I Islams tidiga dagar hade många muslimer en speciell sinnesstämning som man kan beskriva som en längtan efter martyrskap. Imam Ali(A) var den mest framträdande av dessa.

”TROR människorna att de efter att ha förklarat ”Vi tror” skall lämnas i fred utan att få utstå prövningar.” (den heliga Koranen 29:1)

När versen uppenbarades frågade jag Imam Ali(A) och den helige Profeten(S) om den. Jag visste att så länge han levde skulle muslimerna inte utsättas för några svåra prov. Den heliga Profeten(S) svarade att efter honom skulle en tvist utbryta bland muslimerna. Då påminde jag honom att vid slaget vid Uhud hade jag inte uppnått martyrskapet, varpå han tröstade mig och sade att jag i framtiden skulle uppnå detta. Profeten(S) undrade om jag vid det tillfället skulle kunna visa tålamod och jag sa att det skulle bli ett tillfälle att vara tacksam emot Gud och inte endast att visa tålamod.”

Det är detta vi menar med att längta efter martyrskap. Hade Imam Ali(A) förlorat hoppet om att uppnå martyrskap skulle hans liv bli meningslöst för honom.

Vi har alltid Imam Alis(A) namn på våra läppar och påstår oss vara tillgivna honom. Men sann Shia fordrar att vi även praktiskt följer i hans fotspår. Vi har ovan endast givit ett exempel på hans uppträdande.

Förutom Imam Ali(A) känner vi till många andra som längtade efter martyrskap. I Islams tidiga dagar bad varje muslim till Gud om det. I bönen, vilken reciteras under den heliga månaden Ramadan, säger vi:

“O Gud, må vi dödas i kampen för Dig i sällskap med Din trogne (Imam) och uppnå martyrskap”.

Under Islams tidiga dagar hade alla, gamla och unga, stor eller liten denna längtan. Ibland kom folket till den heliga Profeten(S) och uttryckte denna längtan. Islam tillåter inte självmord. De ville däremot ta del i [i mindre] Jihad och dödas medan de gjorde sin plikt. De vädjade till Profeten(S) att be till Gud att skänka dem martyrskap.

I boken “Safinat al Bihar” finns det en berättelse om en man som hette Khaythumah (eller Khathimah). Vid tiden för slaget vid Badr var både han och hans son ivriga att ta del i kampen och bli martyrer. De bråkade med varandra och till slut drog de lott. Sonen vann och begav sig till slagfältet där han blev martyr. En tid därefter hade fadern en dröm där han såg sin son leva mycket lyckligt och där sonen sade till honom att Guds löften hade infriats. Den gamle fadern gick till den helige Profeten(S) och berättade om sin dröm. Han sade till den helige Profeten(S) att fastän han var för gammal och för svag för att kämpa så önskade han inget mer än att ta del i kampen och bli martyr. Han bad att den helige Profeten(S) skulle be till Gud att uppfylla hans önskan och inom ett år kunde mannen ta del i slaget vid Uhud och uppnå martyrskap.

Det fanns en annan man som hette Amr ibn Jamuh. Han hade flera söner. Han var lam i ett ben, så enligt den Islamiska lagen var han befriad från att delta i krig. Den heliga Koranen säger:

Ingen blind kan klandras och ingen halt och ingen sjuk kan klandras [för att de inte går med i ett krig för Guds sak]. Men alla som lyder Gud och Hans Sändebud skall Gud föra till lustgårdar, vattnade av bäckar, och alla som undandrar sig [plikten att lyda] skall Han straffa med ett plågsamt straff.” (den heliga Koranen 48:17)

Vid tiden för slaget vid Uhud beväpnade sig alla hans söner. Han sade att han också måste gå med i strider och offra sitt liv. Hans söner protesterade och bad honom att inte delta eftersom han inte hade någon skyldighet att strida. Men han insisterade och hans söner förde fram den äldste medlemmen i familjen för att utöva påtryckning på honom, men han ändrade sig inte. Han gick istället till den heliga Profeten(S) och sade: “Guds Profet, varför låter inte barnen mig bli martyr? Om martyrskap är bra för andra så är det bra för mig också.” Då bad den helige Profeten(S) sönerna att inte hindra honom. Han sade, ”Denne man längtar efter martyrskap. Om han inte har någon skyldighet att kämpa så är han inte heller förbjuden att delta. Ni bör inte protestera.” Den gamle mannen blev nöjd och beväpnade sig genast. På slagfältet observerade en av hans söner honom. Han såg sin far, som trots att han var gammal och svag, kämpade modigt och hängivet. Till slut fick han sin önskan uppfylld och föll som martyr, vilket även hans söner gjorde.

Uhuad ligger nära Medina. Där led muslimerna svåra förluster och deras position blev kritisk. En rapport nådde Medina att muslimerna besegrats. Medinas män och kvinnor skyndade då till Uhad. En av kvinnorna var Amr ibn Jamuhs hustru som begav sig till Uhud och fann sin mans, sons och brors döda kroppar. Hon lastade dem på en stark kamel och började sin färd mot Medina för att begrava dem i Baqi. På vägen observerade hon att hennes kamel hela tiden strävade mot Uhud. Samtidigt var andra kvinnor, inklusive några av den helige Profetens(S) hustrur på väg mot Uhud.

En av den helige Profetens(S) hustrur frågade henne varifrån hon kom. Hon svarade att hon kom från Uhud.

” Vad bär du på din kamel?”
“Ingenting, bara min mans, sons och brors döda kroppar. Jag ska föra dem till Medina. ”
“Hur mår Profeten(S)?”
“Tacka Gud. Allt är bra. Profeten(S) är i säkerhet. De otrognas planer har omintetgjorts av Gud. Så länge som den helige Profeten(S) är utom fara så är allt annat oväsentligt.”

Sedan sade kvinnan att det var något konstigt med hennes kamel. Det verkade som om den inte ville gå till Medina. Den strävade hela tiden åt Uhud. Den helige Profetens(S) hustru föreslog att de tillsammans skulle gå till den helige Profeten(S) och berätta detta för honom. När de träffade den helige Profeten(S) sade kvinnan: “Jag har en underlig berättelse.

Det här djuret vill inte gå till Medina utan strävar hela tiden mot Uhud.” Den helige Profeten sade: “Sade din man något när han lämnade sitt hus?” “Ja, när han kom ut ur huset så lyfte han sina händer i bön och bad till Gud att han inte måtte komma tillbaka igen”, sade kvinnan. “Det är därför, din mans bön har infriats. Begrav nu honom i Uhud bredvid de andra martyrerna”, rådde den helige Profeten(S).

De trognas ledare, Imam Ali(A), brukade säga: “Jag föredrar tusen slag av svärdet framför att dö i sängen. ”

Imam Hossain(A) brukade på sin väg emot Karbala citera vissa rader poesi. Hans fader brukade även han ibland citera dessa verser. Vi ger nedan en översättning av dem:

Även om världsliga saker är vackra och underbara, så är Paradisets belöning långt ljuvligare,

Även om man måste lämna alla sina ägodelar och rikedomar bakom sig,

Varför skulle man bry sig om det ?

Om det är meningen att våra kroppar ska dö och förmultna,

Är det då inte bättre att de skärs i biter för Guds skull?