En av de obligatoriska handlingarna i Hajj är att slakta ett djur (huvudsakligen ett får) i Mina under offerhögtiden. Slakten av ett djur av en muslimsk pilgrim återupplivar minnet av handlingarna av de två monoteistiska och ödmjuka tjänarna till Allah(Swt), Profeten Ibrahim och Ismael(A). Det är scenen där en gammal far står på samma plats, han har en skarp kniv i sin hand, och förbereder sig för att skära halsen av sin son. Men Allah skickar ner ett får som skall slaktas istället för Ibrahims son. Frågan kvarstår dock om vad essensen av denna heliga handling är? Vilket budskap har det? Man måste titta på vad de lärda har sagt om detta.
Det återberättas att en man besökte Imam Sajjad(A) efter att ha utfört Hajj ritualerna. Imamen frågade lite om hemligheterna bakom Hajj och målet med det. Detta presenteras här nedan:
”När du slaktade djuret, hade du för avsikt att skära halsen av girighet genom att vara tillgiven fromhetens sanning och frukta Allah(Swt)?
Var du uppmärksam på att du med denna handling följde Ibrahims(A) tradition som tog med sig sin älskade son till slakthuset (för att uppnå närhet till Herren)”[1]?
Imam Sadiq(A) har sagt i detta avseende: ”När du slaktar ett djur, skär halsen av begär och girighet”[2].
Återberättelser som detta visar att essensen av att slakta ett djur är att rena själen och rensa hjärtat från moraliska synder; på det sättet att Allahs män efter en livslång kamp och motstånd mot Satans frestelser och egots upproriska begär är framgångsrika och övervinner egots extrema begär; annars är slakten av ett oskyldigt får medan man behåller den onda vargen (sina egna begär) vid liv endast det att man fullgjort en plikt och en sådan person har inte till fullo dragit nytta av denna handlings andliga aspekt.
En person som uppoffrar sina begär har frigjort sig själv både från egots ondska och samtidigt räddar han/hon andra från sina begärs fara. Imam Ali(A) har ett uttalande där han beskriver de som utbildats i religionens skola:
”En gudsfruktig och generös människa är som ett resultat av att kämpa och utstå svårigheter har blivit en person vars begär (att synda) har dött och vars ilska har minskat; människorna har kontinuerligt förhoppningar om hennes godhet och de är säkra från hans ondska och vånda”[3].
Rent andligt är offerhögtiden den mänskliga integritetens dag; för det är under den här dagen som människan kan uppnå den yttersta förståelsen för sin position i existensens värld och under strålen av kunskapens ljus där han/hon är kapabel att offra världen för Herren och utbyter de små goda sakerna i världen med de eviga välsignelserna i nästa liv[4].
Det är därför lämpligt för människan att fira den här dagen som påminner om den ultimata nivån av andlighet och sinnet precis som Profeten Ibrahim(A) och Ismael(A) gjorde.
(Ett urval taget från boken ”Hajj – The Program of Completion” av Ayatollah Zia-Abadi)
Fotnoter:
[1]. Mustadrak Wasael. Vol. 10, s. 171, bok 17, hadith 5.
[2]. Ibid. Vol. 10, s. 173, bok 17, hadith 6.
[3]. Nahjul Balaghah. Predikan 184.
[4]. En hänvisning till två verser i den heliga Koranen; 4:77; 9:21