Karbala

Men det leendet varade inte länge, för en kraftig vind blåste djup sorg i Imam Hosseins(A)ansikte. Spöklika skrik susade i vinden. Hans karavan hade nu nått Karbala, en öken plats några mil från Kufas mark. Brisen som hade svept över Imam Hossein(A) hade viskat till hans själ och han förstod att tiden nu var inne. Från ingenstans dök en av Yazids krigskommendörer, Hurr, upp med en armé på uppemot 1’000 man som inte lät Imam Hossein(A) fortsätta mot Kufa och tvingade honom att stanna i den heta öknen. Hurr fick vidare order att inte låta Imam Hossein(A) fortsätta, utan få honom att slå läger mitt i öknen, långt borta från mat och dryck.

Imam Hosseins(A)ståtliga son, Ali Akbar, en ung man i sina bästa år som nått toppen av skönhet och ungdom, hoppade ner från sin häst och gjorde i ordning tälten. Han var prinsen av öknen med en skönhet som satte tulpanerna i skuggan. Med ett lockigt hår, svart som satin, och ögon djupare än dunklets magi fångade han änglarnas blick. Hans rena ansikte var en reflektion av hans hjärtas gudomliga spegel.

Dagarna gick sakta framåt och den intensiva hettan sved. Dag för dag gick och väntan för vad som skulle hända var olidlig. Yazids armé blev allt större och större och fler samlades. Deras läger var belagt runt den enda flod och medan de frossade i ljuvlig mat och fräscht vatten, grät barnen i Imam Hosseins(A)samling av törst. Imam Hossein(A) hade funderat djupt på vad som skulle göras, och nu var det dags…

Natten svepte långsamt in dagen i sin famn och månen satte sig bekvämt på solens tron. Stjärnornas tindrande var som tårar spridda över det lila himlavalv som var omfamnat av nattens mystiska mörker. En midnattsbris blossade upp lågans flamma som Imam Hossein(A) och hans efterföljare hade samlats runt. Det var den nionde dagen på det nya året, och snart skulle Domedagens smärta manifesteras i full skala på denna ökenplats. Imam Hossein(A) ställde sig upp för att varna sina medmänniskor för en sista gång för vad som skulle ske,

”O mina kära vänner! Ni har nu nått dödens dal. Det kommer inte att dröja länge förrän denna breda, torra och heta öken kommer fyllas och renas av Guds kärlek. Ert blod är den färg som färgar denna Eviga kärlek. Ert hjärtas kopp som är fyllt med oskyldighet kommer att spillas på denna plats. Nåden kommer fly förtryckets svärd och barmhärtigheten kommer gömma sig. Men glöm aldrig att hur mycket de än styckar era kroppar kan de aldrig röra er själ! Den som vill fullända perfektionens tro, må han stanna och njuta i det tidlösa livet. Den vars mod sviker, vars tro är försvunnen och vars kärlek har blåst bort med vinden, låt han veta att Yazid vill bara åt mitt liv, och endast då kommer Islams ljus räddas från tyrannernas vind. Om ni vill, så fly nu innan det är för sent och må Guds fred vara med er. Och ni som söker den Absoluta Kärleken, som strävar efter odödlighetens liv, håll min hand och låt oss vandra igenom denna dal tillsammans som färger smälta samman till en oändlig regnbåge. Mitt löfte är att era namn kommer att bli ihågkomna genom varje tid som modiga krigare som befriade sig från egoismens fängelse och gav sina liv för kärleken!”

Imam Hossein(A) lät tystnaden ta över och såg sig om. Hans läger hade blivit som universums djup fylld med stjärnornas ljus, ty månens sken fångade allas tårar och lyste upp dem som stjärnor. Nu insåg de allvaret i vad som var på väg att ske, och de fylldes med djupa känslor av Imam Hosseins(A)starka tal. Rädsla tog över. Fruktan spreds. Sakta vände sig en om och vandrade iväg. En till. Och en till. En ström av skräckslagna själar flydde från Imam Hosseins(A)sida. Tystnaden tog över igen. Nu stod de riktiga kämparna kvar, 42 av evighetens modigaste kvinnor och män. Zaynab grät förtvivlat och kvinnorna som var närvarande blev som vågor över detta hav av tårar. Hennes två unga söner, Mohammad och Aun höll om sin älskade moder. De hade knappt nått tonåren men var tapprare än fullvuxna män. Styrkan låg i visdomen, och visdomen låg inte i kroppens svaghet men själens mognad, som deras farbror Abbas en gång hade lärt dom. Det var även Abbas som hade undervisat dom och Ali Akbar i svärdets konst, såväl som hur man kan vinna ett slag med nådens tro utan att använda svärdets styrka. Ali Akbar höll om sin söta lilla syster Sakina. Ali Asghar låg i sin bädd bredvid men inte en tår syntes inte heller någon fruktan. Det var som om han visste vad som väntade och hade gjort sig redo.
Abbas kunde inte uthärda kvinnornas gråt och barnens ideliga rop på vatten. Han skyndade sig upp till sin mästare, ”O Imam Hossein(A)! Jag kan inte bevittna detta. Våra barn och kvinnor dör av törst och hunger medan Yazids soldater badar bara en bit härifrån. Låt mig rida ut och kämpa mot dem för vattnets skull. Låt mig bara få släcka deras törst. Snälla Imam Hossein(A)!”
Imam Hossein(A) kände sin broders smärta och svarade, ”O min broder! Vi är inte här för att kriga, inte heller att inleda krig. Vi kämpar för friheten. Om du rider ut kommer det att sägas att vi kämpade för våra egna behag. Ha tålamod. Snart kommer något att ske, vänta med mig!”
Abbas behövde inte fundera länge för snart syntes en man som red, dold i skuggan. Imam Hossein(A) sprang ut i en extas av lycka som fyllde hans vackra ansikte med glädjetårar. Det var Habib, hans barndomsvän. Imam Hossein(A) hade skrivit ett brev och berättat vad som var att ske, och nu kom Habib upp för att stå på sin älskade väns sida.

Denna sista natt ägnades åt djupa böner. Men från Yazids läger smög sig 30 soldater upp för att attackera överraskande i mörkret. De nådde Imam Hosseins(A)läger men stannade. En ljuv röst klingade mjukt genom natten. Som en ängel berättade den om Guds ofantliga nåd i de mildaste ordalag. Men det var ingen ängel utan Imam Hossein(A) som reciterade Koranen. Soldaterna blev fyllda av ånger. De steg in i Imam Hosseins(A)tält, böjde sig på knä och bad om förlåtelse. Imam Hossein(A) log åt deras ädelhet och släckte deras begär med förlåtelsens dryck.
Nu var de 72 personer, och det var de som skulle vinna det sanna livet!