Profetens(S) utvandring från Mecka till Medina gjorde fienderna mer fientliga. De fortsatte alltjämt tänka på hur de skulle besegra Profeten(S) och få ett slut på Islam. Folket från Mecka och deras allierade började plundra allt i utkanten av Medina. De förstörde muslimernas fruktträd och forslade bort deras djurflock.

Vintern 624 e.h. (efter Hijrah – Profetens(S) utvandring från Mecka till Medina) invaderades Medina av en stark armé från Mecka, och armén på 1000 män, 700 kameler och 100 hästar leddes av Abu Jahl.

Då Profeten(S) fick höra om detta bestämde han sig för att möta fienden utanför Medina, vid en plats som kallades Badr. Han placerade ut de trehundratretton av hans följeslagare. Denna lilla armé marscherade ut från Medina med den unga Imam Ali(A) hållandes Profetens(S) fana.

Slaget vid Badr var den viktigaste bland den Islamiska dynastins slag. För första gången sattes den nya trons följeslagare på ett allvarligt prov. Ingen insåg vikten av krigets resultat. Vi kan utläsa den oro som Profeten(S) hade innan krigets början genom sin åkallan till Gud:

”O Gud, dessa är Quraysh. De har kommit med all sin arrogans och skrytsamhet, försökande att [sprida] tvivel om Sändebudet. Gud, jag ber Dig att förödmjuka de imorgon. Gud, om detta band mellan muslimerna förstörs idag, kommer DU inte att dyrkas [av andra då folk kommer att tvivla, övers. anm.].”
Stridsmetoden på den tiden skiljde sig från dagens. Innan kriget började, utförs ett antal dueller, där en strid mellan ledarna från varje sida möts. När muslimerna kom till Badr, beordrade Profeten(S) armén att vila en stund, i väntan på att fienden skall anlända.

Kriget ägde rum på fredagen den 17 Ramadan år 2 e.h. (13 Januari 624). Tre krigare från motståndarna kom fram; Utbah (Abu Sufyans svärfar), hans bror Shaybah och Al-Walid, Utbahs son, för att möta muslimerna, varpå tre följeslagare steg fram för att möta fienden. Detta förargade folket från Mecka väldigt mycket, som vägrade att strida mot Ansar sägandes: ”Vi har inte kommit hela vägen hit för att bryta arm med folk från Medina, som vi inte har något missnöje mot. Vi utmanar folket från Mecka som har mod nog att utmana oss.”

Därför valdes Imam Ali(A) och Ubaydah som var Profetens(S) kusiner och hans farbror Hamza(RA) ut för att anta utmaningen. Imam Ali(A) gick fram till slagfältet, följd av Ubaydah bin al-Harith och Hamza(RA).

De tre duellerna var snabba och hårda. Hamza(RA) dödade Shaybah och Imam Ali(A) besegrade Al-Walid. Ubaydah blev skadad, men innan han föll ner kunde Imam Ali(A) och Hamza(RA) rädda honom. Hamza(RA) kastade sig över Utbah, och med ett slag av sitt svärd högg han av hans huvud.
Under tre minuter sändes tre av Meckas mest viktiga krigare iväg för att hitta sanningen om helvetet [genom sin död] som Profeten Mohammad(S) hade utlovat dem om. Ubaydah var den första martyren i slaget, han dog efter att ha förlorat sitt ben.

Med ett skri av vrede rusade ytterligare tre från Meckas befolkning fram, från Abu Jahls fana, mot slagfältet och anföll de muslimska följeslagarna (Imam Ali(A) och Hamza(RA)). Men även dem föll och besegrades. Ytterligare tre antog samma öde. Det var en hysterisk stund bland Quraysh-klanen. Profeten Mohammad(S) förbisåg inte sin möjlighet; med en klar order skickade han iväg soldaterna för en gemensam attack.

När det öppna kriget började, deltog många följeslagare i slaget och offrade sig själva och gjorde sin Herre belåten med dem.
En rad av Quraysh fanbärare och ett antal av deras modigaste och mest nobla soldater föll ner. Resten sprang iväg, och i sitt förhastande slängde de sina vapen och övergav sina djur och sitt ekipage.

Sjuttio av dem modigaste bland Quraysh dräptes, och fyrtiofem fångades.
Detta var första sammanslutningen med den unge Imam Ali(A) – han visade förvånansvärt resultat och berömdes av alla.