Ashuras hjältar
De bad mig prata om en man
som himlarnas hjärta vann
de bad mig beskriva en kvinna
som såg sin broders blod rinna
men känslor och mening räcker inte till
tårar regnar medan orden står still
Begynnelsen av hans resa börjar jag att nämna
hur han sina kära i Mecka och Medina lämna
budbäraren Muslem blev skickad till Kufas fort
för vägledning han kom, till nästa värld han gick bort
”Asalamo Alayka Ya Aba Abdillah”, hans sista ord
svärdet kom sedan i ett kallblodigt mord
På väg till Karbala stannade och reste sig Imam
med handen på hjärtat grät han ut ”Wa Alaykoma Salam”
ett steg till hans karavan fick inte gå
i mitten av en okänd öken de fick stå
Fatimas son frågade, ”Vad heter denna plats?”
”Nainawa” kom svaret i all hast
”Kallas den något annat?”, på nytt frågade han
”Shat al-Furat”, svarade en annan
”Nej, något annat”, försökte Hossein en sista gång
”Karbala” kom svaret likt en dyster sång
Pojkarna kivades om att få hjälpa Zaynab ner
kanske de visste att de inte kommer se sin faster mer
I Karbalas torra öken de slog tält
i åtta nätter de uthärdade törst och svält
Slutligen natten till Ashura inföll
då Hossein alla sina nära i sitt tält höll
”De som vill, låt de i mörker gå,
ty Yazid vill endast mitt huvud få.”
men en efter en modigt brast ut
”Ett liv utan dig mästare är ett hjärta spetsat av spjut!”
med en gest lyfte Hossein slöjan till det gömda
”Se mina vänner hur ni i Paradiset blivit berömda!”
men alla kastade sin blick ner
”Det är endast för din kärlek vi våra liv ger!”
Natten lång och sömlös var
änglarna bön efter bön till himlen bar
slutligen kom gryningens salah
tiden var nu nära att viga sin död åt Allah
denna gång hördes istället Azan från Ali Akbar
genom Karbalas öken ekade sorgligt ”Allahu Akbar”
Trummor och trumpeter inledde historiens mörkaste krig
men för Hosseins kämpar uppenbarades salighetens stig
bland de första att dricka martyrdomens sötma Hurr var
vilken ära! Hossein hans tilltygade kropp i sina armar bar
en efter en, rosor till marken föll
en efter en, Hossein i sin famn höll
även Habib skonades inte, en 90 årig man
alla hans vita hårstrån i såren försvann
Imam Hassans älskade Qasem till fältet sprang ut
släpandes på sanden drog han sitt svärd och spjut
”Döden är sötare än honung” han lovade sin farbror
en ung man han var som blev en martyr, evigt stor
Barnens törstfulla rop Abbas brände
som en dolk i bröstkorgen han kände
tappert han kämpade ända till Eufrats flod
men vattnet han hämtade färgades i hans blod
även Ali Asghar offrades i martyrernas rad
en trubbig pil tystade hans lilla tungas Jihad
Övergiven var nu Imam Hossein kvar
världarnas smärta han på sina axlar bar
men han lyste av Ali, sin faders mod
när han inför fienden ensam stod
hela Koranen vilade i hans bröst
Guds ord strömmade ur hans röst
han möttes av dånande klappar och rop
av vildingar som grävde sin egen grop
från kullen beskådade i gråt Zaynab
Hosseins sista vädjan, ”Ya Rabb!”
ljuset strålade från hans ansikte
bländade alla demoners sikte
dödsögonblicket var förbi i all hast
månskenet förblindade alla ögonkast
Imam Hosseins sargade kropp till marken föll
Shimr hans välsignade huvud i handen höll
I all evighet för vinden nu vidare kärlekens ord
ekandes om revolutionen på Karbalas jord
om hur martyrerna drack odödlighetens nektar
om hur en liten skara Ashuras hjältar var