Slaget vid Ahzab är i sin betydelse ett av de viktigaste slagen i Islams historia; ett ödesdigert och avgörande slag. Av namnet Ahzab (de sammansvurna) kan man förstå vad det hela handlade om. I andra slag stod en viss grupp mot muslimerna: i slaget av Badr, var det Quraysh; i slaget av Khaibar var det judar, osv. I varje slag var det en grupp men det enda slag där alla Islams fiender slog ihop sig och kom samman och ställde sig mot muslimerna, var slaget av Ahzab; namnet Ahzab anger just denna innebörd. Alla parter och grupper vars omoraliska och olovliga intressen hotades av Islams framgångar och som försvarade och stötte avgudadyrkan, kätteri och ignorans kom samman och tog till all sin makt, styrka och krafter för att genomföra den sista stöten mot Islam.

Detta slag var således det sista skottet i fiendens arsenal. I detta krig var parterna inte enbart från Medina (ö.t. Profetens stad) närvarande utan de hade slagit sig samman med andra parter, där de även hade ingått en pakt med judarna i Medina och hycklarna (monafeqin) som var starkt verksamma i detta slag; på så sätt att en del av de sjutton verser [i Koranen som nämnder detta slag] handlar om sådant som hycklarna gjorde och ämnade leda till oenighet och splittring, vilka hade en stor roll i slaget av Ahzab. Därmed kan man uppkalla och beskriva slaget av Ahzab som ett ödesdigert, avgörande slag och fiendens sista maktuppvisning. Det var ett slag som, om Islam ledde nederlag i och besegrades, skulle allt gå förlorad och om Islam ledde seger, skulle fiendens allt falla sönder och krossas samman och bana vägen för Islams framgång i kommande sekel.

Slaget av Ahzab i Koranens ord
För att inse vikten av slaget av Ahzab räcker det att ta en titt och se vad Koranen säger om detta:
”[Minns] att de anföll er uppifrån och nedifrån, och era blickar flackade hit och dit och hjärtana stod stilla och [alla] tänkte ni stridiga tankar om Gud. Här fick de troende utstå en [hård] prövning, ja, det blev en djup skakande upplevelse för dem.“ [den heliga Koranen 33:10-11]

Dessa två verser målar upp tydligt hur mycket press muslimerna befann sig under i slaget av Ahzab; Koranen säger att fienden attackerade från norr och söder om staden; en del norrifrån Medina och andra efter att de tagit sig runt staden och attackerade söderifrån – fienden tog sig in från olika håll, Ahzabs tiotusen manna-styrkor stod mot Islams tretusen. ”Thaghat alabsar” innebär att krigsscenen var så fruktansvärd att ögonen bara stirrade ohämmat. Det händer ibland att människan ser något så viktigt att hon inte kan slita ögonen från och titta åt annat håll och istället bara stirrar – araber benämner detta tillstånd med uttrycket ”thaghat alabsar”  och där ”balaghat algholob alhanajer innebär att hjärtat fastnade i halsgropen. När en händelse är väldigt intensiv fastnar hjärtat i halsgropen – på persiska sägs det: ”mitt liv nådde till mina läppar”, medan det på arabiska heter: “hjärtat nådde halsgroparna” och händelsen och situationen var så pass svår och intensiv att personer med skör tro, hade sakteligen börjat tvivla och frågade var Guds och Profetens(S) löften var? ”Var var löftena om seger? Vårt nederlag verkar definitiv och ofrånkomlig.”

Denna osäkerhet och tveksamhet som hade uppstått i en del nyblivna muslimers tro var på grund av den

komplicerade situationen och tonen av slaget av Ahzab. Koranen säger vidare att Ahzabs slagfält var ett fält för de troendes (mo’menin) stora beprövning:

”[Minns] att de anföll er uppifrån och nedifrån, och era blickar flackade hit och dit och hjärtana stod stilla och [alla] tänkte ni stridiga tankar om Gud. Här fick de troende utstå en [hård] prövning, ja, det blev en djupt skakande upplevelse för dem.” [den heliga Koranen 33:10-11]

Ni observerar själva att i Koranens två korta verser målas det upp en sådan tydlig bild av Ahzabs svårigheter, att det vore som om man själv närvarande och såg allt.

Den andra punkten: vi vet att trots alla försök, ansträngningar, styrkeuppvisningar, den starka tiotusen manna-armén, det starka yttre och sken fienden påvisade, förberedelserna, krigsutrustningen och det tidiga segerfestandet vid slaget, [så fann man] muslimerna på den motsatta sidan, med muslimernas oerhört påfrestande situation med den tretusen manna-styrka och blygsamma krigsutrustning, anta en defensiv utgångsläge och grävde en kanal (khandaq) omkring staden Medina för att stoppa fiendens attack mot staden.

Två element som ledde till seger
I ett sådant slag segrade muslimerna till slut; vilka var de element som ledde till seger? Den första av dessa sjutton verser pekar på och uppger ett element och den sista versen i surah 33, Al-Ahzab, ett annat – alltså har vers 9 en yttring och vers 25 en annan.  Vers 9: ”TROENDE! Minns att Gud visade er Sin nåd” (det tydliggörs att dessa verser uppenbarades efter kriget och analyserar aspekterna av slaget av Ahzab), ”när [fiendens] styrkor ryckte fram mot er”; den säger inte ”styrka” utan säger ”styrkor” och i sann jämförelse med den tidens krigsmått var en tiotusen manna-styrka en väldigt stor och betydelsefull skara. I jämförelse med slaget av Badr där muslimernas armé bestod av 313 personer och fiendens armé av 1000, var Ahzabs styrka tiofaldigt större nu. ”Vi sände en [isande] vind mot dem och [himmelska] härskaror som ni inte kunde se.” Fienderna fortsatte belägringen av Medina länge men vågade inte anfalla, de fann svårigheter med att attackera; plötsligt vände vinden och vädret förändrades, isande vindar började blåsa med sådan styrka att de förstörde och omkullkastade hela Ahzabs tillvaro. Vinden ryckte bort alla tält och blåste bort de med sig, och stormen var så stark att det skrämde slag på armén. När en armé som visar upp sig med sina tält, råkar ut för en sådan storm där alla tält rycks och blåser bort, matskålar omkullvälts och detta i en öken där storm medföljs av sand i deras ögon, öron och mun, så är det uppenbart vilka problem som uppstått för dem under sådana omständigheter.

Vad var de himmelska härskaror?
”Himmelska härskaror” kom till muslimernas undsättning. En av tolkningarna som finns för dessa himmelska härskaror är sinnestillstånden av fasa, rädsla och skräck som Gud förde över från muslimerna och Guds Profets(S) inre till fiendernas inre. I Duaa Nudba läser vi att Herren hjälpte Profeten(S) genom att frambringa ängslan och rädsla i fienderna hjärtan. Ett av elementen för Islams seger i många av slagen var samma härskaror av ängslan, rädsla och skräck som anföll fiendernas hjärtan genom änglarna och de förlorade sin stridsanda från rädslan. En soldat på ett slagfält kan strida så länge den behåller sin stridsanda och hopp, men så snart stridsandan och hoppet förloras och rädsla och skräck tar över, kan soldaten inte längre göra något. Detta är ett av segerelementen som återges i denna första versen [av dem två elementen]

I den sista versen, surah 33, vers 25 har det nämnts ett annat element som är relaterat till vår [tidigare] diskussion om Wilaya: ”Gud lät förnekarna avtåga, rasande över att inte ha uppnått den framgång [som de räknat med]“ Sedan följer: ”Gud besparade nämligen de troende [den avgörande] drabbningen.” Trots alla soldater som fienden ställt upp med så uppstod det endast en kamp i slaget av Ahzab och det var mellan Imam Ali(A) och Amro ibn Abd Wad – förutom den förekom inga fler kamper.
[Versen avslutas med:] ”Hos Gud finns all styrka, all makt.”

Vad menas med: ”Gud besparade nämligen de troende [den avgörande] drabbningen”?
För att besvara denna fråga återgår vi till återberättelserna, dessa från ahl ol-sunnah.
Den första hadithen från ”Dorr ol-Manthoor” (ahl ol-sunnahs tolkning av återberättelsen), återberättad av Ibn Abi-Hatam, Ibn Mardawiyyah och Ibn Asaker från Ibn Masood att när Ibn Masood reciterade denna vers sa [han] gällande dess tolkning:
”Gud besparade muslimerna från att behöva kriga genom Ali ibn Abu Talib(A).”

Gällande den andra hadithen: ”Shawahed ot-Tanzil” återberättar den första hadithen av Ibn Masood och utöver det återberättas ytterligare en återberättelse av Ibn Abbas att när han reciterade samma vers sade [han]: ”Gud besparade de troende från att behöva kriga genom Ali ibn Abi-Talib(A), när Imam Ali (A) dödade Amro ibn Abd Wad.”  Det finns flera återberättelser kring detta.

Imam Ali(A) – symbolen av gudomlig vilja
I versen ”Gud besparade nämligen de troende [den avgörande] drabbningen” och med tanke på återberättelserna, besparade Imam Ali(A) de troende från att behöva kriga; det vill säga att Imam Ali(A) var verkställaren av den gudomliga befallningen och viljan, och den som besparade de troende. Gud hade ämnat för muslimerna att inte strida och fienden skulle knäckas utan strid; denna gudomliga vilja realiserades genom Imam Ali(A) – Amir al-mo’menin Imam Ali(A) blev personifieringen av den gudomliga definitiva viljan.

Gud besparade de troende från att behöva kriga genom Ali ibn Abu Talib(A).
Amro ibn Abd Wad var fiendens högsta militära befäl och den starkaste bland araberna, men Imam Ali(A) slog ner honom på marken med ett slag och gav upphov till rysning och fasa i fiendens hjärta som saknade motstycke. Hela fiendens hopp hängde på Amro men plötsligt skingrades allt hopp och gick upp i rök.

En bedrift utöver alla andra
Vem i Islams historia kan ni hitta någon som har haft en motsvarande bedrift? En bekräftelse till detta påstående är den tredje hadithen som ”Shawahed ol-Tanzil” återberättar från Hothayfe: när Amir al-Mo’menin, Imam Ali(A) högg av Amros huvud och tog med sig [det] till muslimernas läger gick Profeten(S) välkomnande fram och sade: ”Goda nyheter O Ali! Om man idag lägger din bedrift och handling i den ena vågskålen och Mohammads(S) ummahs bedrifter och gärningar i den andra, kommer din bedrift att väga mer, för att det inte finns kvar ett [enda] av muslimernas hus som inte är insvept i ära och stolthet, genom Amros avrättning.”

Detta att Profeten(S) säger ”Mohammad(S) ummahs bedrifter och gärningar”, där denna bedrift jämförs med bedrifterna av Profeten Mohammads(S) folk, [innebär] att denna mening är uteslutande och inte bunden till en viss tid och rum, [och] omfattar alla muslimer i alla världens hörn och i alla tider, det vill säga hela Islams historia. Profeten(S) är inte den som överdriver eller smickrar; hadithen finns återberättad även i ahl ol-sunnahs välkända källor. Återberättaren av hadithen är även Hothayfe som är en av ahl ol-sunnahs kända och ansedda återberättare.

Anledningen till detta yttrande är att genom dödandet av Amro inträdde ära i alla muslimernas hus; alla blev ärade och stolta för att om det inte vore för detta slag och fienden skulle ha besegrat muslimerna, skulle Islams namn och anseende förintas och suddas ut. Därmed blev detta slag medel för Islams överlevnad och stadga.

Med sådana klara och uppenbara bevis och bedrifter, vad har de andra att komma med? Mer levande och klarare bekräftelser om vikten och storslagenheten av Imam Alis(A) bedrifter än så? Någon som i de mest intensiva ögonblicken, då andra hade dragit sig tillbaka, trädde fram på slagfältet och utförde den viktigaste bedriften och tjänsten för Islam; väktaren av Islams bevattnade träd, av martyrernas blod, kan bara en sådan trädgårdsmästare vara och ingen annan – det är han som kan rädda Islam från andra farligheter och olyckans ohyggliga vågor.