Abbas(A) och Ashura dagen
Abbas(A) bar vattensäckens rem runt nacken. Han höll det nära och försvarade det med skölden i sin vänstra hand precis som någon som försvarar ett spädbarn. Han svingade sitt svärd med hans högra hand då han rörde sig framåt. Bakom palmen och träden så gömde sig flera soldater, hästar och svärd. Varje sekund kan en soldat komma ut och attackera men Abbas rörde sig med en hastighet som inte tillät någon att röra sig.
Abbas(A) har aldrig varit med om en sådan strid. Jobbet har blivit extremt svårt för honom. Det är inte de tusentals fiender. Det är inte de orättvisa bakhållen bakom varje palmträd. Det är inte hungern. Det är inte heller den extrema törsten heller. Det är inte utmattning; inte skadorna på ansiktet, händerna, fötterna eller kroppen. Men en sak gjorde det extra svårt för Abbas(A) att strida och det var det faktum att hans händer var upptagna, det var vattensäcken som Abbas(A) höll så kärt till sitt liv. För om något händer vattensäcken, om en pil närmar sig säcken eller om något svärd skär sönder vattensäcken då kommer Abbas(A) att bli helt förstörd. Barnen som ett tag nu har varit törstande efter lite vatten kommer att få sina förhoppningar krossade.
Abbas(A) måste försvara både vattensäcken och sitt liv. Rädda sitt liv för att försvara vattnet, försvara vattnet för att rädda liv. Vad Abbas(A) såg idag i ögonen på Imam Hossein(A) efter ordern, eller kanske önskemålet, har han aldrig sett innan: ”Käraste Abbas! Hämta lite vatten om du kan.”(1).
Abbas älskar, Abbas lyder, Abbas söker, Abbas respekterar, Abbas är lojal och han är outtröttlig i fullföljandet av detta önskemål.
Abbas(A) respekt under hela hans liv var att identifiera och handla i enlighet med Imam Hosseins(A) önskemål innan den yttrades. Men idag har Hossein(A) talat med en bönfallande dock ändå ödmjuk ton.
För Abbas(A) är detta inte endast en vattensäck. Det är den mest värdefulla last i världen. Detta är inte endast en säck fylld med vatten; det är Abbas(A) historiska uppdrag. Profeten Mohammads(S) krav på kärlek till hans närmaste (Ahl al-Bait(2)) har manifesterats i denna vattensäck. Och om Abbas(A) måste leverera denna vattensäck med sitt liv så har han inget annat att göra i den här världen.
En man vars namn var Hakim Ibn Tufeil hade följt Abbas(A) i bakhåll. Han tar slutligen fram sitt svärd och hugger av Abbas(A) högra arm. Det enda Abbas(A) kan göra är ta över svärdet med sin vänstra hand innan det högra faller av. Hans högra hand föll ner på marken men han har fortfarande sin vänsterhand och svärdet.
Men Abbas(A) rör sig vidare, strider, avancerar och ropar ut:
”Vid Allah ska ni veta att om ni hugger av mig min högra hand så var medvetna om att jag alltid kommer att försvara min Imam som verkligen har uppnått bestämdhet och är den sannfärdige Profetens(S) dotterson”.(3)
Att strida med en hand blev ännu svårare. Speciellt nu när han inte hade någon sköld att försvara vattensäcken med. Vattensäcken är nu exponerad för fienden. Men Abbas(A) avancerar samtidigt som han upprepar sin prisning. Det som ger Abbas(A) hopp är de svarta bilderna av tälten som är synliga genom palmträden, något som gav honom hopp om att barnens törst skulle släckas.
Det var här Zaid Ibn Raqad som hade lagt sig i bakhåll för Abbas(A) med sitt svärd, kom fram och högg av Abbas(A) vänstra hand.
Abbas(A) hopp har nu reducerats men den är inte borta helt och hållet. Han fortsätter med sina prisningar och rör sig framåt:
”O Livet! Var inte rädd för dessa otroende för den mäktiga Herren kommer att skänka Sin barmhärtighet över dig. Jag ger dig nyheterna om följeslaget av den utvalda Profeten(S). De tog så fegt ifrån mig min vänsterhand. O Allah, låt de drabbas av värmen från din eld.”(4)
Abbas(A) är nu utan någon sköld och inget svärd har han heller, men han har kvar vattensäcken. Och vilken rädsla finns så länge inget annat än vattensäcken finns kvar, även Abbas(A) själv; så länge som han kan nå till tälten med vattensäcken. Hans häst har nu reducerat hastigheten så att Abbas(A) kan återfå sin balans. Och Abbas är rädd att vattensäcken skall gå sönder, den han nu håller med tänderna. Med sina skarpa ögon så tittar han runt för att förhindra någon pil från att göra sönder vattensäcken.
Mer än tio pilar hade nu träffat Abbas(A) kropp och blod hade täckt över hans kropp som en röd sköld. Men det är som att Abbas(A) inte känner skadorna på sin kropp; för att vattensäcken fortfarande är…men nej…plötsligt så träffas vattensäcken av en pil, något som tänder eld på Abbas hjärta.
Inte en pil på hjärtat av vattensäcken men en på Abbas(A) förhoppningar. Abbas(A) förlorar sig själv och fienden förstår tydligt nu att Abbas inte har styrkan att strida eller något syfte att leva för.
Ack, en pil träffar Abbas(A) i hjärtat, den enda pilen som Abbas(A) välkomnar och tar emot glädeligen, som han omfamnar varmt.
Och detta är Hakim Ibn Tufeil, som har gått runt palmträden och nu kommer fram en spikklubba och slår det sista slaget från fienden för att frigöra Abbas(A) från skammen inför barnen. Och ljudet som hördes var: ”Kära Hossein, hjälp mig.”(5)
(Ovan är ett urval taget från boken ”The Bearer of Water and Respect” av Seyyed Mahdi Shoja’e)
Fotnoter:
1. Montakhab Tarihi, s. 305, Ma’ali al-Sibtain, vol. 1, s. 441, Bihar al-Anwar, vol. 45, s. 41
2. En hänvisning till Koranen, Surah Shura, vers 23 där Allah(Swt) beordrar muslimerna till att älska Profetens(S) familj.
3. Manaqib, vol. 4, s. 108
4. Manaqib, vol. 4, s. 108
5. Bihar al-Anwar, vol. 45, s. 42, Awalim, s. 285