Salam till Muslim ibn Aqil

Just då kom en budbärare ridandes på en häst. Han var näst intill panikslagen och rusade upp till Imam Hossein(A). ”O min kära ledare! Din kusin, Muslim son till Aqil, som du sände i förväg till Kufa har dödats.”

Imam Hossein(A) vände sitt sorgsna ansikte mot budbäraren och frågade lugnt, ”Vad har hänt min vän?”
Budbäraren tog några djupa andetag, lugnade ner sig och fortsatte,

”Muslim nådde Kufa och skulle leda bönerna i Moskén när ett utrop hördes från Obeidullah son till Ziyad, den nya guvernören över Kufa som Yazid hade tillsatt, som löd att den som hade någon som helst kontakt med Muslim skulle dödas, hans förmögenhet konfiskeras och hans familj fängslas. Muslim reste sig, trots detta, och ledde bönen, men bara en person stannade kvar. Efter detta blev han förråd av sin värds son som överlämnade honom till Obeidullah som i sin tur avrättade honom framför oss alla. Hans sista bön var att du skulle höra om Kufas förräderi och inte komma hit såvida de inte behandlar dig på samma vis.”

Imam Hossein(A) kunde inte hålla tillbaka sina tårar och grät bittert. Hans älskade kusin hade blivit martyr fylld med tro på hans kamp, och han reste sig upp, såg mot himlen och brast ut, ”Frid vare med dig, O Muslim!”
Men Imam Hosseins(A)kamp var bortom Kufas befrielse och inget kunde få honom att böja sig för orättvisans tyranniska järn näve. Djupt in i den mörka avgrunden av bedrövelse som hade svept in Imam Hosseins(A)hjärta, sken ett litet ljus av hopp som fick honom att fortsätta.