägsna platser såsom Egypten, Irak, Yemen och andra platser där folk reste och spred budskapet om islams nobla värderingar. Åren gick och mötena och samtalen med Imamen och hans bror gav resultat i egenskap av att antalet lärda hade multiplicerats och ökat märkbart.
Under tiden var Muawiyah fullt upptagen med att planera för hur han skulle gå emot fredsöverenskommelsen, han sysselsatte sig även med att kidnappa, döda och förfölja anhängarna till Imam Hassan. Istället för att använda skatten för att hjälpa de fattiga och behövande spenderade han och hans kumpaner folkets pengar för egna personliga nöjen. Frihet ersattes sakta men säkert av diktatur. Muawiyah omgav sig med lyckosökande män som gjorde vad som helst för att få tillgång till makt.
Muawiyah förgiftar Imam Hassan(A)
Muawiyah önskade innerligt att sätta sin son Yazid på makten efter sin död, trots att denne var känd som den störste kvinnotjusaren och andra odugliga kvalitéer. Han var känd för sitt drickande, hasardspel och hans omättliga lust för kvinnor. Enligt fredsöverenskommelsen hade Muawiyah dock ingen rätt att utse sin efterträdare. Enligt fredsöverenskommelsen skulle Imam Hassan bli kalif omedelbart efter Muwyias död. Muawiyahs plan blev därför att försöka döda Imam Hassan så att han inte skulle ha möjlighet at överleva Muawiya och ta över makten.
Muawiyah skickade en av sina agenter för att kontakta Imam Hassans fru, Joda, som var dotter till en av Muawiyahs hemliga agenter under slaget i Siffin. Joda blev ombedd att förgifta Imam Hassans mat och i gengäld skulle hon bli belönad rikligt och få gifta sig med Muwayias son Yazid. Joda kunde inte motstå det frestande erbjudandet och gick därför med på att förgifta sin man. Några dagar senare blandade hon gift med honung i en dryck och gav det till Imamen att dricka. Plötsligt mådde Imam Hassan dåligt och förstod på en gång att han hade blivit förgiftad. Han kände att döden var nära och skickade efter sin bror Imam Hossein, han utnämnde honom som tredje Imamen över den muslimska nationen.
Imam Hassan(A) hann säga att han önskade bli begravd bredvid Profeten(S), Imam Hossein(A) gjorde i ordning förberedelserna inför begravningen. När Muawiyahs guvernör i Medina fick höra talas om Imam Hassans begravning skickade han ut beväpnade styrkor och satte stopp för det. Imam Hassan var 47 år när han blev förgiftad.
Folket i Medina blev lamslagna över nyheten om Imam Hassans förgiftning, de kunde inte tro att Muawiyah kunde ha förgiftat honom men fick senare reda på sanningen. Alla saknade Imamen innerligt.
När Imam Hossein blev utnämnd till den tredje Imamen var han 46 år gammal. Han fortsatte att sprida den sanna islams läror precis som förr, en stor skara av människor fortsatte att komma till hans sammankomster och tog del av hans kunskap. Detta fortsatte att ske i flera år fram tills folk började höra det hemska ryktet om att Muawiyah ville utnämna sin son som efterträdare.
Muawiyah utser Yazid som sin arvtagare
Muawiyah startade en kampanj där han introducerade idén om monarki för folket och ville göra det till en del av islams struktur och princip. Att införa nya lagar och regler inom islam är strängt förbjudet och oacceptabelt. Alla visste det, ingen form av monarki finns i islam, allt bestäms i ett råd, Shura.
Hursomhelst, skickade Muawiyah sina agenter till alla delar av riket för att samla in stöd och lojalitet för hans son Yazid. Men, Yazid var en ond man, han var fullt upptagen med detta livs nöjen, han drack oavbrutet och var inkompetent precis som sin far att axla rollen som ledare för den muslimska nationen. Alla kände till Yazids hans laster. Folket protesterade högljutt och alla var arga och uppretade över Muawiyahs svek. För att lugna ner folket, för tillfället, skickade Muawyia Yazid till Mecka för att utföra pilgrimen. Yazid gick med på att resa till Mecka, men först efter att ha packat med sig tillräckligt med alkohol och tagit med ett stort följe unga kvinnor med sig.
Muawiyah dör
Muawiyah blev sjukare och äldre för var dag som gick, vid 75 årsåldern blev han allvarligt sjuk, han närmade sig döden. Han låg svag och lealös i sängen och hostade som om något ströp honom. Han skrek oavbrutet och bad om nåd. Hans samvete plågade honom för alla illdåd han hade utfört mot den islamiska Ummahn och speciellt mot Ahl al-Bay(A). Han led i flera dagar fram tills sista andetaget. Yazid hade gett sig ut på jakt den dagen då hans far dog, han mötte döden ensam och skuldfylld.
Yazid blir härskare
Yazid var 30 år när hans far dog, trots alla protester lyckades han att roffa åt sig makten och göra sig herre över muslimerna. I början ville ingen ha honom som Profetens(S) och islams representant. Yazid började dock att dyka upp i moskéer och andra islamiska sammanhang och gjorde sig själv kärt till folket. Förutom det, använde han sig av de usla knep såsom mutning, förföljelse, hot och mord som hans far använde för att få folket att acceptera honom som den legitima ledaren för muslimerna. Många människor blev rädda för förföljelserna, hoten och morden och hade därför inget val än att acceptera Yazid som deras ledare och svära honom trohetseden. Imam Hossein och hans familj som följde den sanna islam vägrade att ge efter och accepterade aldrig Yazids styre. Trots Yazids makt och stora militär maskineri vägrade Imamen att acceptera honom, han stod fast i sitt trots mot Banu Umayya.
Yazid bad sin guvernör, Waleed Ibn Ut’ba, att driva in Imam Hosseins trohetsed och om Iamamen vägrade hans huvud. Waleed anordnande ett möte med Imam Hossein och lade fram Yazids order. Imam Hossein sa inte ett ord under mötet, efter mötet lämnade han och hans familj Medina och satte kurs mot Mecka. När Imamen nådde Mecka fick han ta emot en säck med 12 000 brev där folket i Kufa bad honom att bli deras kalif och ledare. Imam Hossein skickade sin kusin, Muslim Ibn Aqeel , som sändebud till Kufa för att samla in första hands information och för at se hur situationen såg ut i Irak. Under tiden skickade Yazid ut lönnmördare till Mecka för att döda Imamen under hans pilgrim. Imamen förstod detta och kom runt situationen, han visste att Yazid inte hade något samvete eller respekt för islams principer och värderingar och drog sig därför inte för att smutsa ner sina händer. Imamen förstod också att om han skulle ha svurit Yazid trohetseden skulle han äventyra islam. Därför bestämde Imam Hossein sig för att lämna Mecka och bege sig till Kufa för att förbereda sig för en konfrontation med Yazid.
Familj och vänner bad Imamen att inte resa till Kufa, men han insisterade. Imamen lämnade Mecka med sitt följe bestående av familj, vänner och anhängare. Han påbörjade den långa färden från Mecka i Saudi Arabien till Kufa i Irak.
På väg till Karbala
Under resans tidigare fas hade karavanen stött på Al-Farazdaq, en känd poet vid en plats som hette al-Sifah. Al-Farazdaq bad Imamen att inte gå till Kufa för att även om folks hjärtan var med Imamen, var deras svärd emot honom.
Imamen fortsatte dock med sin resa, och han tog emot det första brevet från sitt sändebud Muslim Ibn Aqeel, det innehöll goda nyheter. Brevet visade att folket var mer än redo att välkomna Imamen till Kufa och att de såg fram emot hans ledarskap. Imam Hussein beslöt sig för att sända ett till sändebud till Kufa med ett meddelande. Karavanen fortsatte mot Kufa. Dagarna gick, men Imamen fick inga fler svar från Muslim Ibn Aqeel. I Kufa hade Muslim Ibn Aqeel med hjälp utav Mukhtar Al-Thafaqi och Hani Ibn Urwah fortsatt att hålla hemliga möten med Imamens anhängare. Inom en snar tid började mötena att få uppmärksamhet. Yazid hade genom sina spioner och informatörer fått reda på Muslims framgång i Kufa. Han utsåg tyrannen Ubaidullah Ibn Ziyad för att ersätta guvernören i Kufa.
Hosseins karavan närmade sig till sitt mål, Kufa, och kom till en plats som heter Zubalah. Där fick Imamen oväntade och chockerande nyheter. Muslim Ibn Aqeel och personen som hade gett honom skydd och tak över huvudet, Hani Ibn Urwah, hade fångats och blivit halshuggna av guvernören Ibn Ziyad. Mukhtar blev också arresterad och tillfångatagen och torterad av Ibn Ziyad.
Imam Hossein samlade sina följeslagare och berättade för dem om de dåliga nyheterna, varpå de sade ”Våra Shi’a har övergett oss, de av er som föredrar att lämna oss får fritt göra så och utan att känna skuld”
I sin rädsla lämnade några anhängare karavanen. Imamen fortsatte resan tillsammans med nära följeslagare och familjemedlemmar tills han stod ansikte mot ansikte med 1,000 ryttare ledda av Hur al-Riyahi som företrädde fienden. Fiendearmén hindrade Imamens läger från att rycka fram. Spänningen steg emellan dem. Imamen vände sig till fienden för att förklara motiven för hans resa. Han visade till och med dem den säck med brev som Kufas folk hade skickat honom. Imam sade till Hur att han kunde återvända till Hijaz om han inte ville att Imamen skulle fortsätta sin resa. Hur svarade, ”Vi följer med er tills vi har tagit er till guvernören Ibn Ziyad”. Hur föreslog att Imamen skulle gå till en plats som varken var Kufa eller Medina. Imam Hossein fann förslaget rimligt och vände därmed karavanen bort från Kufa. Hur och hans armé marscherade parallellt med Imamen. De två grupperna nådde byn kallad Nainawa där Ibn Ziyads budbärare framförde ett meddelande till Hur. Meddelandet löd, ”…tvinga Hossein att stanna. Låt honom stanna på en öppen plats utan grönska och vatten.” Hur framförde innehållet av brevet till Imam Hossein.
Imamen, hans familj och följeslagare upptog envist sin färd och nådde till en plats där en annan fiendetrupp hindrade deras väg och tvingade dem till att stanna. När Imam Hossein fick reda på att platsen heter Karbala , visste han att han hade nått sitt mål och bad att få sitt läger uppställt. Det var den andra dagen i månaden Muharram, Hijri 61.
Karbala
När Ibn Ziyad fick reda på att hans armé hade lyckats belägra Imamens läger, skickade han ytterligare ett antal militärenheter till Karbala och utsåg Umar Ibn Sa’ad som överbefälhavare. Imam Hossein öppnade för en dialog med Umar Ibn Sa’ad och övertygade honom att upphäva belägringen så att Imamen tillsammans med sin familj och anhängare kunde lämna Irak. Umar Ibn Sa’ad gillade Imamens förslag och skickade därefter ett meddelande till guvernör Ibn Ziyad för att informera honom om samtalen med Imam Hossein.
Ibn Ziyad fann också förslaget acceptabelt. Däremot innan man kunde komma till en officiell överenskommelse, visade det sig att Shimr Bin Dhil-Jawshan, motsatte det starkt. Som ett avgörande beslut skrev Ziyad ett brev till Umar Ibn Sa’ad, där han beordrade honom att antingen kriga mot Imam Hossein eller att bli fråntagen sina plikter som arméns befälhavare och Shimr skulle inte bara ersätta honom, men också skicka Ibn Sa’ads huvud till Kufa.
Umar Ibn bin Sa’ad fick brevet. Efter mycket grubblande över konsekvenserna beslöt han sig att slåss mot Imamen. Den 7:e Muharram flyttade Ibn Sa’ad sina trupper närmare lägret, till slut omringade de Hosseins läger. Han skar av tillgången till vatten i hopp om att de skulle tvingas ge upp.
Två dagar senare hade fiendens militärstyrkor närmat sig Imam Hosseins läger. Imamen frågade sin bror, Abbas, att tala med Ibn Sa’ad för att begära en fördröjning av anfall med en natt. Umar Ibn Sa’ad gick med på kravet. Han beordrade sina trupper att skjuta upp kriget till nästa morgon. Imam Hossein och hans gudfruktiga följeslagare tillbringade den natten med att be. Under natten sade Imamen till följeslagarna:
”…fienden är blott intresserad av mig och ingen annan än mig. Jag är tillfreds med att låta de av er som vill lämna mig att göra så och även uppmuntrar er till det”
Alla följeslagare ropade i gensvar. ”Vid Allah, aldrig, aldrig! Vi kommer antingen att leva med dig eller dö tillsammans med dig.”
Ashura
Solen grydde och Ahura var ett faktum, den tionde Muharram var dagen då Jihad skulle vara i full blom, blod skulle spillas. 72 oskyldiga liv skulle offras och en skiljestrid skulle bli vunnen för att rädda Islam och Ummahn.
Några dagar hade gått sedan vattentillgången stängts av av fienden. Barn grät av törst, kvinnorna var i nöd av vatten, Zainul-Abideen, Imam Hosseins äldste son som var febersjuk behövde vatten. Lidandet av törsten var outhärdligt smärtfull trots det klagade inte en enda person över deras situation eller ifrågasatte Imam Hosseins uppdrag. Varje medlem gav sitt stöd till Imamen helhjärtat och hängivet.
Nästa morgon gick Imam Hossein ut ur lägret och såg Umar Ibn Sa’ad sammankalla sina trupper för att påbörja anfallen. Han stirrade på den skrämmande armén, trots deras numeriska överlägsenhet visade Imam Hossein inga tecken på att göra en kompromiss. Imam Hossein sträckte upp sina händer i bön:
”O Allah! Det är i Dig som jag lägger mitt förtroende mitt ibland all sorg. Du är mitt hopp mitt ibland allt elände. Du är min tillflykt och ombesörjare i allt som händer mig. Klagomål försvagar hjärtat, vilket lämnar mig med inga hjälpmedel, vänner överger mig och fienden glädjes av det. Jag lägger mitt hjärta framför Dig och klagar om det till Dig, för min längtan är till Dig, Dig allena. Du lättar det och tar bort det från mig. Du är Herren av all behag, källan till godhet och den främsta tillflyktsorten av all önskan.”
Innan den verkliga händelsen skulle ta plats kände Hur att hans samvete väcktes starkt, hans inre var i uppror. När han insåg den allvarliga situationen, gick han plötsligt iväg från Umar Ibn Sa’ads läger i sällskap med två andra personer. De skyndade sig mot Imam Hosseins läger för att förenas med dem. Hurs hjärta tog ett skutt av glädje, hans sinne blev lättad från en plågsam spänning. Hurs avhopp bekymrade Umar Ibn Sa’ad oerhört mycket varpå Umar Ibn Sa’ad sköt iväg en pil upp i luften för att visa att slaget hade börjat. Detta var början på en katastrof och en tragisk händelse som Muawiyah en gång hade förutsett.
Slaget
Inom en kort stund hade Imamens följeslagare dödat en stor skara av fiendens krigare, de var i anfallsposition och fienden intog försvarsposition. Detta orsakade en förvirrad uppfattning hos fiendestyrkan, 72 av Hosseins kämpar mot 5000. Fiendestyrkans befälhavare blev rädda och oroliga. Ibn Sa’ad beordrade sina män att sätta eld på Imamens tält som var fulla med rädda barn och kvinnor.
Fiendestyrkan var överväldigande i antal, hjältarna föll en efter en, de var tappra män som välkomnade martyrskap med öppna armar. Vid tolvtiden på dagen avbröt Imamen slaget för att läsa bönen. Vid det här laget var det främst hans familj och några få anhängare som var vid liv. De bad tillsammans. Två följeslagare skyddade de bedjande. Fienden stod still och observerade dem. När bönen var avslutad föll en av männen död på marken, 17 pilar hade genomborrat hans rygg.
Hosseins son, Ali Akbar, bad om tillåtelse att strida och rusade mot fienden. Han höll de upptagna i en våldsam strid, han dödade ett stort antal soldater. Han fortsatte framåt in i fiendehären som oupphörligt växte framför ögonen på honom. De övermannade honom genom att hugga ned honom med svärd och spjut tills det inte fanns något kvar av hans kropp förutom djupa blodiga sår. Imam Hossein sprang till platsen för att hämta den stympade livlösa kroppen tillbaka till det upprörda lägret. Hans syster Zainab(A) och andra i lägret var förfärade och chockade av synen.
Fem av Imam Hosseins bröder och Abbas gick för att kämpa. De bjöd fienden på en mirakulös strid, Abbas gick till floden för att hämta vatten till de törstiga barnen. När han kom tillbaka på sin häst med vatten märkte man att han hade blivit allvarligt skadad. Hur mycket han än försökte kunde Abbas inte rädda vattnet, han föll från sin häst ned på marken för att ta sitt sista andetag.
Vid sidan av slagfältet gick Imam Al-Hassans och Zainabs söner och kusiner (ca 17), de var alla i tonåren och trodde innerligt på deras uppgift och stod emot fienden. De visade inga tecken på att ge upp och gav sina liv för att bli martyrer.
Hossein(A) och hans barn
Fram till på eftermiddagen hade 70 modiga personer offrat sina liv för Imam Hossein och islam. Alla hade kämpat under ohyggliga tillstånd, de led alla av vattenbrist, hunger, trötthet och tanken på vad som skulle hända med Profetens(S) familj efter slaget var den mest skrämmande av alla. Hossein stod ut med det och mycket mer, han hade sett sina nära och kära bli slaktade som djur mitt framför ögonen på honom. Imam Hosseins kärlek för sin familj och anhängare var gränslös Han var den ende kvar att kämpa, plötsligt hörde han ett gällt skrik komma från tälten, det var hans yngste son Ali Asghar som grät av törst. Synen på detta fyllde Imamen med sådan sorg och vånda att han lyfte upp det lilla 6 månaders gamla spädbarnet och ställde sig med honom i famnen framför fiendearmén. Imamen ville väcka fiendens samvete och få de att inse vad de hade gjort, men istället för att de skulle erbjuda det oskyldiga barnet vatten sköt de en pil mot det lilla byltet i Imamens famn och genomborrade det med en pil. Ali Asghar dog på fläcken. Imam Hossein blev chockad, han kände en outhärdliga smärta, åsynen av hans döda barn blev för mycket för honom. Han fyllde handen med barnets blod och kastade det mot himlen och sa till Gud:
”O, Allah, min Herre! Mitt enda tröst är att Du är mitt vittne, Du i din Majestät vittnar om vad jag går igenom.”
Hossein(A) står ensam
Imam Hossein var alldeles ensam, en man mot tusen, han stred mot de alla. Han kämpade outtröttligt och bjöd fienden på en enastående strid. Han blev dock skadad under processen, tusentals fiendesoldater omringade honom men ingen vågade utdela dödslaget. Tystnaden bröts av att Shimr skrek och beordrade en attack, han skrek igen och den här gången lydde soldaterna och började hacka och slå efter Imamens redan svårt skadade kropp. Blod sprutade åt alla håll. Han blev träffad i ryggen, ben och fötter, Imamen kände sig förlamad i hela kroppen och föll till marken. Han var på gränsen att knäckas, han försökte hålla sig på fötter genom att luta sig på svärdet. Till slut kom det dödliga slaget.
Det var vid det här laget som Shimr, vars mor var en icke-troende, kom fram och högg av Imam Hosseins nobla huvud, det huvud som Profeten(S) hade pussat på så många gånger. Shimr och de andra hade fräckheten nog att spetsa Imamens huvud på ett spjut och marschera med det till Yazid. Umar Ibni Sa’ad beordrade soldaterna att rida över och trampa sönder de redan skadade kropparna. Förnedringen var total.
Kropparna lämnades orörliga i tre dagar ute i öknen tills männen från klanen Bani-Asad , som var i närheten, tog på sig ansvaret att begrava de. Umar Ibni Sa’ad och hans män fångade kvinnorna och barnen och tvingade de att slå följe med till Kufa. I processionens främsta led gick soldater med Imam Hosseins och hans mäns huvuden spetsade på spjut. Det var en grotesk scen att bevittna. Detta var kvarlevan efter profeten Muhammad (fvmh) och de blev behandlade värre än djur, och detta gjordes av personer som kallade sig själva för muslimer!
Lärdomar från tragedin i Karbala
Karbala är den grymmaste tragedin mänskligheten någonsin skådat. Trots detta visade sig händelserna i Karbala sprida sig som en löpeld bland folket, nyheterna om den grymhet som Profetens(S) familj hade fått utså i den heta öknen nådde allas hjärtan och väckte de ur den spirituella dvalan de hade försatts i. För de uppriktigt troende förvandlades Karbala till en triumf. Det var tragedin i sig som påminde muslimerna om att utöva den sanna islam och att alltid göra det som är rätt, oavsett vad konsekvenserna blir att inte frukta någon annan än Gud.
Yazid uppnådde aldrig den glans och ära han och hans far hade placerat för Banu Umayya. Yazid blev straffad av Guds vrede och dog tre år senare, vid 33 årsålder. Inom några decenier hade det Umayyadanska imperiet fallit.
Karbala lärde människor och lär de fortfarande att alltid göra rätt och kämpa mot orättvisa och falskhet och om det skulle behövas vara beredda att dö för det hellre än att underkasta sig, speciellt om det är islam sot står på spel.
Källor
1. Mowlana RafiqH Naqvi, Khutbas at Salat of Jumu’a, Idarra
2. Mowlana Amir M. Faizi, Muharram Majlis, Idarra
3. Dr. A.S Hashims böcker: Ahl al-Bait(A) och Al-Khulafa Al-Rashidoon
4. Al-Balagh Foundation: Ahlul Bait #5, 1993 (Iran)
Ordlista
A’isha: Änka till Profeten(S) och ledare under Jamal konflikten.
Abbas: Bror till Imam Hossein, fanbärare i slaget vid Karbala.
Abu Sufyan: Ledare över klanen Banu Umayya, Mu’awiyas far, bitter fiende mot islam.
AbuMusa Ash’ari: Guvernör som blev avskedad av Imam Ali (fvmh), han blev vald att medla efter Siffin.
Ahl al-Bait(A): Profetens(S) hushåll, som består av Ali, Fatema, al-Hassan, al-Hossein och de nio imamerna som härstammar från al-Hosseins linje (fvmd).
Al-Farazdaq: En känd poet
Al-Nu’man Ibn alBasheer: Guvernör över Kufa som blev ersatt av Ibn Ziyad på Yazids order.
Ali Akbar: Son till Imam al-Hossein.
Ali Asghar: Imam al-Hosseins spädbarn.
Ammar Ibn Yasir: En respekterad anhängare till Ali, dödad i Siffin.
Amr Ibnil Aas: En slug och svekfull person från Mu’awiyas läger, blev medlare efter Siffin.
Ash’ath Ibn Qais: En general som spionerade på Alis styrkor, far till Joda (Imam Hassans fru).
Bani Asad: Stammen som begravde Hossein och de andra martyrerna i Karbala.
Basrah: En betydlig stad i södra Irak.
Banu Umayya: En klan som var känd för sin girighet och makthunger.
Byzantines: Den kristna supermakten som härskade över Syrien och Egypten, förlorade mot Islam.
Hani Ibn Urwah: Den man som dödades på grund av att han hjälpte Muslim Ibn Aqeel i Kufa.
Hur Ibn Yazid alRiyahi: Fiendestyrkans befälhavare som gick över till Imam Hosseins sida.
Ibn Muljim: Mannen som mördade Imam Ali under morgonbönen.
Ibn Ziyad: Kufas guvernör som var ansvarig för grymheterna i Karbala.
Imam: De 12 gudomligt utsedda ledarna för Ummahn efter Profetens (fvmh) död.
Imam Ali(A): Den första gudomligt utsedde Imamen, far till Imam Hassan och – Hossein.
Imam Al-Hassan(A): Den andra gudomligt utsedde Imamen, och Imam Hosseins storebror.
Imam Al-Hossein(A): Den tredje gudomligt utsedde Imamen, hjälte i slaget vid Karbala.
Jamal: Ett påtvingat krig mot Ali av A’isha, Talha och Zubair.
Joda: Imam Al-Hassans fru.
Karbala: Ett kargt ökenlandskap i Irak.
Kalif: Ledaren efter Profeten(S).
Kharijies: De utomstående som vände sig mot Ali och Muawiyah och senare mördade Imam Ali.
Medina: Stad i Saudi Arabien.
Mu’awiya: Son till Abu Suffyan, bror till Yayid, far till ökände Yazid av Karbala.
Muhammed Ibn Abu Bakr: A’ishas bror som stod på Imam Alis sida i Jamal konflikten.
Mukhtar AlThaqafi: Lojalist till Ahl al-Bait(A).
Muslim Ibn Aqeel: Imam Hosseins kusin och sändebud till Kufa, dödad av Ibn Ziyad.
Omar: Den andra kalifen som utsåg Mu’awiya till Syriens guvernör.
Quraish: Profetens(S) stam.
Shimhr Bin Dhil-Jawshan: Mannen som dödade Imam Hossein, hans namn kommer att förknippas med skam och vanära.
Siffin: Slaget som var påtvingat på Ali av Mu’awiya.
Syrien: Dagens Syrien, Palestina och Libanon.
Talha: Sahaaba, en av ledarna till Jamal konflikten, blev dödad under slaget.
Tulaqaa’: Svartmålad term som användes för att beskriva de muslimer som konverterat efter det att Mecka övertogs av Profeten(S).
Umar Ibn Sa’ad: Överbefälhavare för militärstyrkorna mot Imam Hossein i Karbala.
Umm Habiba: Mu’awiyas syster, dotter till Abu Sufyan och Profetens (fvmh) fru.
Uthman: Den tredje kalifen, blev dödad av invändande muslimer.
Waleed Ibn Ut’ba: Medinas guvernör.
Yazid son till Abu Sufyan: Mu’awiyas bror, Syriens guvernör under ett antal år tills han avled.
Yazid son till Mu’awiya: Mu’awiyas son, den ökände eländige regenten, orsaken till tragedin i Karbala.
Zainab: Imam Hosseins syster, hjältinna vid Karbala, förlorade sina barn för islams skull.
Zubair: Sahaaba, en av ledarna till Jamal konflikten, vägrade att kämpa under slaget.