Många tror att den Hashimitiska stoltheten, som alltid resulterat utifrån ärbara ställningstaganden, var mer lämplig för Imam Hosseins(A) ståndpunkt än Imam Hassans(A).
Detta är ett vedertaget synsätt som genomsyras av brist på innerlig analys och noggrannhet.
Imam Hassan(A) var en Hashimit vars ståndpunkter utfördes med stor ryktbarhet. Hans ryktbarhet var likvärdig med hans faders och broders ryktbarhet. Således var de alla en förebild för historiens särpräglade reformatorer. Dock, hade var och en av dem egen specifikjihad (heliga kamp), budskap och ståndpunkter som de utgick från baserat på rådande omständigheter. Dessa omständigheter var tidiga exempel på jihad, ryktbarhet och bestridande i den fråntagna rätten till förmyndarskapet.
Imam Hossein(A) mötte döden genom att bli dödad på slagfältet under sina omständigheter, och Imam Hassan(A) behöll sitt liv genom att sluta fred (med Mu’awiyah) under sina omständigheter. Genom dessa två vägar tilläts de att fortsätta sin undervisning och fördöma sina fiender. Samtidigt var dessa två vägar de nödvändiga och logiska slutsatserna med tanke på de problem som fanns i de olika omständigheterna. Dessa lösningar var de bästa medlen, med vilka Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A) tillfredsställde Gud, den Högste, där syftena inte låg i att vinna livet av denna värld. De (dvs. lösningarna) är den verkliga segraren som varade genom historien, trots att Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A) uppenbarligen blev berövade på sina rättigheter och deras rätt till förmyndarskapet.
Dessa två uppoffringar (dvs. Imam Hossein(A) som gav sitt liv, och Imam Hassan(A) som uppoffrade hans tronföljd) är ytterligheter som särpräglade ledare strävar efter att uppnå genom deras mänskliga och revolutionära ställningstaganden.
Tidsfaktorerna efterföljde både Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A) i deras efterträdanden. De skapade, var och en av dem, ett personligt förhållande till deras följeslagare och ett personligt förhållande till deras fiender. Med andra ord rådde två helt olika förhållanden för de två bröderna. Då deras villkor var olika, var även deras sätt att utföra jihad olika. Därför blev deras slut också olika.
Följande är de omständigheter som deras följeslagare och fiender orsakade:
1. Omständigheterna som deras följeslagare orsakade
Imam Hossein(A) förråddes av sina anhängare i Kufa. En sådan typ av förräderi gav Imam Hossein(A) möjligheten att bana väg för sin ärbara framgång i historien. Detta berodde på att folket bröt trohetseden till Imam Hossein(A) redan innan han utropade krig. Således var hans lilla armé tömd på förrädiska personer dagen då han ställde sig upp för kamp i syfte att uppnå sitt fulländade mål.
Dock, skildes det förräderi som Imam Hassan(A) fick genomgå vid Maskan förläggningen och förläggningen vid al-Mada’in, från det som Imam Hossein(A) genomgick. Detta berodde på att Imam Hassan(A) utropade krig, och således samlades hans armé vid de ovannämnda förläggningarna. Trots detta, spelade fiendens ryktesspridningar en viktig roll gällande arméns splittring. Följaktligen spreds kaos, sammansvärjningar och förräderi över hela armén. Sålunda blev Imam Hassan(A) oförmögen att föra en helig kamp mot sina fiender. Med andra ord var det med denna armé som Imam Hassan(A) förlorade hoppet om att segra i krig.
Utifrån detta förstår vi att Imam Hassans(A) anhängare svor trohetsed till honom, och följde med honom till hans förläggningar som heliga krigare (mujahidin). Ändå kom de att svika honom och bröt den trohetsed de hade avlagt, och således valde de istället att gå över till hans fiender. På detta sätt var de värre än de som bröt sina löften till Imam Hossein(A) innan han mötte sina fiender.
På detta sätt banade Imam Hossein(A) väg för kampen mot fienden, då förräderiet skedde innan stridigheterna och således hjälpte det honom att bilda den bästa och mest utmärkta armén som historien någonsin skådat, både gällande lojalitet och också lydnad trots att de var få till antal.
Vad gäller Imam Hassan(A), så var han oförmögen att behålla sina anhängare även bland sina mest trogna shiiter. Med anledning av detta var han inte säker på om han kunde samla de och vända deras beteende, på grund av all kaos som hans fiender spred.
Således, råder det inte en stor skillnad mellan deras olika förutsättningar gällande deras anhängare?
2. Omständigheterna som deras fiender orsakade
Imam Hassans(A) fiende var Mu’awiyah, och Imam Hosseins(A) fiende var Yazid, Mu’awiyahs son. Historien är full av skillnader mellan Mu’awiyah och Yazid. Som exempel, var sonen (Yazid) uppenbarligen trög och slö, medan fadern (Mu’awiyah) hade en djupare ståndpunkt som folket betraktade som klipskhet. Den fientlighet som dessa två män hyste mot Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A) var inte ett resultat från en slumpmässig händelse. Snarare var det en ingrodd fientlighet som hade sin grund från historiska händelser mellan Bani Hashim (ättlingar till Hashim – Profetens(S) farfars far) ochBani Umayya Umayyaddynastin).
Umayyaderna kunde överhuvudtaget inte jämföra sig med Hashimiterna. Istället visade Umayyaderna en fientlig inställning mot Hashimiterna, då de fruktade att de senare skulle ta över deras makt. Detta är anledningen till varför folket och historikerna nämner Bani Umayya parallellt med Bani Hashim. I detta läge har vi rätten att ställa oss följande fråga: Är det inte en stor skillnad mellan de som följer begär och de som följer principer? Är det inte en klar skillnad mellan de som är av korrupt härkomst, och de som Allah(SWT) renade från all jordisk smuts, såsom det står i Koranen? Är det inte en stor skillnad mellan korrupta personer och de som antagit intellektuell begåvning, gott uppförande, ett rent handlande, och läror som spelat en avgörande roll i människans utveckling inom alla dimensioner? Sådana var Hashimiterna, som förde med sig ljus till världen. [1]
Hur olika de är!
Vad Imam Hassan(A) förutsåg liknade detta. För om han hade fört ett hopplöst krig mot sin historiska fiende Mu’awiyah ibn Sufyan ibn Harb, skulle detta krig ha lett till den största katastrofen i Islam. Det skulle även ha förintat alla shiiter bland det Heliga hushållets(A) (Ahl al-Baits) medlemmar. Med tanke på detta hade Mu’awiyah en utmärkt förmåga att fullfölja planen och således avsluta denna långa och historiska fientlighet gentemot Imam Ali(A), hans söner och deras Shiiter.
En sådan möjlighet var dock möjlig för Imam Hossein(A) då den unga mannen (Yazid) stötte bort honom. Detta berodde på att Yazid var slösaktig. Han var oförmögen att lösa problem, han var inte lämpad att sätta strömningarna i rörelse, och inte heller var han lämpad att göra upp planer. Utöver detta, var hans ambition att bli en kung med rikliga skattkammare, trots att han utsattes för poeten al-Akhtals ord som har återberättats av al-Bayhaqi:
”Din religion, är i sanning lik en åsnas religion
Du är snarare mer otroende än Hurmuz.”
Denna möjlighet var tillräcklig för Imam Hossein(A), då skräckväldets svärd (Yazid) började jaga shiiterna överallt, och således gjorde dem hemlösa, men även tillfångatog de stora personligheterna som efterföljde Ahl al-Baits(A) läror, och vars läror hade anförtrotts i syfte att förmedla dem till senare generationer.
Således ansåg Imam Hossein(A) att det var bättre för honom att genomföra sitt beslut. Han var säker på sin plan, sina syften, och deras framtid mot hans fiender.
Vad gäller Imam Hassan(A), så var han dock inte lika säker såsom sin broder Imam Hossein(A). Detta berodde på att Imam Hassan(A) plågades av arméns själsliga förutsättningar. Därtill, fanns Mu’awiyah och hans förskräckliga tjänare bland hans fiender, som smidde ondskefulla och fientliga planer.
Slutligen, kunde Imam Hossein(A) dra nytta av Mu’awiyahs misstag, såsom hans attacker mot fredliga muslimska städer, hans synsätt på villkoren i Imam Hassans(A) fredavtal, hans mord på Imam Hassan(A) genom förgiftning, hans överlämnande av makten till Yazid, och så vidare. Alla dessa felsteg, tillsammans med stödet från den allmänna opinionen bland muslimerna, sporrade Imam Hossein(A) att resa sig mot Umayyaderna.
Samtidigt drog Imam Hossein(A) nytta av Yazids felsteg, Mu’awiyahs efterträdare, vars nöjen var att leka med apor och dricka vin. Alla dessa faktorer var tillräckliga för att Imam Hossein(A) skulle kunna genomföra sin plan.
Imam Hosseins(A) förutsättningar att möta fienden och hans förutsättningar bland sina anhängare stämde överens med varandra gällande stödet för hans kamp och utförandet av hans uppgift, och banade således väg för hans ärofulla och historiska seger vilken han lyckades genomföra med Guds hjälp.
När det gäller Imam Hassan(A), var han trött på de förhållanden som hans följeslagare orsakade. Dessa förhållanden förhindrade honom således att dö genom denna form av martyrskap. Han led dessutom av dem tillstånd som hans fiender orsakade. Alla dessa villkor förhindrade honom därför att föra ett krig mot dem. Dessutom var han väl medveten om att ett sådant krig skulle förgöra hans läror.
Av denna anledning såg Imam Hassan(A) det därför som en nödvändighet att utarbeta sin [egen] väg av jihad, och starta sin kamp genom att sluta ett fredsfördrag med Mu’awiyah.
Den målsättning som Imam Hassan(A) önskade uppnå genom sitt fredsavtal med Mu’awiyah, påskyndade Mu’awiyah och hans samlings snabba undergång och fiasko genom historien.
Sannerligen är det svårt, efter en sådan studie, att skilja på vem av dessa två bröder som skapade den större effekten genom sin kamp, eller som hade ett starkare inflytande på sitt mål, och ett mer försiktigt omdöme gällande fiendens besegring.
Det är uppenbart att Umayyaderna drabbades av många svårigheter efter fredsavtalet. Det berodde på Imam Hassans(A) planer och riktlinjer. I själva verket inträffade alla dessa svårigheter som ett resultat av denna framgångsrika plan, som Imam Hassans(A) fiender stöttade, oavsett om de visste det eller inte.
Källhänvisning:
[1] Som svar till Mu’awiyah, sade Imam Ali(A): ”Trots vår sedan länge erkända heder och vår välkända överlägsenhet över ert folk, avstod vi inte från att beblanda oss med er och likt jämlikar, trots att vi inte var det, gifte vi in oss (bland er). Hur kan ni vara så, när Profeten(S) är från oss medan en lögnare är från er, när Guds Lejon är bland oss och de allierades Lejon är bland er, när oss är de två mästarna av Paradisets unga medan bland er är eldens invånare, när från oss är Världens kvinnors mästarinna medan från er är bäraren av ved, och då det finns många åtskillnader oss emellan?”
[Utdrag ur boken Sulh al-Hasan, skriven av: Shaykh Radi Aal-Yasin, kapitel 23 – En jämförelse mellan Imam Hassans(A) och Imam Hosseins(A) förutsättningar.]