Imam Hosseins(A) överlägsenhet i Sunni hadither
Den mänskliga historien kan ses som ett återkommande samling av evig kamp mellan rätt och fel, dygd och fel, godhet och ondska samt rättfärdighet och dålighet. Denna kamp beslöts av Gud när Adam, en mänsklig varelse, skickades till jorden för att ingå i denna eviga kamp. Det är genom denna kamp som mänskligheten kan uppnå deras eviga salighet i Paradisets Trädgårdar, eller deras eviga bestraffning i Elden. I nationernas historia så har denna kamp ofta erhållit universal betydelse under den perioden för kampen som kan tala till alla efterföljande tider och situationer. Således uppmanar oss Koranen att om och om igen fundera över slutet för de som var innan oss, och hur Gud tog hand om dem. I varje tillfälle har en profet eller sändebud som Gud skickat förkastats av hans folk och dödads eller drivits på flykt. I den här bemärkelsen så kan man säga att i slutändan är kampen mellan Gud och mänskligheten, mellan sanning och falskhet, och mellan rätt vägledning och manifesterad ondska.
Nuförtiden har denna kamp placerats under skarpare lättnad än under Profeten Mohammads(S) liv, eller Hans Hushålls liv. Imam Hosseins liv och vittnesmål specifikt, har erhållit en stor betydelse i muslimsk fromhet. Detta är på grund av att han har blivit en förebild för alla martyrer som offrar sig själva för Gud för all evighet.
Ändamålet med denna text är att betona den universala betydelsen av Imam i muslimsk tradition. Det är viktigt att observera att alla traditioner som citerats i denna artikel kan hittas i både Shia och Sunni hadither. Men medan man i Sunni samfund låter sådana traditioner förbli helt okända, så har man i Shia traditioner gjort dessa till grunder för ett komplext teologiskt system.
Hur som helst, för att uppskatta Hosseins position – Martyrernas mästare – i muslimsk historia, så måste man nämna något om den plats som Profetens familj (Ahlul Bayt) har i muslimsk fromhet. Samtidigt är Profetens familj är unika i de profetiska historierna i mänskliga samhällen. Det är därför nödvändigt att nämna något angående familjerna tillhörande de andra profeterna, om vi fullständigt skall kunna uppskatta den fullgivna hängivenhet som muslimerna genom deras långa historia har skänkt Mohammads hushåll – sigillet av profeterna.
Den profetiska historien börjar enligt Koranen med Adam, som kallas för safwat Alah (Den av Gud utvalde). Han följdes av Noah, den första av profeterna med makt eller lösning (ulu al-’azm). Noah skickades som ett sändebud a Gud till hans folk som opponerade sig mot Guds budskap, och därför förgjordes de med en flod. Sedan kom Abraham, profeternas faddrar. Med hans son Ismael byggde han Ka’ba, det första huset som ägnades för dyrkan åt Gud[1]. Ismael var också en profet, och stamfader för profeterna Shu’ayb, Salih, Hud och slutligen Mohammad, det sista sändebudet som Gud skickade till mänskligheten.
Isak, Abrahams andra son, var också en profet och fader till profeter. Bland hans ättlingar var Imrans familj, fader till Moses och Jesus såväl som tidigare Profeter som skickades av Gud till Bani Israel. Koranen deklarerar följande: ”Gud har utvalt Adam och Noa och Abrahams ätt och Imrans ätt [och upphöjt dem] över världens alla människor.” Deklarationen fortsätter: ”de stammar [alla] från varandra.”[2] Alla profeter och deras familjer är därför en fysisk och andlig härstamning. De och deras hushåll är utvalda av Gud, renade och hedrade över resten av mänskligheten.
Profeten Mohammads(S) hushåll var på samma sätt utvalda av Gud och renade från all ondska och synd. Det muslimska samfundet kom inte fram till slutsatsen om Mohammads hushåll status från det tillhörande de tidigare profeterna och deras familjer.
De valdes också av Gud och renades från all ondska och synd. Men eftersom Mohammad var den sista profeten som skickats för att vägleda mänskligheten mot Gud och godhet, kunde inte hans ättlingar åta sig en profetisk roll. Deras uppdrag skulle vara som Imamer, eller vägledare, för det muslimska samfundet. Deras uppdrag var att beskydda budskapet som Mohammad fick skickats av Gud till mänskligheten. Som många profeter, fick Imamerna genomlida förkastning av deras folk och mycket lidande under detta; martyrskap i Guds väg var oftast deras lott. Men ju större lidande, desto större belöning och heder som Gud har lovat Hans profeter, vänner (awliyah) och rättfärdiga tjänare. Således frågades Profeten(S): ”Vem bland människorna har hemsökts med de största motgångarna?” Han svarade: ”Profeterna, de froma, och varje person till den grad av fromhet. En person hemsöks i samma grad av hans tro (din); om hans tro är stark, så ökas hans motgångar i enlighet med det, och om hans tro är svag, blir hans motgångar mildare. Motgångar fortsätter att förtrycka de dyrkande tjänarna tills de lämnar honom vandrande på jorden utan någon synd på sig[3].
Ahl al-Baits(A) överlägsenhet
I både Sunni och Shia hadither, så symboliserar en viktig händelse det status som Ahl al-Bait(A) och människorna såväl som andliga dimensioner av deras relation till Profeten(S). Denna tradition eller episod om al-Kisa (manteln) som Profeten(S) kastade över sig själv och Fatima hans dotter, Ali och deras två söner Hasan och Hossein. Denna tradition har kommit till oss i ett antal versioner, var och en av dem belyser en eller en annan aspekt om förträffligheten hos Profetens familj och hans kärlek för dem. Ahmad ibn Hanbal återberättar på auktoritet av Umm Salama, Profetens fru, att han sade till Fatima en dag:
”Ta med dig din make och två söner till mig.” När alla de kom tillsammans spred han en mantel över dem, och lade sin hand över dem och sade: ”O Gud, dessa människor är Mohammads Hushåll! Låt därför dina böner och välsignelser komma över Mohammad och Mohammads Hushåll; för Du är värdig all pris och lov.” Umm Salama fortsatte: ”Sedan lyfte jag manteln för att dela den med dem, men tog den ifrån mig och sade: ”Du kommer också ha ett bra slut.”[4]
Poängen i den här versionen av kisa traditionen är betoningen på att Ahl al-Bait(A) endast är fem: Mohammad, Ali, Fatima och deras två söner Hasan och Hossein. Umm Salama, en av de mest vördade bland Profetens(S) fruar, förnekades denna speciella status. Vi har mer att säga om denna punkt, eftersom den betonas i nästan alla versioner av denna tradition.
I en annan högst intressant version av kisa traditionen, återberättat av Abd Allah ibn Jafar ibn Abi Talib, kan vi läsa följande:
”Då Guds sändebud såg barmhärtighet komma, bad han: ”Kalla dem till mig, kalla dem till mig!” Safiyya frågade: ”Vem skall vi kalla på, O Guds Sändebud?” Han svarade: ”Kalla på mitt Hushålls: Ali, Fatima, Hasan och Hossein.” När de kom, spred han en mantel över dem; sedan lyfte han sina händer till skyn och sade: ”O Gud, dessa är människorna i mitt hushåll; välsigna, O Gud, Mohammad och Mohammads Hushåll! Sedan skickade Gud ner versen: ” Gud vill befria er Profetens hushåll, från all [jordisk] smuts och göra er renhet fullkomlig.”[5]
Denna version av traditionen förser oss med betydelsen för kisa och grunden för dess betydelse. Manteln är en symbol för gudomlig barmhärtighet och välsignelse som täckte Profeten(S) och hans heliga familj. Det är också en källa eller tillflyt för tröst och frid i mötet med stora lidande och martyrskap som profetens familj fick utstå efter honom. I denna oändlige källa för gudomlig barmhärtighet, så delar de froma också tider för lidande och hemsökelse av motgångar. Kisa’n delar slutligen på de fem heliga och resten av de troende, och åtskiljer dem från resten av profetens familj.
Händelsen med kisa förser är anledningen till händelsen för uppenbarelsen av renhetens vers som vi nyligen citerade. Innan de sekteristiska konflikterna som delade det muslimska samfundet, var klassiska traditioner nästan eniga om att denna vers refererade till Profeten(S), hans dotter Fatima al-Zahra (den strålande), hennes make och kusin Ali och deras två söner Hasan och Hossein[6].
I en annan version av kisa traditionen, indikeras klart och tydligt fortsättningen med profetens familj i förhållande till tidigare profeter. Wathila ibn al-Asq, på vars auktoritet de flesta varianter av denna tradition återberättas, rapporterar om följande bön som yttrades av Profeten(S):
”O Gud, då du har skänkt dina välsignelser, barmhärtighet, förlåtelse och behag på Abraham och Abrahams familj, så är dem [Ali, Fatima, Hasan och Hossein] från mig och jag är från dem! Skänk därför dina välsignelser, barmhärtighet, förlåtelse och behag på mig och dem.[7]
Denna bön genljuder en bön som varje muslim repeterar dagligen:
”O Gud, välsigna Mohammad och Mohammads Hushåll, som du har välsignat Abraham och Abrahams Hushåll bland alla varelser.”
M0hammads hushåll är därför för alla muslimer, ”Profetskapets hushåll och den frekventa platsen för änglar”. Den kända Koran tolkaren al-Suyuti citerar en tradition som tillskrivs till Umm Salama i tolkningen av versen för rening (Ayat al-Tathir):
”Denna vers uppenbarades i mitt hus. Då fanns det sju i mitt hus: Gabriel och Mikael och Ali, Fatima, Hasan och Hossein, jag stod vid dörren av huset. Jag frågade: ”O Guds sändebud, är jag inte en av de i Hushållet?” Han sade: ”Du kommer sannerligen komma till ett bra slut! Du är hur som helst, en av Profetens(S) fruar.[8]
Den nära vänskapen mellan Profeten(S) och den heliga familjen, en relation som gick långt bortom blodbandet, kan ses i incidenten kring mubahala, där Profeten(S) utmanade de kristna i Najran[9]. I mubahala versen i Koranen, beordrar Gud Profeten(S) och hans opponenter att ”Kalla samman våra söner och era söner, våra kvinnor och era kvinnor, vi själva och ni.” Enligt de flesta kommentatorerna till Koranen och de som kan traditioner, är Profetens(S) söner Hassan(A) och Hossein(A), hans kvinnor refererar till Fatima(A), och vi själva referera vid sidan av honom till Ali. När människorna i Najran såg dem, erkände de deras höga status hos Gud och med stor bestörtning avböjde de från mubahala och valde fred istället.
Traditioner återberättar att Profeten(S) kände av fientligheten som hans samfund skulle visa mot hushållets medlemmar efter honom. Det sägs att han ofta deklarerade: ”Jag är i krig med den som strider mot er, och jag kommer visa frid mot den som visar er frid.” Detta invektiv läggs starkt i en tradition som återberättas på auktoriteten av Abu Bakr, Profetens(S) kända kompanjon och den första kalifen. Han sade: ”Jag såg Guds sändebud sätta upp ett tält där han placerade Ali, Fatima, Hasan och Hossein. Han deklarerade sedan: ”O muslimer, jag är i krig mot varje person som strider mot personerna i detta tält, och jag är i fred med varje person som visar de fred. Jag är vän med de som är deras vänner. Den som visar de kärlek kommer att vara en med en god förfader och ett gott barn. Och inte heller kommer någon att hata dem förutom den som har dåliga förfäder och ondskefulla barn.[10]
Kärlek för Profetens(S) familj påbjuds av Gud i Koranen, där Han säger: ” Säg, “Jag ber er inte om någon lön förutom att jag ber var och en av er närma sig mina släktingar.”[11]
Profeten Mohammads(S) Hushåll har varit för de fromma ett exempel i generositet, ståndaktighet i mötet med svårigheter och en källa för tröst under tider av prövningar och motgångar. Efter två dagars fasta och böner för sina två sjuka barn – Hasan och Hosseins – hälsa, gav familjen bort de få munsbitar av torkat bröd och dadlar som Ali hade sparat till de behövande. Första kvällen berättas det att en tiggare kom. Den andra natten var det en faderlöse, och på tredje dagen var det en fånge. Till varje av dessa gav dem en av brödlimporna och de få dadlar som Fatima hade förberett för att familjen skulle bryta fastan med. Således skickade Gud ner versen: ”de som ger den fattige, den faderlöse och fången att ära – oavsett deras eget behov och det pris de sätter på [födan].” [12] I slutändan skickade Gud ändå en festlig måltid till Hans vänner.
Tidigare traditioner visar en anspänning i relationen hos Profeten(S) mot samfundet och den sistnämndas relation till den heliga familjen. Många av litteraturen som reflekterar denna anspänning är inte en produkt av senare tid, utan ett projekt som går tillbaka till tiden för Profeten(S) och hans kompanjoner. Här är kärleken till Profetens(S) familj inte något som bara rekommenderas som en from handling, utan det presenteras som en utmaning och i en hård och utmanande ton. Ytterligare är det på den här kärleken till Ahl al-Bait(A) som belöning och bestraffning på Domens Dag kommer att baseras[13]. Således får vi veta att Profeten(S) sade:
”Den som åtrår önskan att leva mitt liv, dö min död och bo i Edens gårdar som min Herre har planterat, låt honom vara vän till Ali efter mig. Låt honom också vara vän till hans vänner. Låt honom slutligen vägledas av Imamerna efter mig, för de är mina ättlingar. De skapades från mitt stoft och de har berikats kunskap och förståelse. Ve över de i mitt samfund som förnekar deras företräde, och de som överträder kravet om kärlek till mina släktingar. Må Gud inte skänka den personen mina förböner.”[14]
I en annan tradition lovar Profeten(S) hans förböner till de som hedrar hans ättlingar, förser dem med vad de än behöver och till de som älskar dem med hjärtat och vittnar till den här kärleken med deras tungor.[15]
Det har redan betonats att Ahl al-Bait(A) delar med Profeterna och deras ättlingar en hög status och gudomliga förmåner, men inte profetskapets post. De delar också med Profeten(S) Mohammad förbönens privilegium. Detta har uttryckts i hagiografiskt språk, ett språk som är gemensamt både i Sunni och i Shia traditioner. Ett sådant exempel bör räcka för att demonstrera den hängivenhet i fromheten i både traditionerna tillhörande Profeten(S) och Hushållets folk.
Koranen talar om för oss att Adam erhöll vissa ord från Gud vilket tjänade honom Guds förlåtelse och barmhärtighet: ”[Sedan] nåddes Adam av ord från sin Herre och Han tog emot [Adams] ånger – Han är Den som går den ångerfulle till mötes, den barmhärtige.” [2:37] Suyuti rapporterar att Ibn ’Abbas, den kända traditions forskare och på Koranens auktoritet, frågade Profeten(S) angående de ord som Adam erhöll. Profeten(S) svarade: ”Han bad med följande ord: ”O Gud, för Mohammads, Alis, Fatimas, Hasan och Hosseins skull, vänd Dig mot mig.” och Han vände sig mot honom”.[16]
I en annan högst dramatisk version av den här hadithen, får Adam lära sig att dessa ord som det enda sättet för att Gud skall acceptera hans ånger och förlåta honom. Ali, får vi veta, frågade Profeten(S) angående versen i vår diskussion. Profeten(S) talade om för honom att när Adam och hans fru utvisades från Paradiset, grät Adam bittert över sin synd i 100 år. Slutligen kom Gabriel till honom och talade å Guds vägnar: ”O Adam, skapade Jag inte dig med Mina egna Händer? Gav jag inte dig min ande? Beordrade jag inte mina änglar att gå ned i tillbedjan inför dig? Försåg jag dig inte med Min tjänare Eva? ”Ja” svarade Adam. Gabriel frågade: ”Vad är anledningen för dessa tårar då?” Adam svarade: ”Varför skall jag inte gråta när jag har utvisats från Den Barmhärtiges närhet?” Ängeln sade sedan: ”Du måste be brinnande med dessa ord, och Gud kommer acceptera din ånger och förlåta dina synder. Säg: ”O Gud, jag bönfaller dig för Mohammad och Mohammads hushålls sak; inte heller finns det någon annan Gud än dig. Jag har gjort orätt, och jag har förtryckt min själ. Vänd dig mot mig för Du är den mjuka, den barmhärtige.”[17]
Hassan(A) och Hossein(A)
Islamiska traditioner har bevarat flertalet anekdoter som skildrar den kärleksfulla omtanken och kärleken som Profeten(S) visade Hasan och Hossein. De föddes båda i Medina, och således kände de till Profeten(S) som barn. Det är därför med förtrolighet och kärlek från en morfar som Imamernas tidiga liv färgades med. Ännu en gång, den här familjens anekdoter reflekterar också tydligt den teologiska och politiska spänningen med samfundet, en spänning som mer eller mindre koncentrerade sig runt Hasan och Hossein. En sådan anekdot är enligt följande:
En dag, får vi veta, hade Hasan och Hossein försvunnit, och deras mor Fatima kom till Profeten(S) förtvivlat. Ängeln Gabriel kom ner till Profeten(S) och sade att de två ungdomarna sov i ett djur fålla som var på ett avstånd av vart de bodde. Gud hade gett en ängel uppdraget att vaka över dem, sade ängeln till den oroliga familjen. Profeten(S) gick till platsen och fann att ängeln hade spridit sina två vingar, en under de och den andra över dem som skydd. Profeten(S) ställde sig ovanför barnen och började kyssa dem tills de vaknade. Han bar de sedan på sina axlar tillbaka till staden. En stor skara muslimer följde Profeten(S) och hans två barnbarn till moskén. Profeten talade sedan till muslimerna med följande ord: ”O muslimer, skall jag informera er om de som har den bästa morfadern och den bästa mormodern bland mänskligheten?” ”Ja, O Guds Sändebud” svarade alla. ”Det är Hasan och Hossein” sade han. ”Deras morfar är Guds Sändebud, Sigillet av Sändebuden, och deras mormor är Khadijah, dotter till Khuwaylid, kvinnornas mästare i Paradiset.” Profeten(S) deklarerade sedan att Hasan och Hossein hade de bästa moderliga farbroder och faster: Jafar och Umm Hani, Abu Talibs son och dotter. Deras moderliga farbror och faster var likaväl de bästa bland farbröderna och fastrarna: det var al-Qasim, son till Guds Sändebud, och Zaynab, dotter till Guds Sändebud. Profeten(S) avslutade sedan: ”O Gud, du vet att Hasan och Hossein kommer att vara i Paradiset, deras fastrar och farbröder kommer att vara i Paradiset, och de som älskar de skall vara i Paradiset, medan de som hatar dem skall vara i Elden.”[18]
Abu Hurayra, den kända hadith återberättaren, säger att ofta när de bad bakom Guds Sändebud så brukade Hasan och Hossein hoppa upp på hans rygg när han vara nere i tillbedjan. När han lyfte sitt huvud, brukade han röra dem varsamt och ställa de åt sidan.
På kvällen, efter bönerna, erbjöd sig Abu Hurayra att ta hem de två ungdomarna, men Profeten(S) ville att de skulle stanna. Snart illuminerades skyn av ett ljus, och de gick in i det ljuset tills de kom hem.[19]
Guds vänner (awliyah), har precis som profeterna fått olika mirakler. Dessa är inte mirakel i sin egen form (mu’jizat) utan det är karamat (gudomliga favörer). Incidenten med ljuset var en sådan gudomlig favör som Profeten(S) genom det ville informera sitt samfund om den speciella status som Gud hade skänkt dessa två Imamer.
Det finns en enighet mellan Profeten(S) och Ahl al-Bait(A), en enighet inte bara på grund av blodet, men också på grund av själen. Det är en enighet som symboliseras genom kisa händelsen. Det är därför en enighet bestående av kärlek som följande uttalande från Profeten(S) tydligt indikerar. Han sade, och detta återberättas på auktoritet av Salman al-Farsi: ”Den som älskar Hasan och Hossein, den personen älskar jag, och den som jag älskar, är också älskad av Gud, och den som Gud älskar, kommer Han belöna med att skänka denne välsignelsens gårdar. På samma sätt, den som hatar Hasan och Hossein kommer att översändas till Elden, eftersom både Gud och hans Sändebud kommer att hata den personen, och en fruktansvärd straff väntar den personen.”[20]
Muslimsk hagiografisk fromhet förlängde den här enigheten och närheten mellan Profeten(S) och hans två barnbarn till att inkludera änglarna i himlen. Således rapporterar Hudhayfa, en av Profetens(S) välkända kompanjoner och en återberättare av traditioner, rapporterar att Profeten(S) har sagt: ”En ängel är här som aldrig kom ner till jorden innan den här natten. Han sökte tillåtelse från hans Herre för att komma ner och hälsa på mig, och för att ge mig det glada beskedet om att Fatima är kvinnornas mästare i Paradiset, och att Hasan och Hossein är ungdomarnas mästare i Paradiset.”[21]
Det finns ingen tvekan om att den speciella status som Imam Hossein i muslimsk fromhet och hängivenhet har är tack vara Imamens stora uppoffring för familjen, välstånd och livet i Guds väg. Hosseins martyrskap – hans mod, stabilitet, värdighet och sanna hängivenhet under tider av stora kriser – har inspirerat muslimer av alla slag. Hossein har inspirerat de bästa poeterna på alla de islamiska språken – även icke muslimska poeter firar denna stora värdighet och värde. Hur som helst, Imam Hosseins martyrskap blev en källa av styrka och uthållighet för muslimerna under svåra tider, förföljelse och förtryck. Han har stått med varje förtryckt man eller kvinna inför förtryckande härskare, där han bett förtryckare att tänka till och uppmuntrat de förtryckt att framhärda i deras kamp för frihet och värdighet. Följande möte mellan Zayd ibn Arqam, en ärevördig kompanjon till Profeten(S), och Ubayd Allah ibn Ziyad är en levande vittnesmål för kampen mellan illegitima auktoriteter och rättens makt. När Imam Hosseins huvud fördes till ibn Ziyad, så började han peta på hans tänder och läppar med en pinne.
Zayd protesterade: ”Ta bort din pinne! För vid Gud jag såg Guds Sändebud kyssa de läpparna! Zayd sade detta med tårar som rann nerför ögonen. Ibn Ziyad tillrättavisade honom med följande ord: ”Må Gud orsaka dina ögon eviga tårar! Hade det inte varit för att du är en gammal och senil man, skulle jag hugga av dig huvudet.” Zayd gick sedan bort och sade: ”O män, ni är slavar efter den här dagen. För ni har slaktat Fatimas son och valt som er amir Marjans son [Ibn Ziyad]. Vid Gud, han kommer döda de bästa bland er och förslava de vrickade bland er. Förgås de som accepterar förödmjukelse och skam. Zayd sade sen: ”O Ibn Ziyad, jag vill tala om något för dig som kommer göra dig rasande. Jag såg Guds Sändebud sätta Hasan på sitt vänstra knä och Hossein på högra och säga: ”O Gud, jag lovprisar dem och de mest rättfärdiga bland de troende till din tillit.” Hur har du behandlat Profetens(S) tillit O ibn Ziyad?”[22]
Gudomlig visdom i skapelse kan urskiljas enligt Koranen i enlighet med naturen, och i människans och dennes samhälle. Muslimsk hagiografi har sparat många dramatiska effekter som Hosseins död hade på naturen. Således har den kända tradition berättaren al-Bayhaqi rapporterat att när al-Hossein ibn Ali dödades, så förmörkades solen till den graden att vi såg stjärnorna mitt på dagen. Människorna var rädda att det var Domens Dag.[23] Nadra al-Azdiya, en samtida kvinna med Imam Hossein, har rapporterats säga: ”När al-Hossein ibn Ali dödades, så regnade det blod från himlen till den grad att vi nästa dag såg våra brunnar och vatten tillbringare vara fulla av det.”[24]
Minnet av Imamen som blev martyr har behållits levande och fått näring genom de troendes tårar som hängivet delar Imam Hosseins och hans nära och kära vänners tragedi. Här har vi återigen traditioner som förlänger sorgen som de troende visar för tragedin i Karbala till denna kosmiska ordning. Således säger al-Suyuti rapporterar i sina kommentarer till versen som beskriver Guds barmhärtighet mot den gamla martyren John son till Zakariyah att ”Himlen grät inte blod för någon annan än John son till Zakariyah och al-Hossein ibn Ali. Dess rödhet [vid solnedgång] är ett tecken på dess sorg.”[25]
Sammanfattning
Det har redan argumenterats att det finns en existentiell och all inklusive enighet mellan Profeten(S) och hans dotter Fatima, hennes make Ali och deras två söner. Denna enighet gör det omöjligt att diskutera en av dem utan att diskutera de andra. Vi har därför varit angelägna om denna essentiella enighet i kontexten av vår studie om Imam Hossein. Det måste tilläggas hur som helst att Imam Hossein var speciellt nära till sin morfar, Profeten Mohammad(S). Det är endast om Hossein som han sade: ”Hossein är en del av mig och jag är en del av Hossein. Må Gud älska de som älskar Hossein”[26] När Surah 108 (al-Kawthar) uppenbarades, annonserade Profeten(S) denna stora förmån till hans nära kompanjon Anas ibn Malik på vars auktoritet denna tradition har återberättats. Anas frågade: ”Vad är al-Kawthar?” Profeten(S) svarade: ”Det är en flod i Paradiset, men varken de som överträder mina överenskommelser (dhimma), och inte heller de som kommer döda människorna i min Hushåll kommer att få tillåtelse att dricka från den.”[27]
Slutligen har Shia traditioner alltid insisterat på den stora förtjänst som de troende erhåller genom att vallfärda (Ziyarah) till Imam Hosseins grav och till gravarna tillhörande de männen som blev martyrer med honom.
Likaväl har Sunni traditioner samma stora förtjänst för denna froma handling.[28] Ziyarah till graven tillhörande den här Imamen som blev Martyr har erhållit denna stora betydelse i alla muslimska traditioner eftersom Imam och hans kompanjoner ses som modeller för Jihad i Guds väg. Det relateras att Imamernas fader, Ali ibn Abi Talib, passerade Karbala efter kriget i Siffin. Han tog en del av dess mark och proklamerade: ”Ah, Ah, på den här platsen kommer män att slaktas, och de kommer att hamna i Paradiset utan räkning!”[29]
Ahl al-Bait(A) andliga enhet, som symboliseras genom kisa, är ett tecken av enighet för alla muslimer. Det är för denna enighet i tron och åtagande (islam) till Gud och sanningen som Imam Hossein har offrat sitt liv. Han vägrade en svag Islam när han vägrade legitimera Ummayadernas styre. Eftersom han vägrade förödmjukelse, felaktigheter och avvikelser från det Islamiska ledarskapets ideal som det har varit hos Profeten(S) och hans egen far Ali(A), de troendes mästare, Imam Hossein drog en gång för alla upp skillnaden mellan en sann khilafah (representant) för Guds Sändebud och världens kungar. Men över allt detta så accepterade Imam Hossein och hans anhängare accepterade Guds förhandling med de troende att byta ut deras liv och välstånd för evig salighet i Paradiset[30]. Denna gudomliga utmaning är inte desto mindre relevant för det muslimska samfundet idag som det var över 1400 år sedan. Det inbjuder oss fortfarande till en trädgård vars bredd är bredare än himlen och jorden, förberedd för de som fruktar Gud.
Fotnoter
[1] Se 2:127, 3:96.
[2] Se 3:33.
[3] Musnad Ibn Hanbal, citerad i M. Ayoub, Redemptive Suffering in Islam (The Hague, 1978), s. 25, se också s. 25-6
[4] Ahmad b. Hanbal, Musnad (Cairo, 1313), IV, 323.
[5] Abu ‘Abd Allah Muhammad b. Abd Allah al-Nisaburi, Mustadrak al-sahihayn (Haydarabad [Deccan], 1324), III, 147. Se också 33:33.
[6] Se till exempel kommentaren på versen i al-Zamakhshari och al-Tabari.
[7] Ala al-Din Ali al-Muttaqi b. Husam al-Din al-Hindi, Kanz al-’ummal (Haydarabad [Deccan], 1312), s. 217.
[8] Se kommentaren på 33: 33 i al-Suyuti, Al-Durr al-manthur.
[9] Se 3:61. Se också Muhammad b. ‘Isa al-Tirmidhi, Sahih al-Tirmidhi (Cairo, 1920), II, 300, och Ibn Hanbal, I, 185.
[10] Abu Ja’far Ahmad al-Muhibb al-Tabari, Al-Riyad al-nadira (Cairo, n.d.), II, 199 För den andra versionen av den här traditionen, se Murtada al-Hosseini al-Fayruzabadi, Fada’il al-khamsa fi sihah al- sitta (Najaf, 1384), s. 252.
[11] Se kommentarerna till den här versen i al-Zamakhshari, al-Tabari, och al-Suyuti.
[12] 76:8.
[13] För en detaljerad discussion på den här traditionen, se M Ayoub, s. 43-5.
[14] Abu Nu’aym, Ahmad b. Abd Allah al-Isbahani, Hilyat al-awliya’ (Cairo, 1351). I, 86.
[15] Al-Muttaqi al-Hindi, VIII, 151, och IV 217. Se också Shihab al-Din Ahmad b. Hajar al-Haytami al-Asqalani, Al-Sawa’iq al-Muhriqa (Cairo, 1312), s. 150.
[16] Se kommentarerna till 2:37 i al-Suyuti.
[17] Al-Muttaqi al-Hindi, I, 234.
[18] Al-Fayruzabadi, III, 187.
[19] Ibn Hanbal, II, 513; al-Muttaqi al-Hindi, VII, 109.
[20] Al-Muttaqi al-Hindi, p. 221
[21] Al-Tirmidhi, II, 307
[22] Ibn Hajar, p. 118.
[23] Abu Bakr Ahmad b Hossein b. al-Bayhaqi, Al-Sunan al-Kubra (Haydarabad, 1344), III, 337.
[24] Ibn Hajar, s. 291.
[25] Se kommentarerna till 19:13 i al-Suyuti.
[26] Al-Tirmidhi, II, 306.
[27] Se kommentarerna till 108 i al-Suyuti.
[28] Muhibb al-Din Ahmad b. Abd Allah al-Tabari, Dhakha’ir al- ‘uqba (n.p., 1356), s. 151. Notera också populariteten för mosken där Imam Hosseins huvud I Kairo är plats för pilgrimsfärd.
[29] Shihab al-Din Ahmad b. Hajar al-Haytami al-Asqalani, Tahdhib al-tahdhib (Haydarabad [Deccan], 1325), II, 348.
[30] Se 9:111.