Ashura

Gryningens passionerade färg klöv nattens mörker medan solen sökte sig ut ur det djupa dunklet. Horisontens kärleks strimma var fylld med änglaljus som med spänning såg den vackra synen av Imam Hossein(A) och hans följe avsluta morgon bönen. Stjärnorna lyste samman och dolde sig bakom månen som var gömd bakom solens sorgsna ansikte. Tidens bläck fyllde sin bok med bläck av tårar och en penna av smärta skrev in i dess evighet: ”Ashura”.

Imam Hosseins(A)barn grät av hunger och törst. Hans vänner såg ut över fältet och så långt deras blickar nådde, såg de Yazids soldater; en armé upp emot 100´000. Imam Hosseins(A)son, Imam Sajjad(A), som skulle bli ledaren efter sin fader, låg i djup koma som om han vandrade i dödens värld. Men ett sken krossade mörkret som fick honom att ta krafttag och vakna. Hans läppar blödde av uttorkning. Zaynab skyndade sig och hjälpte Imam Sajjad(A)upp. Han vill se sin fader en sista gång. Kärleken till Imam Hossein(A) fick honom att nästan släpa sig fram. Imam Hossein(A) sprang fram och omfamnade sin älskade son, ”O Ali! Du har vaknat! Men du är svag, din feber bränner till och med min hud. Gå och vila dig.”
Imam Sajjad(A)drog sitt svärd. Han vägrade sitta och beskåda sin familj och vänner oskyldigt dödas medan han var vid livet. Imam Hossein(A) förstod detta och sade lugnande till honom, ”O min älskade son! Du är min ersättare och ledaren efter mig. Du kommer att sprida vidare och hålla vid liv vårt budskap tillsammans med Zaynab. Vad som väntar er två är värre än vad som kommer att ske nu. Var stark min son, jag älskar dig.”Imam Sajjad(A)såg på sin fader och började gråta. Mer och mer. Hans svaga kropp orkade inte med avskedets smärta och han föll ner medvetslös igen.