Detta är en samling av korta citat om Imam Hossein(A), Profeten Mohammads(S) dotterson, som dödades av det härskande tyrann styrets styrkor, citerade av flera framstående icke-muslimska tänkare runt om i världen.
* * * * *
Edward G. Brown
Sir Thomas Adams professor i Arabiska och orientaliska studier vid universitetet i Cambridge.
”… en påminnelse om det blodiga området i Karbala, där Guds Apostels dotterson föll, torterad genom törst och omgiven av kropparna till sina mördade släktingar, har varit tillräckligt ända sedan dess att minnas, även i de mest kallsinniga och tanklösa tider, täckt av de djupaste känslor, under de mest hektiska sorger, och en upphöjelse av själ till den grad, att smärta, fara och död krymper till en oanad obetydlighet. ”
* * * * *
Ignaz Goldziher
(1850-1921) Berömda Ungersk orientalist.
”Ända sedan den svarta dagen i Karbala, har historien av denna familj… varit en kontinuerlig serie av lidande och förföljelser. Dessa [händelser] återberättas i poesi och prosa, i en rikt odlad litteratur av martyrologium – en Shia specialitet – som formar temat av Shia samlingar i den första tredjedelen av månaden Muharram, vars tionde dag ”Ashura” hålls som årsdagen av tragedin i Karbala. Scener från tragedin presenteras även denna dag som minne i dramatisk form (ta’ziya). ”Våra festdagar är våra församlingars sorg.” Så avslutas en dikt av en Shia prins under ett arrangemang som påminner om de många mihan (svårigheter), som Profetens familjs utsattes för. Tårar och klagan över de hemskheter och förföljelser som drabbade dem av ”Alid” familjen, och sorg för deras martyrer: Dessa är saker som trogna anhängare till händelsen inte kan sluta med. ”Mer rörande än Shias tårar” har även blivit ett arabiskt ordspråk. ”
[Introduction to Islamic Theology and Law, Princeton, 1981, s. 179]* * * * *
Edward Gibbon
(1737-1794) Anses vara den störste brittiske historikern genom sin tid.
”I en avlägsen [tids]ålder och klimat kommer den tragiska händelsen av Hosseins död att väcka sympati för den kallaste läsaren.”
[The Decline and fall of the Roman Empire, London, 1911, volume 5, s. 391-2]* * * * *
Peter J. Chelkowski
Professor i Mellanöstern studier, New Yorks Universitet.
”Hossein accepterade och satte kurs mot Mecka med sin familj och en omgivning av cirka sjuttio anhängare. Men på Karbala slätten fångades dem i ett bakhåll som fastställts av … kalifen, Yazid. Trots att nederlaget var säkert [ett faktum] vägrade Hossein acceptera hans kalifat.
Omringad av en stor fiende styrka, befann sig Hossein och hans kompanjoner utan vatten i tio dagar i den brännande öknen av Karbala. Slutligen blev Hossein, de vuxna och några pojkar i hans familj och bland hans kompanjoner kapade i bitar av pilar och svärd från Yazids armé, hans kvinnor och resterande barn togs som fångar till Yazid i Damaskus. Den berömda historikern Abu Reyhan al-Biruni berättar; ”… sedan sattes det eld på deras läger och kropparna trampades ner av hästarnas hovar; ingen i mänsklighetens historia har någonsin bevittnad ett sådant illdåd. ”
* * * * *
Simon Ockley
(1678-1720) Professor i Arabiska vid universitetet i Cambridge.
”Sedan gick Hossein upp på sin häst, tog Koranen och placerade den framför sig, och gick fram till folket, informerade dem om resultatet av deras uppgift: och tillade, ”O Gud, Du är mitt förtroende i alla problem, och mitt hopp i alla motgångar! ”… Han påminde dem därefter om hans excellens, hans nobla födsel, storheten i hans makt och hans ädla härkomst, och sade: ”Tänk efter för er själva vare sig en sådan man som jag inte är bättre än er, jag som är Profetens dotterson, av vilket det inte finns någon annan på jorden mer. Ali var min far, Jafar och Hamza, martyrernas ledare var båda mina farbröder, och Guds Apostel, frid vare med honom, sade både om mig och min bror, att vi är mästarna av paradisets ungdomar. Det jag säger är sant, för vid Gud, jag har aldrig sagt en lögn sedan jag välsignats med mitt förstånd, ty Gud hatar lögner. Om ni inte tror på mig, fråga följeslagare till Guds Apostel [här nämnde han dem], och de kommer att säga samma sak. Låt mig gå tillbaka till vad jag har.” De frågade: ”Vad hindrade honom från att bli styrd av de övriga i hans förhållande.” Han svarade, ”Gud förbjuder, att jag skulle medverka i att avstå rättvisa efter ett slaviskt styre. Jag tar avstånd inför Gud från varje tyrann som inte tror på rättskaffens dag.”
[The History of Saracens, London, 1894, s. 404-5]* * * * *
Robert Durey Osborn
(1835-1889) Major i Bengaliska armekåren.
”Hossein hade ett barn vid namn Abdullah, bara ett år gammalt. Han hade följt sin far i denna fruktansvärda vandring. Rörd av hans skrik, tog han barnet i sin famn och grät. I samma ögonblick, genomborrade ett skaft, från de fientliga leden barnets öra, och det dog i sin fars armar. Hossein placerade det lilla liket på marken, ”Vi kommer från Gud, och till Honom återvänder vi!” sedan ropade han ut, ”Herre, ge mig styrka att bära dessa olyckor! … Svimfärdig av törst och utmattad med sår, kämpade han med desperat mod, och dödade flera av motståndarna. Till sist slogs han bakifrån, vid samma ögonblick träffade en lans hans rygg som drog honom till marken, då uträttaren av det sista slaget drog tillbaka sitt vapen, rullade den ödesdigra sonen till Ali runt i ett lik. Huvudet skiljdes från kroppen. Kroppen blev nertrampad under de segrande hästarnas hovar, och morgonen därpå fördes kvinnorna och ett överlevande spädbarn bort till Koufa. Hosseins och hans anhängares organ lämnades obegravda på platsen där de föll. Under tre dagar blev de utsatta för solen och nattens dagg, för gamar och djur, men då invånarna i en grannby, slagna av skam över att kroppen till Profetens dotterson skulle överlåtas till de orena djuren på marken, vågade dem trotsa Obaidallahs [ibn Ziad] vrede och begravde martyren och hans heroiska vänner.
[Islam under the Arabs, Delaware, 1976, pp. 126-7]* * * * *
Sir William Muir
(1819-1905) Skotisk vetenskapsman och statsman. Innehade posten som utrikesminister till den indiska regeringen samt viceguvernör i nordvästra provinserna.
”Tragedin i Karbala fastställde inte endast kalifatets öde, utan också ödet för det Mohammadanska riket långt efter det att kalifatet hade försvagats och försvann.”
[Annals of the Early kalifatet, London, 1883, s. 441-2]