Hur intensivt vill vi vara med?

Det berättas att när Qasim(A), son till Imam Hassan(A), frågade Imam Hossein(A) om tillåtelse till att kämpa i kriget i Karbala så sade Imam Hossein(A) först nej. Qasim(A) insisterade och frågade igen, men Imam Hossein(A) fortsatte att neka honom tillåtelsen. Igen och igen frågade han, och med tårar i hans ögon bad han om tillåtelse till att närvara med Imamen(A) i Karbala. Imam Hossein(A) gav honom då tillåtelsen, omfamnade honom, och inte bara var det nu Qasim(A) vars tårar föll, utan Imam Hossein(A) grät intensivt tillsammans med honom. I vårt egna slagfält idag, här och nu, är vi verkligen Qasim(A) för vår tids Imam(AJ)? Om något kommer upp i vår väg mot slagfältet, hur intensivt är vi beredda på att göra för att få vara med ändå? Hur gärna vill hjärtat vara med tillsammans med våra syskon, när de redan idag kämpar för vår tids Imam(AJ)? Vad är vi beredda att få göra för att få vara med?! Om något säger nej till oss, kommer vi enkelt dra oss tillbaka? Eller drar vi oss tillbaka av annat i vardagen, att vi inte ens har känsla till att ens fråga och anstränga oss om att få vara med? Hur mycket kan vi insistera på att hjälpa vår Imam(AJ) innan vi ger upp? Hur intensivt vill vi vara med?