”Så den som tvistar med dig i det [Jesus(A)] efter vad som kommit till dig av kunskap så säg: kom vi kallar våra söner och era söner och våra kvinnor och era kvinnor och våra nafs (jag) [oss själva] och er själva, sedan tillkallar [Guds förbannelse] så låter vi Guds förbannelse vara över lögnarna” (Koranen, 3:61)
Samtliga kommentatorer och återberättare av hadith är överens om att denna vers enbart uppenbarades till Profetens(S) och Ahl al-Baits(A) ära.
”Våra söner” refererar till Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A), ”våra kvinnor” refererar till Fatima Zahra(A) och ”oss själva” refererar till Profeten(S) och Imam Ali(A).
Versen avser den historiska händelsen mellan Profeten(S) och de kristna lärda och prästerna från Najran. De kristna från Najran kom till Profeten(S) för att diskutera om Islam, och en lång diskussion tog vid beträffande Guds enhet, (tawhid). Ingen av sidorna kom överens, varpå båda bestämde sig att överlämna sakfrågan i Guds händer för att avgöra vem som hade rätten på sin sida. De bad att Gud skulle fördöma den sida som inte talade sanning. De bestämde en tid och plats där de skulle träffas för att svära denna ed inför Gud. När tiden var kommen för deras uppgörelse bad Profeten(S) till Gud att visa vilka som hade rätt. De samlade var; Profeten(S), Imam Ali(A), Fatima Zahra(A), Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A).
Den kristna delegationen som leddes av as-Seyyed och al-Aaqib samlades tillsammans med Profeten(S) och hans följe samt en mängd människor som ville bevittna denna historiska händelse.
Profetens(S) följe närmade sig delegationen med en enastående värdighet som aldrig tidigare hade skådats. När delegationen såg Profeten(S) och Ahl al-Baits(A) målmedvetenhet och det ljus, som lyste från dem, greps deras hjärtan av tvivel och skräck. Profeten(S) knäböjde ödmjukt inför Gud och gjorde sig redo för Mubahala, överlämnandet. As-Seyyed och al-Aaqib närmade sig honom och sade:
”O Abul Qasim , vid vem nedkallar du förbannelsen?”
Profeten(S) sade: ”Jag tillsammans med Ali, Fatima Zahra, Hassan och Hossein som är prioriterade och utvalda av Gud, nedkallar förbannelse över den av oss som talar osanning.”
De sade till honom: ”Varför nedkallar du inte förbannelsen tillsammans med de bästa bland dina kompanjoner?”
Profeten(S) försäkrade för dem att Ahl al-Bait(A) var de bästa bland dem alla genom att säga: ”Jag nedkallar förbannelsen tillsammans med de bästa bland Guds skapelser.”
De kristna greps av skräck och tvivel tog över deras hjärtan, de skyndade tillbaka till sina biskopar och rådfrågade dem om nästa steg. Den högste biskopen sade: ”Beslutsamheten och övertygelsen som jag ser i dessa fem ansikten är så stark att om de skulle be Gud att flytta på bergen så skulle Han göra det för deras skull.”
Biskopen fruktade att om Profeten(S) skulle nedkalla förbannelsen, så skulle de kristna sannerligen vara förlorarna i detta spörsmål. Han sade: ”Ser ni inte att Mohammad väntar med händerna i tillbedjan för att se vad ni ska ta er till härnäst? Vid Jesus, om han yttrar ett enda ord kommer vi sannerligen att förgås och aldrig kunna återse våra familjer eller återvända till våra ägodelar!”
Sedan sade biskopen till sitt folk: ”Ser ni inte att solen skiftar i färg, att molnen mörknar vid horisonten, vinden blåser vilt och att rök stiger upp från bergen? Titta på hur fåglarna flyger vilt, hur trädens löv faller på marken och hur marken skakar under våra fötter!”
Biskopen var säker på att han och hans folk skulle förgås och avbröt därför överlämnandet (mubahala) från att äga rum. Den kristna delegationen sade: ”O Abul Qasim, förskona oss och må Gud förskona er!”
Profeten(S) vände sig till de kristna och folket som hade samlats och sade: ”Vid Honom som förfogar över min själ, folket av Najran var nära att förintas. Hade de inte gett upp skulle de ha förvandlats till apor och svin, och dalen som de står i hade uppslukats i eld och lågor. Gud skulle ha plockat bort dem, och fåglarna i träden, från jordens yta och det nya året skulle aldrig ha kommit för de kristna.”
De kristna underkastade sig Profetens(S) villkor och återvände hem med nyvunnen respekt för den höga status Profeten(S) och hans Ahl al-Bait(A) åtnjöt hos Gud.
Denna händelse visar än en gång på vilken status och hög rank Ahl al-Bait(A) hade i det muslimska samhället som var fullt med troende och religiösa människor och som strävade för Islams sak. Trots att det fanns många troende muslimer vid tidpunkten för mubahala händelsen, valde Profeten(S) ändå sitt Ahl al-Bait(A) då de utan tvekan var de allra bästa bland muslimerna. Denna händelse visar än en gång vilka som var Profetens(S) Ahl al-Bait(A), för han inkluderade nämligen inte sina hustrur, sina farbröder, sina kompanjoner eller någon annan ur Bani Hashim .
Versen ”… våra kvinnor och era kvinnor …” betonar den höga status som Fatima Zahra(A) hade inför Gud, då hon var en representant för samtliga kvinnor.