Ahl al-Baits(A) liv är det ultimata exemplet för ett rent liv och de är som Profetens(S) familj de perfekta förebilderna; trots att vår förståelse för dem är ganska begränsad och varje intellektuellt sinne har endast en begränsad perspektiv från deras liv. Beroende på samhällets behov under olika tidsepoker så skiner ett av deras karaktärsdrag mer än de andra.
Den synen att varje ofelbar Imam(A) är komplett ledare för mänskligheten men att någon av dem har specialiserats i en eller två synliga aspekter i livet är en inkomplett ideologi. För att nämna några exempel så hör vi ofta att Imam Hossein(A) är endast ett exempel i strider och Jihad medan Imam Hassan(A) är ett exempel i tålamod eller när de nämner Imam Sadiq(A) så är det i samband med att han lärde ut till studenter och Imam Ridha(A) är känd för att vara nöjd med vad som nöjer hans Herre.
En hängiven Shia anser att denna mentalitet är felaktig och den här personen tror att med Guds vilja så var alla Imamer(A) de bästa och mest kompletta människorna under deras tid i alla aspekter av livet och därmed ser den personen också vilken roll deras kunskap och ofelbarhet har på vägledningen av mänskligheten. Det är inte så att endast Imam Hosseins(A) liv ledde en hedervärd och segrande väg men faktum är att även Imam Hassans(A) liv var fylld av seger och evig heder. Med andra ord hade Imam Hassan(A) handlat på samma sätt som Imam Hossein(A) om han hade varit i hans position. Det är med den här mentaliteten som Profeten Mohammad(S) har berört denna frågan med följande uttalande: ”Mina två barnbarn (Imam Hassan och Hossein(A)) är Imamer, oavsett om de reser sig eller sätter sig.”(1)
Omständigheterna som ledde till isoleringen och den påtvingade fredsavtalet för Imam Hassan(A) var en av de dystraste incidenterna i Islams historia. Fredsavtalet med Mu’awiyah(2) var en stor plåga för Fatimas(A) son och han var tvungen att acceptera detta för att försvara Islam och muslimernas blod. Incidenten åtföljdes av att människorna förlorade privilegiet att vara under gudomligt styre, frihet och Ahl al-Baits(A) ära.
På inga vägar var denna förlust orsakad av svaghet, lättnad eller brist på ledarskap från Imam Hassans(A) sida. Faktum är att vi måste titta på den mentala, kulturella och etiska situationen för det muslimska samfundet på den tiden samtidigt som vi också tittar på den Mu’awiyahs militär, ekonomi och propaganda för att förstå denna historiska tragedi under Imam Hassans(A) tid. Det är viktigt att komma ihåg att man för att uppnå självständighet, frihet och verkställandet av gudomlig lag så behöver man inte bara en from och kompetent ledare utan även ha följeslagare som är enade, hängivna, medvetna och starka i den andliga sfären och som är kapabla att välja livet efter döden istället för det här livet. Den kulturella invasionen under Mu’awiyahs era, som uppenbarligen hade vänt sig till Islam några år innan Profeten(S) gick bort(3), var tillräckligt för att vissa av Imam Hassans(A) följeslagare och ledarna för några stammar som föredrog ett enklare liv att välja Mu’awiyahs sida. Vissa belönades med medaljer, andra med kvinnor, vissa med ledande poster i styret och vissa med världsliga rikedomar.
Sannerligen var det denna kulturella, etiska och materialistiska korruption bland de närmaste följeslagarna och ignoransen hos majoriteten å ena sidan samt sammansvärjningarna och den sluga politiken från Mu’awiyah å andra sidan som var bland de främsta hindren för Imam Hassan(A) vilket ledde till att Imamens(A) uthållighet och tålamod framhävdes.
(Urval taget från boken ”Let us learn from Mujtaba (PBUH)” av Hujjatul Islam Mahdmoud Mahdipour)
Fotnoter:
1. Kifayat al-athar, s. 38; Irshad, vol. 2, s. 30; Manaqib, vol. 3, s. 367
2. Efter Imam Alis(A) martyrskap i Kufa, så gjorde Mu’awiyah uppror mot hans sanna efterträdare, Imam Hassan(A), och satte ihop en armé för att besegra Imamen(A). Efter ett tag, precis som det nämnts ovan, så tvingades Imamen(A) att acceptera fredsavtalet och dess villkor med Mu’awiyah. Således flyttade Imamen(A) tillbaka till Medina och var där under resten av sitt liv. Detta ägde rum år 41 efter Hijra.
3.Historien går tillbaka till erövringen av Mecka då Abu Sufyan och Mu’awiyah vände sig till Islam efter att muslimerna tågade in i staden.