Fastän Hisham ibn Abdul Malik var kronprinsen, och Umayyad makten stod på sin höjdpunkt, kunde han inte vidröra hajar al-Aswad, den svarta stenen efter tawaf kring den heliga Ka’ba. Alla människorna var klädda likadant i Ihram [särskild klädsel vid pilgrimen], reciterandes samma hågkomst av Allah(SWT), och utförde samma saker.
De var så överväldigade i sina rena emotioner att de inte orkade uppmärksamma det världsligt lovordade. Hisham försökte hårt att komma nära hajar al-Aswad och röra vid den, men på grund av den stora folkmassan var det inte möjligt. Därför vände han om och satte sig på en hög stol för att se pilgrimen. Syrierna som hade kommit med honom stirrade också på folkmassan.
Vid denna tid kom en man som såg ut att vara en from andlig man som bar på en enkel vit ihram. Tecken på dyrkan och fromhet syntes på hans ansikte. Han cirkulerade kring den heliga Ka’ba. Sedan, med en lugn fattning och bestämda steg gick han mot hajar al-Aswad. Folkmassan öppnade en väg för honom, så snart de såg honom närma sig. Syrierna, som hade misslyckats med att ta kronprinsen till hajar al-Aswad, roade av synen.
En av dem frågade Hisham: ”Vem är denna person?” Fastän Hisham visste att det var Imam Sajjad(A), sa han: ”Jag vet inte.” Ingen vågade ifrågasätta Hishams påstående, för deras svärd var alltid dränkta i de modigas och djärvas blod.
Men Farazdaq, den vältaliga arabiska poeten, som bör ha fruktat Hisham mer än någon annan, var så känsloladdad att han sa: ”Men jag känner honom.” Därför stod han på en upphöjd plats och läste en vacker dikt, som är en av dem mästerverk i det arabiska språket. Det var ord som enbart kunde formas när poetens själ flyter likt havets vågor.
Sålunda sa han: ”Denna man är den som är känd för varenda sandkorn i landet av Batha. Denna heliga Ka’ba känner honom. Denna Haram, och landet utanför känner honom. Det är barnet till Guds bästa tjänare. Detta är den rena och ofelbara fromme. Om du säger att du inte känner honom, skadar det inte hans ställning. Du kanske inte känner honom. Men alla araber och icke-araber känner honom…” Hisham var rasande på Farazdaq efter att ha hört hans dikt. Han befallde att hans del av den allmänna skatten skulle avskaffa, och att han skulle fängslas i Asfan, som ligger mellan Mecka och Medina. Men Farazdaq var inte besvärad av denna skiftning som han fått som ett resultat av hans mod och ärlighet. Han fortsatte att skapa poesi mot Hisham i fängelset.
Imam Sajjad(A) skickade lite pengar till Farazdaq, eftersom han var i fängelset och hade inga möjligheter till intäkter. Farazdaq accepterade inte det, och sa att han hade läst upp dikten enbart för Guds [skull]. Imam Sajjad(A) skickade tillbaka pengarna till honom och sa: ”Allah(SWT) är väl medveten om din avsikt, och kommer att belöna dig ordentligt. Om du accepterar dessa pengar, kommer det inte att påverka Allahs (SWT) belöning till dig.” Han övertalade Farazdaq till slut att acceptera gåvan.