Efter Profeten(S) har världen aldrig beskådat en man som styr sitt land såom Imam Ali(A).
Hans kalifat inleddes år 35 e.h, då han var 57 år, och varade ca. 5 år, till hans martyrskap år 40 e.h (ca. 657-662 e.kr)

Det Islamiska riket hade nått ända till Kinas gränser i öst, Spanien i Europa och norra delar av Afrika. Men trots detta vägrade Imam Ali(A) att leva i ett slott som alla andra, och när han gick in i staden Kufa för att styra som kalif, vände han sig bort från slottet de hade byggt åt honom och gick istället och köpte ett stycke mark där han byggde ett mindre hus för han och hans familj.

Han styrde detta rike, som var bland världens största på den tiden, enligt Koranens lära och Profetens(S) sunnah, där han vägrade tillåta någon som helst korruption eller orättvisa. De ministrar i hans regering som blivit korrumperade avvisade han direkt och om det begick något misstag blev de starkt varnade. Det finns många exempel på detta i Nahjul Balagha, där han skickar brev till olika ministrar runt om i dem Islamiska länderna och ett smakprov följer här [nedan]. Guvernören av Basra hade blivit bjuden på en festmåltid där bara rika fick komma och ingen fattig blev insläppt. Imam Ali(A) fick höra detta blev han djupt upprörd då han fick reda på att hans utsände (guvernör) hade accepterat bjudningen. Så han skickade ett långt brev med tal och varningar, och här är de första meningarna ur Imam Alis(A) brev:

”Ibn Hunayf! Information har nått mig att en person i Basra har bjudit dig på en middag som du omedelbart accepterade. Jag har också hört att överklassiga måltider serverades där. Finaste tallrikar fyllda med olika maträtter placerades framför dig och du njöt av dem. Jag har ledsen att höra detta. Jag trodde aldrig att du skulle acceptera inbjudningen av en person som bjuder stora officerare och rika människor men stänger oartigt dörren för fattiga och hungriga.”

Hans egen lön var väldigt låg och efter att gett sin familj deras nödvändigheter, gav han resten till de fattiga. Han tog aldrig ett enda öre från den ”muslimska kassan” (skattepengar som ska delas ut till behövande), och han själv säger: ”Om jag fick allt som är mellan himlarna och jorden för att stjäla en smula föda från munnen av en myra, skulle jag inte gjort det.”

Om natten brukade han förkläda sig och gå omkring i gränderna där han delade ut mat och pengar till de fattiga. De visste aldrig vem han var förrän han dog då de insåg att mannen som brukade ta hand om dem när ingen såg på, var nu borta.

Tack vare Imam Alis(A) rättvisa, lämnades ingen tiggare på gatorna vid styrets höjdpunkt, trots att det Islamiska väldet var så pass stort. Givetvis fanns fattiga och Imam Ali(A) hade själv som vana att leva som de allra fattigaste (t.ex genom att bara äta två bröd om dagen, besitta få världsliga ägodelar), men ingen var så pass fattig att han denne behövde tigga.

Detta är rättvisan hos Profetens(S) efterföljare, om han bara hade fått sin rätt från början och blivit första kalif!

Även idag speglas Imam Alis(A) styre det bästa sättet på hur ett land ska skötas. Därför har t.o.m. FN uppmanat de arabiska länderna att lära sig från Imam Ali(A) och följa de lagar, rättigheter och regler han satte upp – sakfrågor som vi lever efter först idag, men tillämpade av Imam Ali(A) för 1400 år sen!

Imam Ali(A) och ljuset

En dag satt Imam Ali(A) och skrev minutiöst ner alla statsinkomster och utgifter för skattkistan och bredvid honom hade han tänt ett ljus för att kunna se. Precis då kom Talha och Zubayr.

De strävade efter några platser i Imam Alis(A) styre och hade kommit för att göra ett avtal. Om Imam Ali(A) skulle ge dem en plats av betydelse, skulle de som en kompromiss stödja honom. Imam Ali(A) var medveten om detta.
Precis när de satte sig ner släckte Imam Ali(A) ljuset och tände ett annat. Talha och Zubayr växlade en förvånande blick och sedan sade en av dem:
”O Ali, vi har kommit för några viktiga affärer. Men varför släckte du det första ljuset?”
Imam Ali(A) svarade: ”Det [första] ljuset hade jag köpt med skattepengarna. Så länge som jag jobbar med statliga affärer använder jag det. Nu har ni kommit för personliga intressen så jag använder det ljus som jag köpt för mina egna pengar.”

Talha och Zubayr lämnade honom utan att säger ett ord.

Imam Alis(A) martyrskap

En av Imam Alis(A) fiender, som hade flytt ett slag där Imam Ali(A) lämnade [det] vinnande, hade blivit djupt förälskad i en kvinna som hatade Imam Ali(A) då hennes pappa och två bröder hade kämpat vid Imam Alis(A) sida och blivit dödade. Mannen, Abd al-Rahman ibn Muljim, lovade att döda Imam Ali(A) för att vinna kvinnans (vid namn Khotam) hand, och hon gick villigt med på detta.

Imam Ali(A) visste om detta sen långt tillbaka och hade flera gånger förgäves varnat honom. När Imam Ali(A) blev tillfrågad varför han inte stoppade och straffade ibn Murjim, svarade han att det skulle varit orättvist att döma någon för ett brott han ännu inte begått.

En tidig gryning, den 19 av månaden Ramadan, år 40 e.h (622 e.kr), gick Imam Ali(A) sakta mot moskén för att leda morgonbönen. Han visste vad som väntade, men fruktade inte döden – bara Allah(SWT). Ibn Murjim låg sovandes på magen, över sitt svärd som han hade förgiftat. Imam Ali(A) rådde honom att inte sova på mage för det var satans sätt att sova, och gick sedan [vidare] fram för att leda bönen. Imam Ali(A) böjer sig fram till rokoo’, bugandes inför Allah(SWT), då ibn Murjim hoppar fram med sitt svärd och hugger honom i huvudet. Hugget tar djupt och ut strömmar Imam Alis(A) rena blod, men inte ens detta stoppar honom från att be klart till sin älskade Gud. Han avslutar bönen lugnt, hans skägg färgas med blodets röda färg, och går till en sajdah där han gråter ut: ”Vid Kabas Gud, har jag lyckats!”
Vad Imam Ali(A) menar med detta är att under hela hans liv har han strävat efter att leva utifrån Allahs(SWT) belåtenhet, att vinna Hans tillfredsställelse och nu får han även ge sitt liv för Allahs(SWT) skull.
Se sådan tro! Sådan Kärlek! Sådant Hopp!

Dra lärdom av Amir al-mo’menin(A) – de troendes Mästare(A), nästa gång du latar dig och inte orkar be!

Ibn Murjim rusar genast iväg och människor springer efter och får till sist tag i honom. De för honom tillbaka till Imam Ali(A), men när Imam Ali(A) får se hur hans mördare kvider i smärta för att de bundit honom så pass hårt med rep, ber han genast sin son, Imam Hassan(A), att lossa på repet och hämta lite mjölk till honom. Imam Ali(A) frågar sedan lugnt ibn Murjim: ”Var jag en dålig Imam för dig eller begick någon orättvisa?”
När ibn Murjim får höra dessa mjuka ord från den man han nyss huggit med sitt svärd, störtar han ut i tårar och gråter länge. Imam Ali(A) kallar sedan på sina söner, Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A), och ger dem sista råd och vägledningar ifall han kommer dö. Han säger till dem att ifall han överlever, kommer han själv bestämma om han vill förlåta ibn Murjim eller straffa honom, men om han dör, så ska ibn Murjim straffas med enbart ett svärdshugg (precis såsom han gjorde mot Imam Ali(A)), inte mer, och inte heller ska hans egendom förstöras eller hans familj bli förföljade osv.
Se vilken man detta är, som är beredd att ögonblicken efter att ha blivit huggen med ett svärd, förlåta sin mördare, lossa på hans rep och mata honom!

Eftersom svärdet var förgiftat blir Imam Ali(A) svagare och svagare och två dagar senare, 21 Ramadan (då han är 63 år), lämnar Imam Ali(A) denna värld som en martyr för att förenas med sin älskade fru och mästare i Paradiset.

Asalamo Alayka Ya Amir al-Mo’menin Ali ibn Abu Talib(A)!
(Frid vare med dig, O de troendes Mästare, Ali ibn Abu Talib(A)!)