Den allmänna betydelsen av rättvisa är t.ex. att ge rättigheter åt dem som förtjänat dem utan diskrimination. Diskrimination, dvs att garantera en del människor sina rättigheter och frånta andra sina är också orättvist.

På ett sätt åtföljer rättvisan jämlikheten som håller alla människor för lika, men jämlikhet betyder inte att tillförsäkra alla precis samma rättigheter. Om det vore så vore det grymt och orättvist. Att helt förhindra alla människor att erhålla sina förtjänster är också en form av grymhet.

Därför betyder Guds rättvisa att alla varelser har olika kapacitet. Gud ger var och en belöning enligt hans eller hennes kapacitet.

Bland alla levande varelser har människan en särskild potentialitet, effektivitet och förmåga. Ens handlingar och motivationer är inte begränsade som hos djuren. I motsats till djuren som endast har instinkter som är relaterade till naturen och det materiella livet, är människans instinkter på en högre nivå som är bortom denna världens gränser.

Det som påverkar ens handlingar är ens yttersta, dominerande bevekelsegrunder, vilka är moraliska, vetenskapliga, religiösa och gudomliga. Man förskar ofta sina naturliga och materiella behov för sina högre mänskliga mål. Enligt Koranens tolkning styr människan sitt handlande på grundval av tro och fromma gärningar genom vilka hon önskar evigt liv och Guds förnöjsamhet. Människan har både offentlig tankeförmåga och önskan om odödlighet och instinkt som leder henne emot detta.

Allt detta avslöjar att människan har kapacitet till evigt liv. Det avslöjar med andra ord den individuella, immateriella kvalitén på ens själ. Att man erhåller förmåner på grund av tro och fromma gärningar i detta livet är endast följdriktigt. Tro och ett fromt handlande sår frön, och resultatet därav skördar man i ett lyckligt, evigt liv, dvs dess fulla mening blir verklighet i det eviga livet.

Man kan genom tro och goda gärningar stå högt över allt annat, men man kan också genom att avvika från den rätta vägen nå under alla djuriska begränsningar och vanliga fysiska relationer. Sålunda förtjänar man ett slags evigt liv där man får utstå smärta och lidande. I religiösa termer ådrar man sig den eviga helveteselden.

Om an avviker från tron och goda gärningar sjunker man lägre än till och med djuren. Koranen säger:

“De äro alldeles som boskap, nej de äro ännu mer vilseförda från den rätta vägen.” [Den heliga Koranen, 25:46]

De som tror och gör goda gärningar och de som avfallit från den rätta vägen kan jämföras med de studenter som utför sina uppgifter noggrant och de som slösar bort sin tid på oväsentliga saker. Om det inte fanns något evigt liv som belöning åt den första gruppen och som straff åt den andra skulle båda grupperna berövas sin vedergällning, vilket skulle vara grymt och orättvist. För att bättre belysa detta säger vi att Gud har uppmanat människorna att tro och vara goda. En grupp människor som accepterar detta inrättar sina liv, tankar, moral och gärningar efter sin övertygelse. Den andra gruppen som avvisar den rätta vägen hemfaller åt onda gärningar och korruption. Vi vet alla att denna världens ordning inte alltid belönar de goda och straffar de onda. Människan dör ibland utan att ha erhållit belöning för sina goda gärningar, därför borde det finnas ett annat ställe där de goda till fullo belönas och de onda bestraffas, annars vore det orättvist av Gud.