Arbain – en resa i Kärlekens fotspår

”Vill du åka till Arbain?” sa en god vän till mig. Jag frös en millisekund innan jag insåg mitt svar.

Under föregående år hade jag högtidligt deltagit i de årliga åminnelserna av händelserna som utspelade sig under Ashura och fyrtiodagars dagen mer känd som Arbain (som för den oinitierade inträffar fyrtio dagar efter Ashura). En pilgrimsfärd till Karbala, händelsernas centrum för Ashura och platsen som vittnar för överlevnaden av Profetens(S) lära, har på ett eller annat sätt känts distant. Hade jag fått frågan något tidigare år hade mitt svar med största sannolikhet varit duckande. Kanske något likt de svar som erhålls när frågan om pilgrimsfärd till Mecka (Hajj) ställs: ”Jag är inte riktigt redo” eller ”Jag vill förbereda mig mer” eller ”Jag har inte riktigt tid” och så vidare. Ursäkter byggda på ett förhalande, uppskjutande, ibland till och med en illvilja eller rädsla.

”Vill du åka till Arbain?” var en dörr jag tragiskt nog inte ens betraktade som öppen och frågan illustrerade min illusion av en dörr med tusen lås. ”Ja, jag vill åka” var det självklara svaret mitt hjärta, hjärna och tunga lyckades producera. Sedan tog hjärnan över, ”Vad har jag gett mig in på?”. Hjärtat hade redan packat ryggsäcken.

I efterhand skulle jag likna Arbain vid de många moment i ens liv som blir bärande för ens identitet. Första gången man genomför en pilgrimsfärd, första gången man upplever döden på nära håll, andra större milstolpar i ens fysiska och andliga utveckling. Ashura och Arbains innebörd tilltalar inte bara oss muslimer på ett mänskligt och humant plan utan har för avsikt att revolutionera oss genom Imam Hossein(A) och hans anhängare. Ett ovanligt sätt som detta illustrerades för mig efter min resa var när jag för första gången kom i kontakt med någon som inte är muslim men ändå ville genomföra marschen till Karbala. Utifrån mina egna erfarenheter försökte jag så gott jag kunde instruera de om hur de ska gå till väga och vad det bästa tillvägagångssättet är efter våra egna lärdomar från vår resa.

Att ta sig till Irak och Karbala har sina logistiska utmaningar. Det hela underlättas så klart om man är irakisk medborgare med någon form av irakisk identitetshandling. Då slipper man bland annat ansöka om visum för inträde. Som icke irakisk medborgare behöver man bland annat ansöka om visum vid den irakiska ambassaden i Stockholm. Detta är ibland lättare sagt än gjort. Visumreglerna förändras årligen och kan även se olika ut under olika perioder av året. Inför pilgrimsperioden Arbain brukar det även vara högt tryck för visumansökan och det lönar sig att vara ute i god tid. I första hand rekommenderas att man tar reda på och gärna säkerställa visumreglerna med flera individer på ambassaden innan man påbörjar sin ansökan. Vad som dock brukar vara standard är att ett ansökningsformulär ska fyllas i, två passfoton ska bifogas tillsammans med antingen sitt pass och/eller en färgkopia på sitt pass.

Själva flygresan kan bokas innan visumansökan påbörjas. Detta dels för att priserna på flygresor brukar öka något enormt ju närmare Arbain man kommer. Det finns givetvis en risk att flygbiljetterna förfaller om man inte erhåller visum. Här rekommenderas man antingen boka ombokningsbara/avbokningsbara biljetter om man är osäker på om man kommer erhålla visum. Alternativt boka biljetterna med ett kredit-/betalkort som har någon form av reseförsäkring i fall då man inte kan resa pga. att man har nekats visum. Inför vår egen avresa bokade vi utan något av-/ombokningsskydd och lyckades erhålla visum i relativt god tid innan avresa.

Utöver ovanstående praktiska förberedelser är hjärtats inställning och färd den viktigaste. När man samlas inför resan, vare sig man är i grupp eller själv, så finns det ingenting att titta tillbaka till. Allt det förflutna glöms bort och blicken ligger endast framåt. Ens sysselsättningar, vänner, familj hålls i ett uppehåll för en och fokus ligger helt på Imam Hossein(A). Man känner en viss tacksamhet till Gud att Han har väglett en till den heliga marken och samtidigt tänker man på sin plikt och roll i denna värld. En form av ånger bildas inom en, ett missnöje om ens egna felsteg i livet, ens svaga kamp mot nafs (egot), ens dåliga val och handlingar. Tillsammans med missnöje bör ändå hopp finnas. Med hopp om att ett nytt jag ska framträda lämnar man allt negativt bakom sig och bestämmer sig för att förbereda sig själv mentalt och själsligt. Resan till ens nya identitet börjar nu. Ett nytt jag, en politisk man som ska manifestera en revolution skall nu byggas upp. Tillsammans med miljontals människor ska man ansluta sig till Imam Hossein(A). Man står, alla flera kilometer bort, likt miljontals droppar som längtar till att få sammanslutas från alla håll.

Hjärtat befinner sig i brand, blodet flödar och man kan känna alla artärer och vener svullna upp. Man är fullt medveten om att det inte kommer bli en enkel resa. Att promenera från A till B har aldrig varit målet. Här och nu ska man passera via olika stationer för att uppfostras. Inne i bröstet känner man något som sitter fast men som vill explodera. Varje resenär känner detta. Den är inneboende i djupet men sitter fast i rostiga bojor. Man kan känna av den då och då och man kan prata med den då och då. Det är en brand som tilltalar en och skriker inombords att den kan förändra världen! Men något gör att den sitter fast, fast inom varenda individ. Det är just det som gör att venerna svullnar och att hjärtat pumpar snabbare. Den vill ha en funktion i världen, få Guds ljus över sig, den vill bli levande, inte sitta inlåst i det inre. Den lever asketiskt i en tid där den bör vara ute, politisk bland Rijaal Allah (Guds män). Profeten(S) säger:

”Imam Hossein(A) martyrskap är en brinnande flamma i de troendes hjärta, som aldrig någonsin kommer kallna”

Kanske pekar profetens(S) hadith på just detta? Denna flamma som vill ut! Innan man beger sig iväg mot Karbala bör man först utföra en ziyarat hos Imam Ali(A) i Najaf. Tillåtelse hämtas från fadern(A) innan sonen(A) kan besökas. Imam Alis(A) ziyarat kräver en enskild bok för sig för att förklaras i detalj. Vi låter det mesta förbli osagt då varje själ finner något unikt hos de troendes mästare. Varje individ finner sina egna svar hos honom(A) men alla måste förnya sin trohetsed innan de beger sig iväg. Det är en form av bekräftelse av hans wilayat. Eid Ghadir har nyligen passerat så de starka wilayati-emotionerna sitter stadigt kvar. Trohetseden man har gett kommer bäras i bagaget hela vägen till Karbala och kommer vara ens stöd under färden. Får man Imam Alis(A) välsignelser över sig redan där så vet man att man kommer segra. Det är smart att inte dröja alltför länge i Najaf. När man är färdig rekommenderas det att man påbörjar sin färd och ansluter sig till gemenskapen.

Att sammanfatta de tre vandringsdagarna är ingen enkel uppgift. Alla skildringar är bristfälliga. Imam Hosseins(A) vägledning går i arv via människa till människa, handling till handling, via sand och lera, närvaro dock ej frånvaro! Det sprids via det som är levande. Visserligen kan en text eller bok vara levande men att överföra en fullkomlig inlevelse via en text är väldigt utmanande. Således bör man så gott det går försöka leva sig in i texten och beskrivningarna. Redan när första steget tas kan man se hur alla tält har radats upp längst vägen. Sträckan är egentligen en motorväg som ligger mitt ute i ingenstans men med all liv runtom tror man att man befinner sig i någon innerstad. Redan från början märker man att man sakta men säkert finner någon slags ro inombords. Oavsett om man påbörjar färden eller om man bestämmer sig för att sova känner man en sorts harmoni bland alla människor. Man blir omedelbart erbjuden mat, vatten, sötsaker, frukter, massage, sovplats, te, kaffe, etc. Ingenstans på jorden känner man den tryggheten som finns där. Utöver miljontals pilgrimer finns miljontals människor som uppoffrar tid, pengar och energi för alla pilgrimer som kommer på besök. I deras handlingar ser man en glimt av Imam Hosseins(A) och hans följeslagares uppoffring. Kärleken som finns för de kommer till ytan och samma människor som året runt kan bete sig på konstigt vis går nu ner på knäna och masserar pilgrimers fötter, utan att vilja ha något tillbaka, endast för kärleken till Imam Hossein(A). Detta mirakel ser man längs hela den vägen. Människor som med tårar bjuder andra på alla sina ägodelar. Vissa har samlat pengar hela året, vissa har sålt sina ägodelar, vissa kommer med det lilla de har, och detta sker längs hela vägen. Inte en enda meter bland dessa 100 kilometer är utan tält, där sovplats, mat, vatten och olika bekvämligheter erbjuds, och inte en enda sekund på hela dygnet ser man att en enda meter bland dessa 100 kilometer är tom på pilgrimer.

Och här är man själv och promenerar. När man vittnar hur alla dessa muslimer beter sig inser man att man måste släppa taget om det lägre jaget (nafs). Man kan försöka tänka att denna nafs och alla dess negativa egenskaper som högmod, ögontjäneri, egenkärlek ligger på marken som man själv och alla andra pilgrimer promenerar på. På så sätt pressar varje steg på ens egen nafs. Och alla andras steg pressar också mot ens nafs och på så sätt bör man glömma sig själv och sammanslutas till alla på plats och bli en enorm röst som längs hela sträckan ekar: ”Labbayk ya Hossein”. Den här sammanslutningen, att förenas till en Ummah, med en röst och kraft påminner om hur Imam Mahdis(AJ) följeslagare kommer vara, om hur hela denna resa är en global förberedelse inför Imamens(AJ) återkomst. Att förenas är egentligen Tawhid! Kanske är det detta Ayatollah Qazi Tabatabai(RA) pekade på när han sade att man inte kan nå monoteism om inte via Imam Hossein(A)?

Vi har alla hört att man inte ska ta med sig en tung väska, vilket stämmer bra. Ju mer som ligger i väskan, ju svårare blir resan. Det är som livet – ju mer värdsliga saker vi håller fast vid, ju svårare blir resan mot Gud. Väskans tyngd kan också likställas med ens synder – ju närmare målet man kommer, ju tyngre känns de föremålen man trodde var små och obetydliga. Om väskans tyngd känns jobbigt är det bra att vila en stund. Det rekommenderas att man hittar någonstans att sova innan maghrib-bönen, att man ber på samma plats och att man sover direkt efter. Sedan är det bra om man fortsätter promenaden direkt efter fajr-bönen. Allt för att vara redo för den heliga staden Karbala. Den kommande ankomsten märks, inte bara på grund av att man passerat de över 1000 stolparna som markerar hur långt man kommit under resans gång, utan eftersom resvägen är förgylld med bilder över martyrer som offrat sitt liv för att Arbain ska fortsätta vara möjligt för oss andra.

Man märker av närheten också för att det plötsligt tjocknar till med folk, checkpoints nära staden och skyltar som markerar att man kommit fram till målet – Karbala. Oavsett om man varit där tidigare eller inte så kan man inte stå emot den eufori som själen känner, kan liknas vid fjärilar i magen, inför ankomsten. Det är något speciellt med atmosfären och en gnista tänds i hjärtat som börjar pumpa snabbare och man börjar bli lite otålig för att komma fram.

Sakta men säkert dyker den heliga förgyllda helgedomen tillhörande Imam Hossein(A) och Abbas(A) upp i horisonten och man ser människorna vallfärda åt det hållet. Det ger en varm och segerrusig känsla som påminner en om scenerna ur ”The Message” när muslimerna återvänder till Mecka efter Hijra till ljudet av Takbir och Tahlil samtidigt som följande rader från Sura Nasr gör sig påmind:

‎إِذَا جَاء نَصْرُ اللَّهِ وَالْفَتْحُ وَرَأَيْتَ النَّاسَ يَدْخُلُونَ فِي دِينِ اللَّهِ أَفْوَاجًا فَسَبِّحْ بِحَمْدِ رَبِّكَ وَاسْتَغْفِرْهُ إِنَّهُ كَانَ تَوَّابًا
”DÅ GUDS hjälp kommer med segern och du ser människorna i oräkneliga skaror flocka sig till Guds religion, lova och prisa då din Herres namn och sök Hans förlåtelse! Han är alltid beredd att ta emot den [uppriktigt] ångerfulles ånger.”

Förslagsvis efter en salam till Imamen(A) åker man snabbt till platsen för boendet för att lämna av eventuella väskor och dylikt, då dessa inte får medtagas in till helgedomarna, och bege sig direkt till haram. Om möjligt är det bättre att någon kontaktperson möter upp och tar väskorna till boendet – allt för att genomföra det första besöket i samma andliga tillstånd som uppstått sedan man kom in i staden då risken är annars att man tappar känslan om man beger sig till boendet. Det kan vara skillnaden mellan en kärleksfull och tårfylld besök och en trött kropp som sett vilomöjligheter på boendet och gör motstånd mot att gå ut igen.

Är man kommen i grupp är det bra att utse en samlingsplats som gruppen kan träffas på efter genomförd Ziyarah.

Resan till Karbala är en lång resa och börjar redan vid planen på att resa och bokningen sker. Det är bra om man redan då börjar fundera, skriva ner och reflektera över frågor, funderingar och känslor. Då kan man ta fram de i dessa heliga och andliga miljöer mellan helgedomarna (bayn al-Haramain) för att få gudomlig hjälp med att nå insikt i det man funderat över så att man inte lämnar staden med endast ett fysiskt besök utan att själen också får med sig något konkret därifrån utöver den andliga energin.

Precis som i Kaba så är det också en fröjd att sitta mellan helgedomarna och iaktta besökarna som flockas som duvor till Imam Hossein(A) som är Kärlekens Qibla. Det ger ro och harmoni som Wilayati vitaminer till kropp och själ. Vilket eventuellt också får en att inse att tillbakaresan är en allt mer stundande verklighet och men erbjuder också möjligheten att utvärdera resans helhet.

Frågor likt: vad har jag fått utav resan? Är det vad jag hade förväntat mig? Eller: har jag istället kanske utvecklats genom svårigheter och tagit lärdom av händelser? Ofta händer det att man tror att man själv är i kontroll men det är långtifrån verkligheten då det är den Den Bäste av planerare som anordnat resan och bjudit Sin tjänare. Därför gäller det att hålla sig lyhörd för att kunna märka av och upptäcka dem gudomliga tecken som Gud skickar. Sådant som konflikter samt oförväntade och obehagliga situationer ska lyfta frågeställningar som: hur ser jag på dem? Tar jag det som något negativt eller som en välsignelse från Gud? Var konflikten så oumbärlig eller har det blivit förstorat p.g.a. det personliga synsättet? Det kan även användas som mätningsverktyg för tacksamhet, där med förståelseökning, växer parallellt tacksamheten gentemot Gud och därmed närmandet till Mahdawimålet.

Främsta tillvägagångssättet för att uppmärksamma sådana frågor under den heliga resan, är närvarandet i en grupp. Gud älskar att se sina tjänare i grupp-bön i jama’a, hajj med det muslimska samfundet och i Karbala enade under Imam Hosseins(A) kärlek. Utmaningarna är tyngre men även gemenskapen och belöningen större.

Mötet med Imamen(A) och blicken mot den guldigt skimrande kupolen, följs efter en rad situationer som fråntagit de djuriska bekvämligheterna. Resultaten av dessa välkomnar fram den riktiga själen som färskt och utan hijab ställer sig vid sin Imams(A) port. Naket och ärlig i sin uppriktighet, som då längtar att återvända med en raffinerad och redo själ inför sin tids Imam(AJ).

Likt Shahid Chamrans guldkorn när han säger: ”Kära liv, jag hälsar farväl till dig, jag hälsar farväl till alla dina skönheter, till alla dina manifestationer av Gudomlig skönhet”, och fortsätter med att ta farväl av sina kroppsdelar och sedan avslutar med önskemålet om ett vackert farväl. Shahidens uppoffring och nivån av hans tacksamhet som nåtts, för att nu skörda det han har sått under sitt liv. Precis som man letat efter och försökt uppnå värdigheten att få besöka Sayyido Shohada(A), så har han uppnått det inför sin Herre.

Likt shahidens livsresa som avslutas i ett revolutionärt fält, skall den egna färden starta med ett krossande av världsliga kedjor, en säker död av jaget och en återuppståndelse av en Hosseini. Lemmarnas trötthet, tungans törst och solens värme – samtliga ska ha bortfört jaget till intet. Därefter sammankopplas rooh med Hosseinis soldater, alla flygandes mot Al-Qaims(AJ) soluppgång, moqawama har startat och Imamen(AJ) är här.

Sammanfattningsvis så kan man säga att vad du än kommit fram till på resan så garanteras en längtan som uppstått innan du ens fysiskt hunnit lämna den heliga marken, en längtan tillbaka till Imam Hossein(A) och en längtan framåt mot Imam Mahdi(AJ).