Guds man
Under Tasu’a dagen så belägrades Imam Hossein(A) och hans följeslagare av armén från Sham och de förberedde sig för att påbörja striderna. Abbas insåg deras intentioner från det högljudda oväsen som fördes så han gick till Imam Hossein(A) och sade: ”O broder! (Umar Ibn Sa’ads) armé är på väg mot dig.” Imam Hossein(A) ställde sig upp och sade: ”O broder Abbas! Sätt dig på din häst och gå och möt dem, må jag få offra mitt liv för dig!”
Abbas(A) och 20 ridande följeslagare gav sig iväg till motståndarna och frågade dem: ”Vad handlar all detta oväsen och rörelser om?” De svarade: ”Kalifen har beordrat oss att be er underkasta er hans befallningar och lyda honom; annars kommer vi att strida mot er.” Abbas(A) svarade: ”Skynda er inte tills jag tar med ert budskap till min broder och återvänder till er.” Sedan vände han om och skyndade sig att förmedla budskapet till Imam Hossein(A). Imam Hossein(A) sade: ”Gå tillbaka till dem och be de att ge oss anstånd för denna natten och överlåta striden till imorgon så att jag kan be, åkalla och dyrka inatt; Allah(Swt) vet att jag älskar bönen, reciterandet av den heliga Koranen, åkallelser och att be Allah(Swt) om förlåtelse.”(1).
Och så fick Imam Hossein(A) och hans följeslagare möjligheten att spendera hela natten i dyrkan, åkallelser, reciterandet av den heliga Koranen och bön på ett sådant sätt att ljudet från deras recitation av åkallelser och Koran var högt.
Under Ashura dagen påbörjade armén från Sham striden. Först sköt Umar Ibn Sa’ad en pil mot Imam Hossein(A) och hans armé sköt också pilar mot Imamens(A) armé. Pilarna föll ner mot armén som regndroppar. Där och då vände sig Imam Hossein(A) till sina följeslagare och sade: ”Res er upp och förberedd er inför döden, för det finns ingen flykt ifrån den. Må Allah(Swt) inkludera er i Hans barmhärtighet.” Efter denna order så började följeslagarna att strida; de attackerade Umar Ibn Sa’ads arme och stred tappert tills var och en av de blev martyr.
Under kvällen fanns ingen av Imam Hosseins(A) följeslagare kvar. Då tittade Imam Hossein(A) omkring sig och såg att alla hans 70 följeslagare hade blivit martyrer och deras kroppar låg på marken. Så efter att ha tagit farväl av kvinnorna och barnen så begav han sig till stridsfältet. Varje person som gick mot honom dödades till den nivån att Imam(A) dödade så många tappra stridskämpar från motståndarens armé.
En av återberättarna av incidenten i Karbala som var bland Umar Ibn Sa’ads armé har beskrivit det som följande: ”Jag svär vid Gud att jag inte har sett en man som har belägrats av en så stor armé, alla hans följeslagare och barn har dödats, hans familj är omringad och ändå behålla sin tapperhet och självsäkerhet som Hossein(A). Även om han var begränsad på grund av svårigheterna, led av en svår törst och hade skadat sig, så var han inte omskakad; hans uppträdande och handlingar var fyllda med ära; han blev inte övermannad då han fortsatte strida. När de modiga soldaterna attackerade honom så stred han tillbaka så intensivt att de skingrades likt en flock får som har sett en varg. När armén samlades igen så brukade han attackera den stora armén och de skingrades igen likt en flock gräshoppor. Han brukade attackera arméns hjärta medan han reciterade: ”Det finns ingen makt eller styrka förutom Allah(Swt)”(2).
Ibn Shahr Ashub och andra har återberättat att Imam Hossein(A) dödade ett stort antal från armén vid sidan av de som han skadade. Vid den här tidpunkten insåg Umar Ibn Sa’ad att ingen kunde konfrontera Imam Hossein(A) individuellt och om saker och ting fortsatte likt detta då skulle hela armén dödades av hans svärd. Därför kallade han på sin armé och sade: ”Ve över er! Vet ni om vem det är ni strider mot? Vet ni om vilken tapper man det är ni möter? Detta är sonen till den segrande över alla besegrade, Ali Ibn Abi Talib(A). Detta är sonen till fadern som dödade de tappra männen bland araberna. Gå ihop och attackera honom som en grupp.”(3)
Så armén attackerade Imamen(A) i grupp, dock dödades många av dem av ett slag från Imam Hosseins(A) svärd. Sedan då han var törstig vände sig Imam Hossein(A) mot Eufrat. Armén visste om att Imam Hossein(A) skulle återfå sin energi ifall han drack vatten. Så de ställde upp en linje framför floden och blockerade vägen. Närhelst Imam Hossein(A) gick mot floden så attackerades han och de tvingade honom att gå bakåt. Så Imam Hossein(A) var tvungen att fortsätta strida medan han var törstig och utmattad.
Armén omringade Imam Hossein(A) från varje håll och omkring 4000 bågskyttar började skjuta pilar mot Imamen(A). Hela armén hade omringat Imamen(A) på ett sätt att hans väg mot tälten var blockerad medan en grupp av armén attackerade tälten. Så fort som Imam Hossein(A) insåg detta skrek han: ”O följeslagare till Abu Sufyan! Om ni inte följer någon religion eller fruktar Domedagen, var (åtminstone) fria män i den här världen.”
Då han hörde vad Imam(A) sade, vände sig Shimr till honom och sade: ”Vad är det du säger O son till Fatima?” Imam(A) svarade: ”Vad jag säger är att jag strider mot er och ni strider mot mig. Vad har kvinnorna begått för synd? Så länge jag är vid liv, hindra era aggressiva män från att attackera mina tält.”
Vid det här slaget ropade Shimr: ”O Armé! Bort från den här mannens tält, han är en hederlig man. Förbered er att döda honom då detta är vårt syfte.”(4)
Ännu en gång omringades Imam Hossein(A) av hela armén baserad på Umar Ibn Sa’ads befallning och de började skjuta pilar mot honom. Pilarna träffade Imamens(A) ansikte, nacke och bröstkorg till den graden att hans bröstkorg såg ut som en igelkott på grund av alla pilar. Vid det här slaget gjorde Imam Hossein(A) en paus för ett ögonblick och armén slutade också strida. Sedan attackerades Imamen(A) igen av armén som omringade honom och till slut blev han martyr som törstig och förtryckt.
(Ovan är ett urval taget från ”Muntaha al-Aamaal” av den bortlidne Sheikh Abbas Qommi)
Fotnoter:
1. Irshaad av Sheikh Mufid, vol 2, s. 81-91
2. Tarikh Tabari, vol 6, s. 259 – Maqtal Abi Mikhnaf, s. 194 (Citat från Abdullah Ibn Ammar Ibn Yaghooth – Luhoof, s. 199 – Bihar al-Anwar, vol 45, s. 50
3. Manaaqib Ibn Shahr Ashub, vol 4, s. 110
4. Bihar al-Anwar, vol 45, s. 51