”En man med djurnamn kommer styra Hijaz [Arabien]. Om du tittar på honom från håll, kommer det se ut som en vrängning i hans ena öga, men när du kommer nära ser du ingen defekt. Hans efterträdare kommer vara hans bror som heter Abdullah; stackars våra shia från honom.” Sedan upprepade han meningen tre gånger: ”Kom med nyheten om hans [Abdullah] död till mig så ger jag er nyheten om ankomsten av Hujja [Imam Mahdi(AJ)]!”
Den 23 januari 2015 vaknade Sverige med nyheten att den Saudiska kungen Abdullah hade dött. För de shia som hade läst hadithen tändes ett hopp. Abdullah i hadithen har dött, snart kommer Imamen(AJ). På sociala medier, bland vänner såg jag hur detta diskuterades, en förvirring fanns, stämmer hadithen? Är Imamen(AJ) här? När kommer han?
Oavsett om hadithen stämmer eller ej, oavsett om hadithen referar till denna Abdullah eller inte, så var det en påminnelse, tiden är nära! Påminnelsen som tände en gnista i våra hjärtan, påminnelsen som satte ett leende på våra läppar, påminnelsen som fick våra tungor att konstant säga ”Allahoma Ajjil le Waliyik alFaraj!”
Efter några dagar såg man hur ingen pratade om detta, känslan bland shia dog och man hade glömt Abdullahs död som om den inte skett.
Det fick mig att fundera, hur kan en så stark känsla dö inom oss på ett par dagar? Kan vi inte hålla uppe en längtan mer än ett par dagar?
Vad händer då Imamen(AJ) kommer ut ur sin fördoldhet? Kommer glädjen om Den Väntade(AJ) endast vara i några dagar?