Martyrernas mästare: Imam Hossein(A)

Nu var det dags för Imam Hossein(A) att ge det sista för att hålla Islams anda vid liv. Det var inte mycket tid kvar och all sin kamp och erfarenhet han samlat på sig genom tiderna var han nu tvungen att överföra till sin ersättare, sin son Imam Sajjad(A). ”Min älskade son! Du och din syster kommer att fortsätta den kamp i att hålla Islams låga brinnande som jag, din farfar och Profeten förde. Min son, håll fast vid sanningen – även om den är bitter!”

Det var de sista orden Imam Hossein(A) viskade till sin familj innan han satte sig på sin himmelska häst Zuljenah och blixtrade ut heroiskt för att vinna kärleken. Yazids armé fruktade Imam Hossein(A) mest av alla och många föll djupt in i dödens lågor när de mötte honom.

Imam Hossein(A) red ensam ut på fältet. Det var bara han och Zuljenah, hans trogna häst som följt honom ända sen barnsben. En kärleksmelodi fyllde deras själ. Rytmen fyllde deras djup med viljans glöd. Rädslans skugga hade gett vika för kärlekens ljus. Imam Hossein(A) var utom sig och hans hjärta bultade ut passion som satte honom i en gudomlig extas, som om han förlorat sin tillvaro och blivit solen själv. Fulländad kärlek var manifesterad i hans vackra kropp som skulle vittna in i evigheten med självaste livets blod. Inga ord, inget ljud, inget skrik – bara tystnad. Änglarnas poesi susade genom denna öken medan Imam Hossein(A) dundrade fram genom fiendens front. Moln av damm virvlade upp vid hans framfart. Månen kikade fram och solen fick beskåda ett aldrig tidigare beskådats. Stjärnorna stänkte himlen i tårar och fyllde den ljusa himlen med sin sorg. Kärlekens arom som dansade ur Imam Hosseins(A) andetag förtrollade hans fiender och bara dess doft fick dem att förlora livet. Kärlekens sköld hade gjort honom till synes odödlig trots att han bar en mantel av pilar. Zuljenah föll till marken, flåsandes, men blev på nytt fylld av en häpnadsväckande energi som fick henne att resa sig upp och gallopera snabbare än någonsin. Hon såg Paradisets ängar och en längtan hade tagit över som även fick henne att glömma tid och plats.

Fiendens soldater flydde från denna sfär av kärlek som skuggan flyr från ljuset. Men precis som glöden är omringad av kyla, blev kärlekens vackra ansikte, Imam Hossein(A), omringad av infernaliskt hat. Spjut tävlade mot svärd med spetsande pilar som vägledning att finna sin väg till djupet av Imam Hosseins(A)hjärta och tränga igenom dess passion. Som gasellen blir påhoppad av en flock lejon, tvingades Imam Hossein(A) och Zuljenah sakta till marken, denna gången utan att få se solnedgångens smärta en sista gång. Imam Hossein(A) föll till marken med Zuljenah kvidandes på knä. Men denna änglahäst vägrade ge upp och placerade sitt skinande huvud försiktigt på Imam Hosseins(A)bröst som ett sista skydd och såg djupt i hans ögon. Imam Hosseins(A)tårar föll som ett vattenfall och dess ström band honom och Zuljenah i ett mystiskt rep med evigheten som ände. Zuljenah orkade inte mer och en sista pil brände igenom hennes muskulösa nacke som fick henne att falla mjukt i Imam Hosseins(A) famn.
Imam Hosseins(A) själ vägrade ge sig och sakta reste han sig men föll åter på knä. En oas av kärlekens blod omgav honom. Änglarna i horisontens alla hörn grät i förtvivlan för vad som hänt Guds älskade. Imam Hosseins(A) hjärta blöd gyllene honung omringad av ilskna bin. Han hade inte glömt målet för sin färd och lade sitt huvud sakta på marken i en tyst innerlig bön. Jorden skälvde och fylldes med kärlekens smärta vid beröringen av Imam Hosseins(A) skinande panna. Bergen blev till grus som blåste iväg med dödens vind. Flammor brann genom skyns djup. Ärkeängeln Gabriel grät ut, ”O älskade Imam Hossein(A)! Tiden har kommit för dig att återvända till oss. Du har lidit tillräckligt av förtryckets svärd. Kom till oss, tiden är inne!”

Imam Hossein(A) fyllde varje själ med de ljuvliga orden som strömmade från hans inre i sin bön till sin älskade Gud, ”O Min Älskade! Till Dig ensam hör all pris, o du Evigt Kärleksfulle som ömmar över dina svaga tjänare! Förlåt de som felat och låt ljuset av Dina ords manifestation lysa för så länge som evigheten varar. Svep in de felande i manteln av Din Nåd och pris vare till Dig som utvalt mig att offra mig för Din Absoluta Kärlek i Vackraste form! Jag älskar Dig en kärlek bortom tid och plats, gräns och höjd, form och känsla, och till Dig tillhör jag!”.

Med en viskning susade Imam Hosseins(A) ord genom öknen och precis som tornadon drar alla in i sin kraft, drog Imam Hossein(A) in alla i kärlekens makt, blåste väck ondskans tjänare och fyllde dem med hopp, tro och kärlek.