Ordet Khaybar är hebreiskt och betyder fästning och barriär. Judarna levde 120 km norr om staden Medina i liten by, där invånarna bodde på några stabila fästningar, varav namnet Khaybar användes. Byn hade en bruklig jord, fruktbara palmdungar och rinnande vattenkällor samt sju stadiga fästningar som var och en hade ett unikt namn. Den mest kända av dem var fästningarna Na’em och Qamos.
Det råder delade meningar om antalet människor som bodde i varje fästning. Vissa uppskattar antalet till tjugotusen(1) , medan andra säger tiotusen(2) och en del uppskattar det till att vara fyratusen. Det obestridliga är att judarna var betydlig fler än muslimerna, då muslimernas antal beräknades vara omkring 1400-1600 personer.
Under det sjunde Hijra året gick muslimerna, med Profetens(S) order, mot Khaybar. Efter en eller två dagars marsch var de framme nära Khaybar och i närheten av dem två fästingarna Na’em och Qamos slog de upp sina tält. Påföljande morgon när invånarna i Khaybar byn vaknade, kunde de se hur muslimerna var i närheten av dem.
Khaybars befolkning låste in sig i fästningarna så fort de skådade den Islamiska armén. Profeten(S) och hans följeslagare omringade fästningarna i tjugofem dagar fram till en dag då Profeten(S) gav flaggan till Omar och en annan dag till Abu Bakr och beordrade dem att inta fästningarna i Khaybar. Dock misslyckades deras attacker mot fästingen och de blev avskräckta när de fick syn på dem judiska slagskämparna, särskilt en krigare vid namnet Marhab Khaybari(3).
Angående deras flykt säger Ibn Abi Al-Hadid att:
”Vad jag än glömmer, så kan inte jag glömma hur de två personerna flydde fastän de var medvetna om att det räknas som en synd under krigens gång.”(4)
Andra befälhavare gick också fram för att ockupera fästningarna, men även de blev paralyserade av de judiska krigarnas rigida försvar och fick vände om utan någon framgång. Eftersom de utvalda befälhavarna vände tillbaka en efter en utan något resultat och muslimerna hade börjat tappa modet, sade Profeten(S): ”Imorgon skall jag ge flaggan till någon som Gud och Hans Profet älskar och han älskar också Gud och Profeten. Han är den som alltid anfaller och aldrig rymmer. Han kommer inte vända tillbaka förrän Gud, genom honom, intar Khaybars fästningarna.” (5)
Alla förvånades över vad Profeten(S) sade och undrar vem denne kunde vara som imorgon skulle besegra judarna?
Varje person tolkade Profetens(S) ord på sitt eget sätt, och vissa trodde att Profeten(S) syftade på dem med sitt tal. Ingen trodde att Profeten(S) menade Imam Ali(A) med sina ord. De kan inte klandras för sina misstolkningar eftersom Imam Ali(A) under denna tid hade ont i ögonen och ingen kunde därför tro att lösningen skulle vara i hans händer.
När morgondagen kom frågade Profeten(S): ”Var är Imam Ali?”
De svarade honom(S) att han har ont i ögonen. Han sade: ”kalla honom hit”. En av muslimerna gick in i tältet och meddelade Imam Ali(A) om Profetens(S) order. Imam Ali(A) reste sig genast upp och skyndade sig till Profeten(S). Profeten(S) frågade honomom hans hälsa och han svarade att han hade huvudvärk och även en stor smärta i ögonen som hade påverkat hans syn. Profeten(S) tog honom i sin famn och gnuggade med sina händer runt Imam Alis(A) ögon vilket medförde att alla hans smärtor försvann och han fick inte mer i ont i ögonen eller huvudvärk.(6)
Efter att Imam Alis(A) ögon hade läkt sade Profeten(S): ”O Ali, våra befälhavare kunde inte genomföra något och fästningarna är fortfarande inte belägrade. Denna svåra uppgift kommer inte att lösas förutom genom dina kunniga händer.”
Imam Ali(A) frågade hur länge han skulle kriga.
Profeten(S) sade: ”Tills de vittnar om Gud och Hans Sändebud”.
Imam Ali(A) gick sedan likt ett lejon ut på sin jakt, med modiga och stadiga steg ända fram till fästningarnas väggar. Han lade ner flaggan på marken och gjorde sina krigare redo för kriget. Däremellan kom en grupp av Khaybars modiga krigare ut och ett svårt slag inleddes. Imam Ali(A) fick dem snart att fly tillbaka in igen efter att ha gett dem en dos av anfall. Imam Ali(A) följde efter dem och ville ta sig in i fästningen men fästningens ledare, som var känd för sin modighet och hade namnet Hareth, ville hindra Imam Ali(A) från att ta sig in i fästningen, men med ett svärdslag från Imam Ali(A) lämnade han jorden. Vid den tidpunkten, trädde den mest kände och modige bland Khaybars krigare fram, som kallades för Marhab Kheybari, för att hämnas sin broders, Hareth, död.
Marhab var en egendomlig kämpe och utmärkte sig på så sätt att han bar på två brynjor, och två svärd på ryggen, och förutom flertal turbaner på huvudet, bar han även en hjälm av stål där han placerat en sten på mitten av hjälmens spets för att få ett extra skydd mot eventuella slag.
Mellan han och Imam Ali(A) växlades två slag som var tillräckligt för Islams hjälte att punktera duellen. Med ett kraftigt slag lyckades Imam Ali(A) med sitt svärd, Zulfikar (Imam Alis(A) berömda tvåuddiga svärd) bryta sig igenom alla hinder och skydd Marhab hade utrustat sig med. Slaget var så kraftigt att det delade Marhabs huvud mitt itu varpå han föll ner till marken och muslimernas röst kunde nu göra sig hörd när de ropade ut Guds namn, medan judarna var sorgsna.
Efter att Marhab hade dödats, sprang en annan krigare, Yaser, broder till de två förra kämparna Marhab och Hareth, ut från fästningen för att kriga mot Imam Ali(A). Han var lika modig och stark som sina bröder, men Imam Ali(A) lyckades ännu en gång sätta ett snabbt slut på duellen när han med ett enda slag dödade Yaser. Efter dessa tunga förluster stängde judarna fästningens port och gömde sig inne i fästningen.
Imam Ali(A) visade nu prov på sin oerhörda och obeskrivliga kraft när han grep tag i fästingens port och ryckte bort den. Med den öppna porten kunde nu muslimernas kämpar inta fästingen och belägra den mest stabila och kända judiska fästingen.
Sheikh Mofid anför till Abdullah Jadali som säger: ”Jag hörde från de troendes mästare, Imam Ali(A), som sade; ’när jag tog sönder Khaybars port använde jag den som en sköld och krigade mot judarna tills Gud förödmjukade dem och besegrade dem. Sedan placerade jag den på en vallgrav, som fanns runt om fästningen, för att muslimerna skulle lättare kunna ta sig in i Khaybar. Vid vändningen av porten klarade inte ens sjuttio personer av kraftfulla muslimska männen att lyfta upp den.’”
En poet har en dikt om detta, med följande betydelse:
Denna man [Imam Ali(A)] lyfte upp den stora och tunga Khaybar dörren med den kraften som Gud hade skänkt honom.
Han lyfte upp den stora dörren, som var lika tung som bergen Qamos, medan muslimerna och Khaybars invånare skådade detta.
Han slängde ifrån sig dörren och för att ta tillbaka den behövde man sjuttio starka män (7)
Imam Alis(A) krigande i Khaybar slaget, intagandet av fästningarna, dödandet av fiendernas modiga krigare och särskilt lyftandet av fästningens dörr var några av dem otroligt ovanliga handlingarna som Imamen(A) utförde. Ingen har kunnat genomföra något liknande och det har därför skrivits många dikter om dessa händelser.
När Khaybar slaget var över och Profeten(S) kompromissade med judarna, gav andra stammar också upp. Vid återvändningen till Medina, bekämpade muslimerna också en del andra judiska stammar som hade blivit rebeller. Även de blev gav upp och på detta sätt blev muslimerna fria från judarnas uppror och staden Median kunde då leva i lugn och trygghet.
1. Ya’qobis historia.
2.Halabis historia.
3.Irshad Mofid, vol. 1, Del 2, kap. 16 – Tabaris historia och andra böcker.
4.Den första poesin av Qasaed Sab’ Al-’alawiyat (poesi samling).
5.Irshad Mofid, s. 21, Zakhaer Al-‘Aqabi s. 72, Kefayat Al-Talib s. 98, Yanabi’ Al-Mavadah s. 48, Asad Al-qaba, vol. 4, s. 28.
6.Zakaer Al-’aqabi, s. 73. Det kanske är för många svårt att acceptera, men idag är det bevisat att mirakel sker genom innerliga och gömda makt. Människan kan genom detta bota alla sina sjukdomar utan något botemedel. Innehavandet av denna egenskap hos Profeten(S) är då inte så märkligt.
7.Irshad Mofid, vol. 1, Del 2, Kap. 31.