Efter att slaget vid Jamal var över, återvände Imam Ali(A) från Basra till Kufa under Rajab månad, år 36 e.H. (efter Hijrah – Profetens(S) utvandring från Mecka till Medina). Han beslutade sig för att flytta huvudstaden i sitt rike från Medina till Kufa eftersom den var mer centralt placerad i det muslimska riket, och således gav honom möjlighet att stoppa Mu’awiyahs framsteg i Irak.
Innan han marscherade mot Mu’awiyah, försökte Imam Ali(A) att lösa problemen på ett fredligt sätt genom att skicka Jarir, överhuvud för Bani Bajila och guvernören i Hamdan, till Syrien som ett sändebud. Men Jarir blev så försjunken i förströelser att Mu’awiyah intalade honom att han slösat bort sin tid i Syrien. Tre månader senare återvände han till slut med ett värdelöst budskap om att fred bara kunde förhandlas om Uthmans mördare skulle ställas inför rätta. Malik Ashtar(RA) anklagade honom för att ha slösat bort sin tid med kvinnojagande nöjen med Mu’awiyah, som avsiktligt höll honom kvar tillräckligt länge för att utveckla sina fientliga planer. Jarir lämnade Kufa och anslöt sig till Mu’awiyah.
Imam Ali(A) beslutade att meningsskiljaktigheterna endast kunde avgöras med krig, så han marscherade utan dröjsmål genom Mesopotamiens öken till Riqqa vid stranden av floden Eufrat. Efter att ha byggt en bro och passerat över floden, kom de över till den syriska utposten på Sur al-Rum. Det skedde ett par mindre sammandrabbningar mellan arméerna, men syrierna gav vika och under månaden Thil-Hijja år 36 e.H., anlände Imam Alis(A) armé inom räckhåll för Mu’awiyahs främsta styrkor, som redan hade slått läger vid Siffin.
Vid Siffin hade Mu’awiyah stationerat sin befälhavare Abul Awr med 10,000 män intill floden för att stoppa vattentillgången för Imam Alis(A) armé. Imam Ali(A) skickade Sasaa Bin Sauhan al-Abdi till Mu’awiyah med budskapet att denna handling inte var nödvändig eftersom de människor han vägrat vatten också var muslimer. Han försäkrade Mu’awiyah att om situationen hade varit omvänd, skulle floden ha varit öppen för båda arméer. Men Mu’awiyah skickade tillbaka ett meddelande om att Uthmans mördare inte hade tillåtit honom vatten när de belägrade hans palats och Mu’awiyah hämnades denna handling.
Imam Ali(A) visste att detta skulle vara outhärdligt och därför inledde han en attack under Malik Ashtars(RA) befäl. Den modiga befälhavaren säkrade floden efter häftiga strider och Abul Awr fördrevs från dess banker. När floden väl var under kontroll, höll Imam Ali(A) fast vid sitt ord och tillät Mu’awiyahs sida en obegränsad tillgång till vattnet.
Imam Ali(A) delade sin armé på 90,000 män i sju enheter som var och en styrdes av modiga krigare. Mu’awiyah delade även sin armé på 120,000 män i sju kolonner. Dagligen drabbade en kolonn på vardera sida samman med varandra i strid.
Striderna begränsades oftast till enskilda dueller eller små stridande grupper, då Imam Ali(A) försökte att undvika stora förluster av muslimska liv som skulle ha lett till en fullskalig strid. Månaden Thil-Hijja hade kommit till sitt slut under dessa förhållanden och månaden Muharram, i vilken stridigheter är förbjudet, anlände. Under denna månad ansträngde sig Imam Ali(A) för att lösa krisen genom förhandlingar, men till ingen nytta. Han påpekade att han var redo att straffa Uthmans mördare om Mu’awiyah kunde peka ut dem. Men Mu’awiyah ville inte att konflikten skulle ta slut så lätt, eftersom det var frågan om Uthmans ohämnade dödsfall som hade gjort det möjligt för honom att samla en så pass stor armé.
Under månaden Safar återupptogs striderna. Under en veckas tid rasade de häftiga striderna hela dagarna. Var dag som gick gjorde konflikten svårare och mer bitter. Under den andra veckan anlände Imam Ali(A) till slagfältet för första gången. Efter en serie av dueller, där han besegrade alla sina motståndare genom sin otroliga skicklighet, var ingen längre villig att bekämpa honom.
Han tvingades att maskera sig själv för att någon överhuvudtaget skulle utmana honom. Under ett sådant tillfälle anföll en intet ont anande krigare från Mu’awiyah sida Imam Ali(A). Genom ett enda slag av Zulfiqar och en enorm kraft skiljde Imam Ali(A) den övre halvan av hans kropp från den nedre halvan. De som tittade på trodde att slaget hade missat, och det var först när hästen flyttades bort och de två halvorna föll till marken, som folket insåg vad som hade hänt.
Dag efter dag ökade dödssiffran, särskilt bland Mu’awiyahs led. Men Imam Ali(A) hade också förlorat flera av den heliga Profetens(S) framstående följeslagare från sina led. Bland dem var Hashim ibn Utba och Ammar ibn Yasir.
Ammar, som var 93 år gammal, hade informerats av den heliga Profeten(S) att han skulle dö bekämpandes rebeller och fiender till Islam. Detta var väl känt av alla och när han dog skedde det en del uppståndelse i Mu’awiyahs armé. Han lyckades lugna ner dem genom att säga att eftersom Ammar hade blivit beordrad av Imam Ali(A) att kämpa, var det han som var orsaken till hans död. Han sade att Imam Ali(A) var därför den rebell som profetian talade om och inte Mu’awiyah. Detta otroliga argument godtogs av hans män och kriget fortsatte fram till den 13: e natten.
Under denna dag anföll Imam Alis(A) armébefälhavare, Malik Ashtar(RA), fienden våldsamt. Hans utrop av ”Allahu Akbar” var gång han dödat en man, hördes inte mindre än 400 gånger.
Slagfältets hjälte höll på att segra när Amr ibn Aas på Mu’awiyahs sida sade: ”Ropa på fienden med Guds ord.”
Mu’awiyah godtog ivrigt dessa ord och hans män tog upp 500 exemplar av den heliga Koranen på sina spjut, sägandes att den heliga Boken skulle avgöra deras skillnader. Detta trick hade en besynnerlig effekt på vissa personer bland Imam Alis(A) armé, som slängde sina vapen och höll med om att den heliga Koranen skulle avgöra frågan.
Imam Ali(A) steg ut på slagfältet och uppmanade sina män att fortsätta kämpa och ignorera Mu’awiyahs trick, men de vägrade order. Kriget kom sålunda till ett otillfredsställande slut, och det beslutades att en representant från varje sida skulle mötas för att nå ett slutligt avtal.
Imam Ali(A) ville att Abdullah ibn Abbas eller Malik Ashtar(RA) skulle företräda honom, men hans män insisterade att Abu Musa Ash’ari skulle väljas i stället. Mu’awiyah utsåg Amr ibn Aas att företräda honom. Abu Musa hade varken intelligensen eller taktfullheten och var ingen match för den listige Amr ibn Aas.
Under sammanträdet som ägde rum några månader senare, blev Abu Musa svårt lurad av Amr att ge upp Imam Alis(A) rättigheter, och det var det som följde.
Skiljedomens beslut
Tiden för skiljedom hade kommit, och skiljedomarna fortsatte till Dumat-al-Jondel eller Azroh, var och en med ett följe av fyrahundra riddare enligt avtalet. Många ledande stamhövdingar från Mecka, Medina, Irak och Syrien anlände för att bevittna förhandlingarna som skulle avgöra Islams framtid. Abdallah ibn Abbas, som slagit följe med Abu Musa för att leda församlingarna vid de dagliga bönerna, diskuterade med Abu Musa och gav en predikan om ämnet skiljedom, och uppmanade honom att akta sig för hans skarpsinniga kollegas listiga sätt, och att särskilt ha i åtanke faktumet att Imam Ali(A) inte hade några brister som gjorde honom oförmögen att styra, inte heller hade Mu’awiyah någon grund för att kvalificera honom för detta [styret].
När Abu Musa nådde Duma mottog Amr ibn Aas honom med stor respekt. Ett privat möte hölls mellan dem två, i en paviljong som uppförts för just detta syfte. Amr var redan väl medveten om bristerna i Abu Musas karaktär. Han behandlade Abu Musa med största respekt och hövlighet tills han fick honom helt under sitt inflytande. Genom att ha vunnit hans förtroende, tvingade han honom att medge att Uthman hade blivit grymt mördad. Sedan frågade Amr ibn Aas honom varför inte hämnaren av Uthmans blod, en nära släkting till honom och en skicklig administratör, dvs. Mu’awiyah, borde ses som hans efterträdare.
Som svar på detta sade Abu Musa att arv inte bör fastställas på en sådan grund som skulle ge företräde åt Uthmans söner som legitima tronarvingar, utan de måste till varje pris iaktta varsamhet så att ett myteri inte flammar upp eller ett inbördeskrig bryter ut igen. Med detta sagt frågade Amr ibn Aas Abu Musa om de inte skulle avvisa både Imam Ali(A) och Mu’awiyah, och istället låta de troende välja en tredje person. Detta är den enklaste och den säkraste lösningen av problemet. ”Jag håller med”, sade Abu-Musa, ”låt oss träda fram och avkunna vårt beslut.”
En domstol restes från vilken var och en av skiljedomarna offentligt skulle tillkännage sitt beslut. Abu Musa ville att Amr skulle gå upp först, men Amr ursäktade sig med att ge företräde åt Imam Alis(A) representant, och övervann således alla sina skrupler och insisterade att Abu Musa skulle gå upp först. Abu Musa steg upp bland folket och anropade människorna på följande sätt: ”Bröder! Amr ibn Aas och jag har båda tagit fullständig hänsyn till frågan och har kommit fram till slutsatsen att ingen annan väg för att återställa fred och avlägsna oenigheten bland folket kan möjligen vara bättre än att avsätta både Imam Ali(A) och Mu’awiyah för att människorna skall välja en bättre människa i deras ställe. Jag avsätter därmed både Imam Ali(A) och Mu’awiyah från kalifatet som de aspirerar, genom att avlägsna denna ring från mitt finger.”
Efter detta uttalande steg Abu Musa ner. Amr ibn Aas tog nu sin tur och gick upp för att meddela vad han hade att deklarera. ”Ni har hört”, sade han, ”hur Abu Musa från sin sida har avsatt sin ledare Imam Ali(A); jag på min sida avsätter honom också och jag överlämnar kalifatet till min ledare Mu’awiyah och jag bekräftar honom detta, medan jag för denna ring över mitt finger. Jag gör detta med rättvisa, eftersom Mu’awiyah är Uthmans hämnare och hans rättmätiga efterträdare.” Efter att ha sagt detta, kom han ner. Denna skiljedom ägde rum under månaden Ramadan, år 37 e.H (februari år 658 e.K.)
Mu’awiyah lyckades därmed undkomma ett säkert nederlag vid Siffin. Skadorna av slaget var enorma. Mu’awiyah hade förlorat 45,000 män och 25,000 män hade dödats från Imam Alis(A) sida.