Shia och deras sörjande

I median beskrivs den shia-muslimska ceremonin, Ashura, som något omänskligt. Att männen skär sig själva, piskar sig, och slår sig på bröstet.

Jag vill börja med att klargöra att Azadari förekommer inom många religioner, och kan ”utföras” även av icke troende. Det beror på att själva slagen är beroende av sorgen och sättet att sörja. Det vill säga att slagen är ett sätt att uttrycka sin smärta. Vissa radikalt religiösa tappar ofta behärskningen vilket gör att man utför dessa ritualer, som oftast börjar milt men graderas upp ju mer man är insatt i själva ”sorgen”. Personen känner ofta att man hamnar i extas.

Jag vill även behandla dessa punkter, för att du som läsare skall få en bättre inblick av vad syftet är, och varför det är så:

Vad är Ashura?
Vilka ceremonier hålls?
Azadari i denna ceremoni, är det av shia-muslimska skäl?
Och vad säger de shia-muslimska lärda om det?
Vad är syftet med sörjandet?
Vad säger median om dessa ceremonier?

Jag kan börja med att besvara frågan om vad Ashura är.
Ashura på arabiska betyder tio, den tionde. Då syftar man på den tionde dagen av månaden Moharram (den första månaden i den muslimska kalendern). Profetens dotters son, Imam Hussein, levde under en tid, där en tyrann med namnet Yazid var khalif (ledare/kung/kejsare). Imam Hussein vägrade att göra ”Ba’aat” (svära ed) till denna Kalif. Under en resa från staden Mecka (i den nuvarande Saudiarabien) till staden Kofa (i Irak) stoppades Imam Hussein med sin familj av kalifens armé som bestod av omkring 10 000 utrustade soldater. I tre dagar fick de inte vatten, trotts att floden Eufrat var bredvid. Den tionde Moharram började Imamens familj dödas, en efter en. De dödades på ett barbariskt sätt. Efter att Imamens bror, Al-Abbas, hörde barnen och kvinnorna gråta av törst kunde han inte behärska sig själv, han gick till floden och hämtade vatten, på vägen tillbaka till tälten höggs hans ena hand, efter den andra. Imamens lilla son, som bara är fyra månader gammal, blir skjuten med ett spjut som gick igenom halsen. Imamen fick spjutar över hela kroppen, det sägs att hans kropp såg ut som en igelkott av spjut. Till sist halshöggs han. Efter Imamens död brändes tälten, barnen piskades, kvinnorna slogs, de fördes från Karbala till Damaskus gående samt kedjade.

Nu nämnde jag vad som hände under den dagen, kortfattat. Men man sörjer denna dag på ett sorgligt sätt. I 13 dagar, från den första moharram till den 13:de åker man till moskén och sörjer denna händelse. Martyrerna som dödades under Ashura ”delas” in i dessa 13 dagar. Imamens son får den 9:de dagen, Imamens bror får den 6:e dagen, imamens följare får den 5:e dagen, imamens dotter får den 3:e dagen, Imamen själv får den 10 dagen (imamens dag är speciell).

Ceremonin börjar med Koranläsning, sedan går shejken upp på scenen och börjar berätta om händelsen, på ett sörjande sätt så att alla gråter. För de som hör det första gången tror man att shejken sjunger. Han berättar händelsen på ett fördjupande sätt, detaljerat, t ex. ”Då Al-Abbas låg vid sjön, med händerna huggna, kom Imamen springande till sin bror. Brodern Al-Abbas visste inte vem det var som kom, utan sa: du, döda mig efter att jag sagt farväl till min bror, han är snart framme. Imamen faller gråtande till sin bror och meddelar honom om att det är han som kommit, och inte fienden. Sedan lägger imamen broderns huvud på knäna, men brodern tar bort huvudet. Imamen frågar varför brodern gör det, svaret blir då att brodern vill känna lite medlidande med sin bror, för att då Imamen dödas, är det ingen som kommer att lägga Imamens huvud på ens knä”. Det här gör att man inte kan hålla tillbaka tårarna, speciellt med den ton shejken talar, sakta men säkert börjar man höra kvinnor, barn och männen gråt. En del övergår till att lätt slå sig på bröstet av sorg, andra på benen.

Vissa församlingar visar en Teaterutställning på det som hänt i Ashura, det gör att man gråter mer och mer. Jag har svårt att tänka mig att en annan folkgrupp sörjer så intensivt som shiamuslimer gör. Efter att shejken talat klart, och man gråtit klart, går en person upp på scenen och börjar ”sjunga”. Men låten personen ”sjunger” berättar om händelsen, som gör att man börjar lyfta upp sin hand och börjar slå sig sakta på bröstet. Men då tempot ökar, och då låten börjar handla om hur någon person dödades, och då låten går snabbare, börjar man slå snabbare. Men med egna erfarenheter, så kan jag säga att man inte känner smärtan, speciellt då man är så insatt i orden som sjungs, och efter man hört shejkens tal och gråtit klart. Vissa slår sig med kedjor, och vissa med kedjor som har små knivar inuti, och vissa skär sig själva.

Den tionde dagen av dessa ceremonier läser shejken om hur alla dödades, och till sist kommer han fram till hur Imamen dödades. Här i Sverige gör man ett sorgetåg i stan, i andra länder slår man sig själv på vägarna under sorgetåget, och i andra länder som Pakistan, Afghanistan och Libanon skär man sig själva på gatorna.

Många säger att om man slår sig själv på bröstet, skär sig själv, slår på axlarna med kedjor, eller plågar sig själva med kedjor klassas det som självplågeri. Men jag kan med all säkerhet påstå att självplågeri måste indelas i nivåer. Att slå sig själv på bröstet, och att slå sina axlar lätt inte är självplågeri. Att det inte ens gör ont, det är det samma som när en mamma mister en son/dotter, då slår hon säg själv på knäna, på kinderna osv. kulturskillnader spelar även en större roll. Inom olika kulturer sörjer människor på olika slags sätt. Att slå sig själv är en del av sörjandet inom öst kulturen (mellanöstersländerna). Gör det ont för mamman då hon slår sina kinder? Nej, hon är så insatt i det som hände sitt barn att hon inte kan tåla att bara sitta och gråta. Det är en ytterst liten chans att blod skulle uppstå, ingen slår sig tills man börjar blöda, faktum är att det är svårt att slå sig tills man börjar blöda. Anledning? – Du slår med handflatan, en slät stor matt yta mot bröstet som är lika stor, slät och platt yta. Den fysikaliska förklaringen är att trycket är beroende på kraften/yta. Eftersom kraften fördelas på en större area gör det att trycket är för litet för att det skall ”skära” igenom. Det kan jämföras med ett trubbigt föremål och en vass kniv. Det vore som att få någon att börja blöda genom en örfil, det är väldigt svårt.

Men däremot så kan jag säga att de som skär sig själva, de som plågar sig med kedjor gjorda av knivar, begår självplågeri. Vid självplågeri där blod förekommer anser de shia lärda att det är haram då Ayatollorna förbjudit det. Imam Khamenei som är Wali Amr (De troendes ledare) har förbjudit pga följande punkter;
1- Det finns ingen tillförlitlig rapport som säger att någon av Imamerna skar sig- eller piskade sig själva efter Karbalas händelse.
2- Det smutsar ner Islam (väsentligt för den delen).

Sen om vi granskar det hela lite närmare inser vi att de flesta som slår sig själv blodiga med svärd, rakblad, dolkar, kedjor som har knivar på osv. är folk från Pakistan, Libanon och Indien och dom trakterna. Där är vilt spritt bland Shia muslimer att göra denna brutala handling.
Naturligtvis händer det överallt, men i väldigt liten förekommande i övriga länder. Som jag ser det är det snarare en kulturell handling än en religiös.

Vid en tidig ålder frågade jag en shejk i moskén om varför vi sörjer Imam Husseins död, som skedde för ca 1400 år sedan. Samma fråga ställde jag då jag började med detta arbetet. Svaren var att om man ser en drama film, så faller ett tår, trots att filmen brukar vara påhittad, så hur är det då man får höra en sann berättelse och som är lika sorglig som Imam Husseins död? Sedan sa shejken att vi sörjer Imamen för att han stod för det rätta, han vägrade svära ed till en tyrann, och därför dödades han och sin familj. Handlingarna som Imamen gjorde (men som inte går att skriva här för att det inte hör till ämnet) samt mycket annat. Och det slutliga svaret var att vi sörjer Ashura för att hålla minnet för en frihetskämpare, och inte låta den glömmas så som andra religiösa ceremonier har glömts, pga att man inte firar de.

Vid varje minne av Ashura läser jag i tidningarna det som skrivs om ceremonierna. Det som beskrivs brukar bara vara en del av ceremonierna. Men vilken del väljer median? –jo, självplågeri delen. Här är en citat från Svenska Dagbladet förra året (2004-03-03) à ” Männen drar genom gatorna, slår sig på bröstet, piskar sig själva och många skär sig blodiga i huvudet med svärd i en avbild av Husseins lidande som halshöggs av Yazids armé”. Median visar då inte andra sidan av sörjandet, att man gråter för en frihetskämpares död, att man har teaterföreställningar, att man slår sig sakta på bröstet med en rytm där alla lyfter upp sina händer, och samtidigt slår sig sakta på bröstet, utan att ha någon lärare som lär de hur de ska slå sig, hur snabbt och hur hårt.

Men sedan kan jag säga att det inte bara är vissa shia-muslimer som begår självplågeri, utan katoliker gör det också. Här nedan är en citat från aftonbladet:”Långfredagen måste ha varit extra lång för Amparo Santos från Filippinerna. Hon valde nämligen att spikas upp på korset. För Jesu skull. Runt katolska gator och torg gick tusentals flagellanter och piskade sina ryggar blodiga.
– De förekommer lite här och var, främst runt Medelhavsländerna. Det är lokala traditioner som aldrig letat sig upp till våra breddgrader.”

Slutligen vill jag bara kortfatta allt med att skriva att Ashura är den dagen Imam Hussein, profetens dotters son dödades, för att han vägrat svära ed till en tyrann. Att under dessa dagar hålls olika sorters ceremonier, bl. a. teaterutställningen på händelsen, tal av shejk där han berättar om det som hänt under Ashura, och slutligen en ”sång” där man inte kan tåla att bara stå kvar och lyssna på den, utan börjar slå sig sakta på bröstet, men vissa begår självplågeri, de piskar sig själva, skär sig osv. Jag, som de shia lärda, fördömmer dessa handlingar, självplågeri, där blodet rinner ut, för att det inte har någon mening, man skadar sig själv, samt att det smutskastar Islam. Främsta syftet med sörjandet är att man inte ska glömma det frihetskämparen Imam Hussein gjorde, och det fienden gjorde gentemot han. Att man ska stå för det som är rätt, även om man skall dödas, man gör det för att de kommande generationen (i alla tider) skall ta visdom av det. Varje år skrivs en del om dessa ceremonier, men främst det som smutskastar islam- och shiamuslimerna, självplågeriet. Trots att det är förbjudet.