Hur ser vi på Hossein(A) i historiens djup?

Att återuppliva minnet av Ahl al-Bait(A) är inte begränsat till muntliga former så som att recitera poesi, att tala om deras goda egenskaper, att etablera sorgceremonier, och så vidare, trots att alla dessa är av samma grad vid återupplivandet av detta minne. Det mest fullständiga sättet av minnets återupplivande är att verkliggöra deras handlingar i våra individuella och sociala liv. Ifall människor var medvetna om Ahl al-Baits(A) nobla ord och hur dessa tillämpas i det vardagliga livet, skulle de otvivelaktigt följa dem i praktiken, komma nära deras tänkande och binda sig med dem med känslorna.

Trots att sorg verkar som enkla tårar rinnande från ögonen, är det på verkligheten en komplicerad process som har sina rötter i båda logik och känslor, där sorg påverkar kroppen. Sorg är ett resultat av inre reaktioner av tron på sorg på den person vi gråter för, personen som anknyts till den mäktiga källan i vår existens, nämligen Gud i Sig. Det är ett resultat av reaktioner i hjärtat anknutna till den tron. Vad som hände med Imam Hossein(A) under Ashura dagen var en grov kränkning av budskapet Hossein(A) stod för, det var en grov kränkning till profetskapet i sig då Hossein(A) ville reformera den islamiska nationen. Det var även en grov kränkning till Imamat, då han och sin familjs lidande inte kan liknas med något annat i hela mänsklighetens historia.

Logiken bakom gråt är en ställning som människan tar för att, vid sidan om hand och tunga, uttrycka sin åsikt om livets detaljer. Att gråta för Martyrernas Mästare(A) visar en viss vägran mot all sorts förtryck, som den Islamiska nationen blev beklädd av vid försvinnandet av den himmelska metoden som Gud den Allsmäktige visade. Denna metod är den Heliga Boken, ” det förlängda repet mellan himlen och jorden” och den Heliga Familjen, ”det förlängda repet mellan profeten och hans nation”. Ett träd kännetecknas av dess frukt, och händelsen i Karbala är den bittra frukten av det ondskefulla trädet som beskrivs i den Nobla Koranen.

Det naturliga sättet för att reformera den Islamiska nationen framställs i Haditherna och förmalningar som direkt ges till minnen och hjärter. Dessa gavs av Ali och Hassan(A). Men nationen blev bedövad och dess vilja hade dött till en nivå där de erkände Yazid som Imam. När Yazid beordrade Waleed att få Imam Hussens trohet eller skära av honom halsen sa Martyrernas Mästare ”Vi är Profetens Heliga Familjen, vi är budskapets källa, vi är de som änglarna besöker, med oss startar Gud, och med oss avslutar Gud. Yazid är korrupt och dricker alkohol, dödar människor orättvist, praktiserar korruption öppen, och någon som mig svär aldrig lojalitet till någon som honom”. Det kvarstod inga andra metoder förutom uppoffring av blod för att väcka nationen från katastrofens storhet som ägde rum efter gradvisa avvikelser som samlats.

Vi bör se på Imamat som en omfattande metod inom alla dimensioner. Här är Hossein(A) som representerar en av länken i denna välsignade kedja – ena gången ser vi honom i högsta former av dyrkan av Gud den allsmäktige under sin bön på Arafah dagen, där man sällan ser en likadan relation mellan en människa och Gud. En annan gång ser vi honom bekräfta Gud den Allsmäktiges roll på jorden genom sitt politiska tal när han lämnade Medina. En annan gång ser vi honom uppmana sina kompanjoner att andligt hålla sig fast vid Gud. Detta genom sina rekommendationer under Ashuras afton. Under kvällen hade Imamens kompanjoner ett ljud som bina då de läste Koranen, men under dagen på krigsfältet dånade de som lejon.

Majlis (föreläsningarna) om Imam Hossein är verkligen likt universiteten som har sina grenar överallt – från de största huvudstäderna till de minsta byarna av landet. Därför, finns det ingen nation som är medvetna om historien och Sharias lagar som Ahl al-Bait(A)s följare som träder in i detta universitet två månader varje år, från det yngsta barnet till den äldsta mannen. Är inte dessa akademiker skyldiga den välsignade riktningen av Hossein(A)? Denna riktning var inte en riktning i historien så som den var en riktning för historien! Denna revolution var inte ute efter styre, däremot bar den på ett budskap som skulle ändra livet genom en korrekt syn på Islam, som var nära att drabbas av de förgående nationernas sjukdom.

Det finns ett samband och harmoni mellan tre grupper av tio: de sista tio dagarna av månaden Ramadan, de första tio dagarna av månaden Dhul-Hijjah, och de första tio dagarna av den heliga (sorgliga?) månaden Muharram. Dessa dagar utgör tillsammans en hel månad varje år. Vi bör ta dessa välsignade tio-dagars perioder, fördelade över året, som stationer där vi återupprättar vår anknytning med Gud den allsmäktige. Vi tar avstånd från Honom vid varje handling av olydnad, och varje period då vi återupprättar oss, får vi en chans att kompensera de milen av avstånd från Gud genom att ta ett modigt steg mot Honom. Perioderna är en chans att återförena oss med Ahl al-Bait(A), för om deras farfar, Profeten Mustafa (Muhammad(S)), är en stad av kunskap, så är de portarna!

Gud har både kroppslig och själslig bestraffningar, och Han slår inte en person med ett straff som är värre att få ett hårt hjärta. Det är välkänt att tårar endast uttorkas vid hårdnad av hjärtat, och hjärtat blir endast hårt vid överflöd av synder! Hårdnad av hjärtat är en klar signal på dålig hälsa i känsloförmågan hos människan. Det är ett viktigt ansvar att upptäcka anledningarna för hårdnaden av hjärtat, och om man inte upptäcker det så är det en stor förlust. O andra sidan är det en stor lycka (ära) till den som ser på sitt bröst en medalj av Profeten(S) där han vittnat personens tro. Detta då Profeten(S) anser att Imam Hosseins martyrskap värmer de troendes hjärter som aldrig kallnar. Har du funnit denna hetta i ditt hjärta som visar att hjärtat lever?