Paradis eller Helvete

Plötsligt kom en riddare från långt håll. Abbas drog sitt svärd för att modigt möta angriparen. Det var Hurr, Yazids kommendör som tvingat Imam Hosseins(A)följe att stanna i Karbala. Han sprang upp till Imam Hossein(A) och föll ner på knä, gråtande. ”Förlåt mig o Imam Hossein(A)! Jag ångrar mig djupt för vad jag har gjort. Om du inte förlåter mig, vad ska jag svara Gud imorgon?” Imam Hossein(A) log och svarade, ”Hurr min vän. Du hade chansen att välja mellan Paradis och Helvete. Du valde Paradiset. Du har omvandlat ditt dåliga agerande till en god gärning genom din ånger. Det finns inget att förlåta.”

Hurr grät mer över Imam Hosseins(A)vänliga hjärta och sade, ”Låt mig först gå och möta fienderna. De står och väntar, slagets trumma har redan hörts.”
Imam Hossein(A) kunde inte gå med på detta och svarade mjukt, ”Nej Hurr. Du är min gäst, jag kan inte låta dig gå först. Det vore fel. Jag har ingen mat eller vatten att bjuda dig på, åtminstone stanna med oss. Nej Hurr, jag kan inte låta dig dö.” Hurr grät. Tårar föll. Men han vägrade ge upp. Till sist grät Imam Hossein(A) också över det beslut han tog och sade, ”Som du vill Hurr. Ju mer du stannar med oss desto länge får du känna smärtan av törst och hunger. Må Gud vara med dig. Änglarna vakar över dig. Gå och släck din törst i Paradisets fräscha floder!”
Hurr red ut som en blixt dundrade genom horisontens dalgång. När soldaterna fick se sin kommendör fylld med brinnande kärlek till Imam Hossein(A) rida upp för att möta dom blev de förvirrade och fylldes med skräck. Shimr, generalen för Yazids trupper, beordrade en skur av pilar att skjutas mot Hurr. Som regnet träffar grästuvorna träffades Hurr men istället för att blötas av vattnets nåd stänktes han i blodets smärta. Men det stoppade honom inte, hur kunde han låta dessa mördare röra Imam Hosseins(A)rena ansikte, hans oskyldiga kvinnor och barn? Hurr drog sitt svärd och attackerade en grupp soldater. Men de var för många och omringade honom som flugor runt en sockerbit. Svärdets vassa blad skar genom sidan av hans häst och forcerade sig djupt in i hans lår. En annan slog till med svärdets skaft strax över örat och Hurr föll ner. Smärtan var borta och blodets rodnad påminde honom om kärlekens mästare. Han ville se honom en sista gång och lämna denna värld med den vackraste av syner. Hurr skrek ut, ”O Imam Hossein(A)! Låt mig få se dig en sista gång, O Imam Hossein(A)!”

Plötsligt skingrades snabbt det mörka moln av soldater som omringat Hurr och två rosor skinande starkare än solen närmare sig och fyllde honom med värme. Det var Imam Hossein(A) och Abbas som jagat bort fienden och kom att besvara Hurrs sista önskan. Hurrs tårar över denna syn var färgat i blod. Ett ögonblick som var tidlös för honom. Han kämpade, tog ett andetag och viskade sedan, ”Förlåt Imam Hossein(A) att jag inte kan leva för att försvara dig. Förlåt mig.” Hurrs ögonlock föll medan han andades ut. Tårar som kysste blod rann ner från hans ljuva ansikte.
Imam Hossein(A), fylld med svidande smärta över denna blick, hann inte ens begrava sin älskade vän förrän en legion med soldater var redo att anfalla om de inte retirerade. Imam Hossein(A) och Abbas vände om och red tillbaka, denna gång som två vissna rosor över den sorg de fått beskåda.