Kanske känner du igen dig själv i denna känsla jag kommer att beskriva. Att vara en andra-tredje generations invandrare är otroligt påfrestande. I vårt vackra Svearike kan varken vi själva eller andra kalla oss för svenskar. När vi åker till våra föräldrars hemland kan vi inte känna oss hemma där och folk där ser oss som svenskar. Man har på något sätt hamnat i en osynlig ”zon” mellan flera landgränser. Man kan, oavsett hur mycket man försöker, inte känna sig helt 100% hemma i något land. Frågan ”Var är ett hemland?” ekar ständigt i huvudet. Är det där man har familj? Eller vänner? Eller kanske jobb? Vad om man har en av varje faktor i varsitt land? Då kvarstår den ekande frågan och det konstanta sökandet efter ett ”Hemland”. Man är rastlös och i ständig oro.
Mitt i alla tankar strålar ett ljus i hjärtat som lyser upp den mörka hinnan och som ger ro till själen:
الَّذِينَ آمَنُواْ وَتَطْمَئِنُّ قُلُوبُهُم بِذِكْرِ اللّهِ أَلاَ بِذِكْرِ اللّهِ تَطْمَئِنُّ الْقُلُوبُ
[13:28] De som tror och vars hjärtan blir stilla när Guds namn nämns –
är det inte så att då Guds namn nämns blir människohjärtat stilla?
Hemland är där hjärtat finner ro. Kan det finnas vackrare land än där hjärtat finner ro vid Allahs(SWT) hågkomst?