Imam Hassan(A) beskriver egenskaperna hos en troende (mo’min) broder, kompanjon och vän med följande ord: "Han var större än andra människor i mina ögon. Den största egenskapen han hade som gjorde honom så stor i mina ögon var hur han såg på världen som något litet och betydelselöst.
Han uppnådde frihet från ignoransens dominerande, och bad aldrig om en tjänst från någon förutom pålitliga personer.
Han klagade inte, blev inte arg och ilsken, och tappade aldrig tålamodet (sabr), av trötthet eller irritation. Han förblev tyst mestadels men när han väl öppnade sin mun för att tala var han stjärnan bland alla talare. Han var klen och smal men när det kom till kamp och kämpande var han stark som ett lejon.
Han föredrog att lyssna i en samling med lärda snarare än att tala. Om någon överkom honom i tal kunde ingen överkomma honom i tystnad. Han sade aldrig vad han inte handlade efter och sade inte det han handlade efter.
När han blev konfronterad med två saker som han inte visste vilken av dem som skulle ta honom närmare Gud, tittade han på vilken av dem som var närmast hans begär och opponerade det. Han klandrade inte heller någon för handlingar där det kunde finnas rum för en ursäkt i liknande fall." [Tohaf al-oqol, s. 234]