”I GUDS Sändebud har ni ett gott föredöme för alla som [med bävan och hopp] ser fram mot [mötet med] Gud och den Yttersta dagen och som ständigt har Gud för ögonen. ”
[Den heliga Koranen 33:21]
Det har återberättats från Imam Hossein(A) som återberättar från sin far, Amir al-Momenin(A), som i sin tur beskriver Profeten Mohammads(S) levnadsstil:
”Närhelst Profeten(S) kom hem så delade han upp sin tid i tre delar. En del ägnade han dyrkan av Allah(Swt); en annan del ägnade han åt folket och den tredje delen åt sig själv. Under den delen som han ägnade åt sig själv så delade han sin tid med andra också då han gav order till sina lojala vänner och styrde regeringen och därför hade han inte mycket tid åt sina personliga frågor.
Under den här tiden i hans dagliga schema där han styrde Ummah, så brukade han prioritera de fromma och dygdiga först och enligt deras dygder så lärde han dem mer samtidigt som han hjälpte dem att tillmötesgå sina behov och genomföra sina uppgifter med hans stöd. Människor kom till honom för att lära sig mer i religionen och de lämnade inte honom innan deras själar var fulla av kunskap och visdom.”
”Profeten(S) talade inte såvida det inte var nödvändigt och han var vänlig mot människorna på ett ödmjukt sätt och han besvärade aldrig dem. Han hade alltid ett leende på sitt ansikte och han hade ingen bister min. Han frågade de närvarande om de frånvarande och han frågade om människornas situation och han förespråkade varje god handling samtidigt som han bekämpade varje ondska, han var en moderat person. Han försummade ingen ignorans eller avvikelse bland muslimerna och han agerade med rättvisa, varken mer eller mindre. Han föredrog bland sina följeslagare den som var mer angelägen om muslimerna och deras värde hos honom var beroende på deras stöd för muslimerna.”
”Han hade god moral och brukade aldrig skrika eller visa våldsamt beteende eller svära och inte heller tittade han efter människornas svaghet och inte heller använde han lovprisade ord. När han stötte på något han inte föredrog så reagerade han inte genom att visa sitt ogillande och därför var människorna inte blyga när de erbjöd honom deras förslag. Han motverkade inte de hoppfulla. Han undvek tre saker: impulsivt resonemang, pratsamhet och värdelösa ord.
”Hans deltagande i sociala sammanhang skedde inte utan hågkomsten av Allah(Swt) och han valde aldrig en speciell plats för sig att sitta på. Han uppmuntrade inte detta beteende. Han brukade sitta var än det fanns plats att sitta på. Han agerade perfekt mot alla så att ingen skulle känna att Profeten(S) föredrog någon annan än de själva. Ingen återvände med en tom hand när de bad honom om någonting. När han inte kunde besvara behovet hos en person så rättfärdigade han det så att den som bad om det skulle bli nöjd. Han var så vänlig att andra såg honom som en barmhärtig fader. I hans närvaro fanns det alltid måttlighet, tillit, fromhet och inga röster höjdes samtidigt som människornas värdighet bevarades.”
Han undvek också tre saker gentemot människorna: han klandrade inte människorna och påminde dem inte om deras dåliga handlingar. Han försökte inte finna människornas misstag och svaghet och han talade inte såvida det inte fanns hopp om en dygd” (1).
(Ovan är ett urdrag från ”Tafsir al-Mizan” av Allamah Tabatabai(RA))
(1). Ma’ani al-akhbar, s. 81