Det är inte orealistiskt eller en överdrift att kalla Imam Sadiqs(A) utlärningssystem för ett universitet. Detta universitet hade en stor vetenskaplig legend och den tränade ett flertal specialister som kom att bli nobla intellektuella och professionella rättslärda.
Den stora Jafari universitetet vägledde nationen mot att upptäcka regler för tolkning, kritiserandet av återberättelser, insamling och kategorisering av islamiska lagar. Trots alla försök att hämma utvecklingen och skolans rykte så blev det ändå en samlingspunkt för studenter och rättslärda.
Imam Sadiqs(A) läror var så kända att även resenärer berättade hadither från honom. Faktum är att hans åsikter studerades i alla vetenskapliga center runt om i världen och intellektuella hänvisade till hans åsikter i deras diskussioner.
Sheikh Mufid sager: “Återberättarna från alla olika grupper med olika åsikter som anses vara trovärdiga och har återberättat hadither från Imam Sadiq(A) är 4000 människor”[1].
Shahid Awwal har också sagt: “400 författare har samlat 400 böcker med svar från Imam Sadiq(A) på olika frågor. 4000 människor har räknats som återberättare och studenter till Imam Sadiq(A) från Irak, Syrien och Hijaz”[2].
Bland dessa återberättare är individer som senare kom att bli ledare för olika islamiska grupper så som:
1. Abu Hanifah (Nu’man Ibn Thabit), ledare för Hanafi inriktningen. Det finns ett känt citat från honom: “Det finns ingen kunnigare än Jafar Ibn Mohammad. Han är den kunnigaste land muslimerna”[3]. Han hade flera möten med Imam Sadiq(A) i Medina och Kufa; men han stannade i Medina i två år i rad för att lära sig av Imamen(A). Han har sagt: ”Om det inte vore för de två åren som jag drog nytta av kunskapen hos Jafar Ibn Mohammad så skulle jag ha förgåtts”[4].
2. Malik Ibn Anas, ledaren för Maliki inriktningen. Han hade en god relation med Imamen(A) och har återberättat hadither från honom. Han citeras ha sagt: “Ingen har hittat en person som är bättre än Jafar ibn Mohammad i kunskap, handlingar och fromhet”[5].
3. Sufyan Thuri. Han är bland de mest kända återberättarna och rättslärda. Han är grundaren till en islamisk inriktning som existerade fram till det fjärde århundradet. Sufyan har återberättat flertalet hadither från Imam Sadiq(A) däribland flera hadither från handlar om ritualer, moral och råd.
Utöver de ovannämnda personligheterna så har flera andra personer kommit I kontakt med Imam Sadiqs(A) universitet och har lärt sig saker av honom samt återerättat hadither från honom[6].
Vad gäller Imam Sadiqs(A) speciella studenter och de som propagerat för hans juridiska system så kan flera personer nämnas som deltog I det sociala och politiska livet samtidigt som de opponerade sig mot ateister och dualister och debatterade de vilseledda ideerna; de stred mot förtryckarna och fördömde dem.
De främsta bland dessa personer var Aban Ibn Taghlab, Mu’min Taaq, Hisham Ibn Hakam, Zurarah Ibn A’yan, Ali Ibn Yaqtin, Ammar Duhani, Umar Ibn Hanzalah, Fudail Ibn Yasar, Abu Basir, Mohammad Ibn Muslim, Muawiyah Ibn Ammar, Mufaddal Ibn Umar, Hisham Ibn salim…
Imam Sadiqs(A) universitet hade en unik karaktär så som intellektuell självständighet, oense med regeringsmakten, undvikandet av inblandning av makthavarna I dess affärer och rent generellt förhindrandet av regeringsmakten att styra universitetet eller planera för det. På grund av detta kunde de som härskade aldri utnyttja skolan för deras personliga ändamål eller tvinga deet att samarbeta med regeringen.
Mansor (den förtryckande Abbassidiska kalifen) gjorde sitt bästa för att erhålla Imam Sadiqs(A) uppmärksamhet och samarbete men han misslyckades med detta och faktum är att Imam Sadiq(A) stängde ut honom fullständigt och uppmanade sina studenter att göra detsamma.
Till exempel skickade Mansor ett brev till Imam Sadiq(A) och frågade honom varför han inte besökte Mansor. Mansor förväntade sig ett positivt svar från Imamen(A) eftersom han var dåvarande härskaren. Dock svarade Imam Sadiq(A): ”Vi har ingen världslig egendom för att vi ska frukta dig och du har ingen del av livet efter döden så att vi ska hoppas på dig, du är inte välsignad så att vi ska gratulera dig och inte heller anser du att din makt är en katastrof för att vi ska beklaga dig för det. Så varför ska vi besöka varandra?”
Mansor kunde inte tolerera svaret men han visste vilken position Imam Sadiq(A) hade och han kände till hans uppriktighet. Så han använde sig av ett annat sätt för att försöka nå fram till Imamen(A). Det var svårt för honom att se att Imam Sadiq(A) inte besökte honom för att söka en högre position. Därför skickade han ett budskap till Imamen(A) som löd: “Acceptera vår sällskap så att du kan rådge oss.” Imam Sadiq(A) visste om Mansors avsikt så han svarade: “Den som är ute efter den här världen skulle inte gå med på att rådge dig och den som är ute efter nästa liv skulle inte acceptera ditt sällskap”[7].
Baserad på denna karaktärsdrag så kunde Jafari skolan behålla sin intellektuella sjävständighet, uppnå stort kändiskap och lämna efter sig ett värdefullt arv.
Därför så var det inte bara så att denna skola inte vek sig för att opponera sig mot förtryckarna men den drog till sig förtryckarnas fientlighet som ökade konstant och detta var farligt för universitetet.
Trots detta så har kan vi fram till våra dagar se att Jafari skolan fortfarande lever och är stabil trots alla försök av förtryckarna att få bort den här skolan och deras obeskrivliga skada mot den. Faktum är att evigheten och förvandlingen av den islamiska civilisationen är tack vare den här skolan.
(Ovan är ett urval taget från “Imam Sadiq (PBUH) and the Four Islamic Sects” av Assad Haydar)
Fotnoter:
[2]. Al-Zikra, s. 6
[3]. Jami’ Asanid Abu Hanifah, vol. 2, s. 222
[4]. Al-Tufah al-Ithna Asharyiah, s. 8
[5]. Tahzib al-Tahzib, vol. 2, s. 104
[6]. Till exempel bland Sunni rättslärda så har Ibn Hajar I sina tre böcker med namnen “Tahzib al-Tahzib”,”Lisan al-Mizan”, och Taqrib al-Tahzib”, Zahabi I hans två böcker som heter “Mizan al-Itidal” och “Tazkirah al-Huffaz”, Jazri I hans bok “Al-Khulasah”, och Ibn Abi Hatam I hans bok “Al-Jarh va al-Tadil” har alla nämnt dessa återberättare.
[7]. Kashf al-Ghummah, vol. 2, s. 208