Namn: Hassan
Titel: Al Askari
Kuniyya: Abu Muhammad
Far: Imam Ali An-Naqi (A)
Mor: Sayyeda Sulail (eller Hudaitha)
Födelse: den 10 rabiul akher år 232 e. H. i Medina.
Shahid: den 8 rabiul awwal år 260 e. H. i Samarra
Begravd: Samarra
När Imamen(A) föddes, sade hans far att Profeten (S) hade befallt att hans namn skulle vara Hassan. Det var så vanligt känt att den siste Imamens far skulle heta Hassan att man tidigare hade letat efter den tolfte imamen bland Imam Hassan Al Mudjtabas (A) söner.
Hans mor var Sulail (eller Hudaitha), som var den tionde Imams slavinna. Imamen hade frigivit henne och tagit henne till hustru. Den tionde Imamen sade om henne att hon var fri från all synd och orenhet och att hon var en av de rättfärdiga. Innan den elfte Imamen led martyrdöden lämnade han över alla Imamatens uppdrag till henne.
Ahmed Bin Ishaq berättar att, när han hörde om den tionde Imamens död, han begav sig till Samarra och frågade efter den elfte Imamen. Han fick reda på att Imamen hölls fängslad av Mo’taz Billah. Han lyckades muta några vakter och kunde besöka Imamen en natt. Han beskrev fängelset som en tunnel under kalifens hus. Det var så litet att han varken kunde sträcka ut benen eller stå rakt upp. Ahmed säger att han grät när han såg under vilka förhållanden Imamen satt fängslad. Hans föda bestod av ett glas vatten och en torr brödbit om dagen.
Han hölls fängslad därför att alla härskarna visste att rättvisa skulle komma med den tolfte Imamen. De ville förhindra att något barn föddes till den elfte Imamen. Medan han satt fängslad, bad han sina anhängare samla in masail för Fiqh. Han avslutade de masail, som saknade kapitel. Han införde Taqlid som institution och manade människor att följa lärda män, Muttaqi, och de rättfärdiga. Eftersom han satt fängslad och det var mycket svårt att träffa honom, samlades Khums in genom hans representant Abu-Ja’fer Uthman ibn Said, som
senare skulle bli den tolfte Imams representant.
En gång rådde det mycket svår torka i Samarra. En kristen präst kom. Så snart han hade lyft händerna, började regn falla från himlen. Muslimerna började bli osäkra i sin tro. Kalifen Mo’taz började bli orolig att han inte skulle ha någon att härska över, om alla lämnade Islam.
Han befallde att den elfte Imamen skulle hämtas från fängelset. Han sade att det var fara för Imamens förfäders tro. Imamen bad honom kalla samman hela befolkningen utanför Samarra och att även den kristne prästen skulle närvara. Han sade åt den kristne prästen att be om regn.
När han lyfte sina händer till bön, började det regna. Då sade Imamen att ta ifrån honom allt han hade i händerna och att han sedan skulle be om regn igen. Den här gången kom det inget regn. Imamen förklarade att det som prästen hade hållit i handen var en bit ben från en profet, som hade förmågan att framkalla regn så fort den hölls under bar himmel.
Sedan bad Imamen om regn och det började regna. Människorna, som såg miraklet, ville alla besöka Imamen och frågade var han bodde. Imamen pekade på kalifen och sade att de skulle fråga honom. Nu kunde inte Mo’taz åter sätta Imam i fängelse och sade att Imamen bodde i huset, som den tionde Imamen hade bott i.
Sayyeda Nargis var där och det året föddes den tolfte Imamen. Imamen var fri i 13 månader och sedan arresterades han på nytt. Under de sex år, som hans Imamat varade, gjordes flera
försök att döda honom. Den 1 rabiul awwal 260 e. H, lät Mo’tamad förgifta honom i fängelset och skickade sedan hem honom. Imamen var mycket sjuk och hade svåra smärtor i 8 dagar.
Den 8 rabiul awwal bad han sin son, den tolfte Imamen, att hämta lite vatten och sedan lämna honom ensam. Han led martyrdöden samma dag och den tolfte Imamen gav honom ghusl och kaffan. Begravningsbönen leddes av den tolfte Imam, som många Shia då såg för första gången. Ett stort antal människor deltog i begravningen. Han är begravd i Samarra.