Abu Talib(RA) och Khadija(RA) var Profetens(S) viktigaste stöd. Ödet hade bestämt att de båda skulle dö inom några dagar efter varandra och lämna Profeten(S) i en smärtsam sorg. Han hade förlorat en omtänksam farbror och en älskad hustru.

Fienderna var nu lättade eftersom Abu Talib inte längre kunde skydda Profeten(S). Några dagar efter Abu Talibs död, passerade Profeten(S) genom en trång gränd. Då hände det att en kvinna tömde sina sopor över hans huvud när han passerade hennes fönster. Profeten Mohammad(S) gick tillbaka till sitt hem med huvudet nedsmutsat. Hans unga dotter, Fatima(A) hjälpte honom att tvätta håret och avlägsna smutsen.

Situationen började bli allt mer outhärdlig. Profeten(S) bestämde sig för att lämna Mekka och flytta till Taif. Han trodde att han skulle kunna förmedla Guds budskap till stammen Thaqeef som levde där. Taif var känd för sitt behagliga klimat och sitt vackra landskap.

Profeten(S) visste mycket väl att människorna i Taif inte var annorlunda än folket i Mekka. De dyrkade också avgudar och hade nära kontakt med invånarna i Mekka. Men han misströstade inte.

När han kom till Taif och förkunnade sitt profetiska budskap hånade emellertid invånarna honom.

En av dem sa: “Kunde Gud verkligen inte hitta någon annan än dig att förmedla sitt budskap?”
En annan sa: “Antingen måste jag vara naiv eller en tjuv för att kunna tro att du är en profet.”
Och så fortsatte det. För att hindra honom från att predika Islam skickade människorna i Taif en grupp barn och lösdrivare att jaga honom. De förolämpade honom och kastade också sten på honom.

Trött, övergiven och sårad sökte Profeten Mohammad(S) fristad i en närliggande trädgård. Den tillhörde Atabah och Shaibah, två förmögna Quraishhövdingar. Båda befann sig där när Profeten(S) gick in i deras trädgård och satte sig under ett träd. Där i sin ensamhet vände Han(S) sitt ansikte mot himlen och bad:

“O, Allah, Jag lägger fram min klagan inför Dig för min svaghet och hjälplöshet och för det åtlöje jag har utsatts. O, Du den mest barmhärtige av alla, Du är de förtrycktas Herre, Du är min Gud! Till vem annan skulle jag därför vända mig? Till främlingar som kommer att behandla mig illa, eller till fienden som är mig övermäktig?

Om det som händer mig inte är på grund av Din vrede, så fruktar jag inget. Känslan att skyddas av Dig är helt tillräcklig för mig. Jag söker skydd i Ditt ljus, som lyser upp mörkret och rättar till alla missförhållanden, både i denna världen och i den tillkommande, så att Ditt missnöje och Din vrede inte skall drabba mig.
För Din skull är jag nöjd med min lott. Ingenting i denna värld händer och sker utom på Din befallning.”

Atabah och Shaibah såg och hörde detta. De skickade efter sin tjänare som hette Adaas och gav honom en skål full med druvor. “Ta det här till mannen som sitter under trädet”, sa de till tjänaren. Adaas var kristen. Han tog druvorna till Profeten(S) och bad honom äta av frukten. Innan Profeten(S) tog av frukten sa han: “Bismillah al-rahman al-rahim, I Guds den Barmhärtige Förbarmarens namn.”

Adaas hade aldrig hört någon säga någonting liknande förut. Det gjorde ett djupt intryck på honom, eftersom mannen kallade Allah(SWT) både barmhärtig och förbarmande, trots sin egen tröstlösa situation.

“Vem är du?”, frågade han.
“Jag är Guds profet. Varifrån kommer du?”
Tjänaren svarade: “Mitt namn är Adaas. Jag är kristen och jag kommer från Nainava (Nineve).”
“Nineve? Du kommer från en plats där min broder Yunus (Jona) ibn Mati levde”, sa Profeten(S).
Adaas var förvånad när han hörde det namnet.
“Vad vet du om Jona(A)? Här känner ingen till honom. Även i Nineve var det kanske mindre än tio människor som kände honom och hans faders namn.”
Profeten(S) sa: “Ja, jag känner honom eftersom han liksom jag också var en Guds profet.”
Adaas kastade sig på knä framför Profeten(S), kysste hans händer och anslöt sig genast till Islam.
Atabah och Shaibah såg vad som hände och blev oroliga. De hade nämligen inte förstått vem Profeten Mohammad(S) var.

Bekymrat sade därför till varandra: “Se hur han lyckades fördärva denna stackars ynkliga själ!”

Följande text bör stå med som en fotnot: Abu Talib var Profeten Mohammads(S) farbror. Khadija(A) var Profeten(S) första hustru och den första som insåg att Profeten Mohammad(S) hade kallats att vara profet (nabi) och sändebud (rasul). Profeten Mohammad(S) och Khadija fick sex barn, fyra döttrar och två söner. Men sönerna dog som spädbarn. Mest känd av barnen är dottern Fatima(A), som gifte sig med Ali ibn Abu Talib(A). Så länge Khadija(A) levde gifte sig inte Profeten(S) med någon annan.

Profeten Yunus(A), eller Jona(A) som han kallas i Bibeln, blev svald av en stor fisk och befann sig där i tre dygn. Han överlevde och fisken kastade upp honom till slut. Han kunde då slutföra det uppdrag han fått av Gud, som var att predika bättring och förändring i den assyriska storstaden Nineve.