Resan till Kufa

När dammet hade lagt sig kunde ögon varken finna Imam Hossein(A), hans familj eller de som valt att slå följe med honom. Den senaste tiden hade brev efter brev regnat över Imam Hossein(A) med djupa ord av sorg och orättvisa uttryckta i ett intensivt rop på hjälp från Kufas folk. Motståndet mot Yazids tyranni hade lämnat deras sinnen och de drevs allt djupare i den mörka fängelsehålan av förtryck. Den enda springa av ljusets hopp som Kufas folk kunde se var Imam Hosseins(A)givmilda hjärta. Var gång Imam Hossein(A) fick ett brev från detta förtryckta folk, kände han en oerhörd smärta i sitt bröst och varje rop på hjälp var som en dolk i ryggen. Han som nu var de troendes ledare, hjärtat som höll Islam vid liv, de ungas mästare i Paradiset – som Profeten(S) hade kallat honom, kunde inte bevittna detta förtryck utan att agera och nu bar marschen mot Kufas håll. Hans kampvilja var bortom stormens kraftiga vind och han var beredd att offra sig själv för andras välbefinnande.

Resan till Kufa var lång och påfrestande, men detta fyllde bara Imam Hosseins(A)hjärta med en intensiv längtan att släcka den inre törsten med Guds kärlek. Under färden lämnade fler och fler hans karavan. Vissa fruktade vad som väntade, andra förlorade hopp och tro. Korruptionens orena frö hade planterats i deras själar som nu var ruttna frukter av förräderi.
Men Zaynab skyndade sig upp till sin broder och viskade söta ord av hopp som fyllde Imam Hosseins(A)väsen med tillit. Han såg djupt in i sin älskade systers midnattsögon, tog ett djupt andetag, fylldes med nåd, och besvarade hennes lugnade ord,

”O min älskade syster! Mörkrets sorg kommer att omfamna dig när du får bevittna vad som väntar. Vad som plågar mitt hjärta mer är att jag inte kommer att vara där och försvara dig, min älskade ros beslöjad i ljus. Din bror, man, barn och släktingar kommer att falla som tindrade stjärnor på din eviga himmel. Och du är den som kommer att sprida lågan av vår farfars tro som kommer flamma över tid och plats. Du är det vackra ljus som kommer att hålla vårt budskap och kamp vid liv. Du är ljuset som inte kan släckas av något svärd, för du brinner av kärlek till rättvisan! Om du bara visste vad som väntade dig…”

Zaynab svepte in sitt ansikte i den långa, svarta sjal hon bar och färgade den med ljuset av hennes tårar. Imam Hossein(A) kysste hennes slöja och sa inget mer. Tystnad svepte in de båda medan tårar dränkte den torra marken i en oas av kärlek.