Imam Hossein(A) och Abbas(A)

Imam Sajjad(A)vaknade upp då och då men när han såg vad som hände utanför föll han i djup koma igen. Hög feber hade gripit tag om hans hjärta och han kämpade mot döden. Men varje gång han drogs in i medvetslöshetens djupa brunn fylldes han med ett ljus av oro över vad som hände utanför och när han fick se synen av sina älskade givande sina liv på ett sådant sätt orkade han inte med den smärtan och föll djupare in. Han hade vaknat till lite nu och kunde precis hålla sig vaken, lutande mot Zaynab som höll honom uppe. Han såväl som Zaynab visste vad som väntade dem, och att de måste ha tålamod för att fortsätta Imam Hosseins(A)kamp när han blivit martyr för kärleken. Imam Hosseins(A)kvinnor grät djupare och djupare och även de skulle få uthärda den förnedring som väntade dem när männen hade gett livet. Det var bara Imam Hossein(A) och Abbas kvar nu. Abbas skyndade sig upp till sin broder och grät ut. ”O min älskade broder! Det har gått för långt, våra barn och kvinnor gråter av törst och hunger. Låt mig bara kämpa mig fram till Furats flod och fylla våra bägare med vatten till våra små barn.”

Plötsligt kom lilla Sakina och ryckte i Imam Hosseins(A)mantel. Hennes små läppar var fyllda med sår av törst och hon viskade, ”Pappa, jag är törstig. Ali Asghar är törstig.”
Vad kunde Imam Hossein(A) göra? Han såg sin älskade dotters oskyldiga ögon och kunde inte neka hennes önskan, ”Gå Abbas. Hur kan jag inte släcka törsten till mina barn? Må Änglarna rena din väg och breda ut ljusets matta för dig att vandra på.”Abbas stormade genast ut. När Yazids soldater såg vem som närmade sig, ekade Abbas namn i deras bröst och de fylldes med djup fruktan och respekt för denna modiga kämpe. Sannerligen förtjänade han titeln ”Guds Lejon” för Yazids armé flydde som zebror på denna öken som nu liknade Sahara. De sköt pilar men det stoppade inte Abbas brinnande mod att släcka törsten hos lilla Sakina. En smög sig upp bakifrån och högg till honom på sidan. Han red hastigare och tapprare än någon annan. Det var precis som Imam Hossein(A) sagt, en matta hade banats för honom rakt till floder Eufrat och han lyckades tränga sig igenom soldaternas ställningar som ett svärd av ljus. Den som stod i vägen mötte snart Dödens Ängel och ingen vågade möta honom ensam. Istället drog de sig tillbaka och attackerade med flygande pilar och spjut. Men Abbas hade nu nått Eufrat och fyllde bägaren med sött vatten. Han skulle släcka sin egen törst och tog en näve som han slurpade ur. Men genast slutade han dricka och mitt i detta dödens fält predikade han för sig själv om moral och etik, ”Hur kan du dricka från detta söta vatten och släcka din törst när Imam Hossein(A), hans barn och kvinnor är törstiga?”
Han slutade genast dricka och hoppade upp på sin djärva häst för att skynda sig tillbaka. Shimr förstod att om han nådde tillbaka och lyckade släcka sin och Imam Hosseins(A)törst skulle de bli besegrade, även om de var miljontals. Han beordrade en stor legion att anfalla Abbas och inte låta honom nå tälten, och lovade stora belöningar till dem som lyckades.

Ett vasst svärd kapade Abbas högra arm och han fångade bägaren med sin vänstra samtidigt som han tappade både sköld och svärd. Han var fast beslutsam att släcka sin älskade Sakinas törst, men ödet ville annorlunda. Ett svärd till skar igenom hans vänstra arm och han höll nu bägaren med sina tänder som förlorat sin vita glans och hade fyllts med blodets röda färg istället. En pil spetsade igenom hans hjärta och han föll till marken och tappade bägaren vars fräscha vatten sakta rann ut och bildade en liten pöl blandad med kärlekens rena blod som ivrigt sögs upp av den lika törstiga öknen. Imam Hossein(A) dundrade fram och soldaterna skingrade sig för hans ljus som omfamnade Abbas sista livskraft som han använde till de sista orden innan han färdades mot evigheten, ”Förlåt mig Imam Hossein(A), jag lyckades inte släcka din törst, dina barn och dina kvinnors. Förlåt mig, jag älskar dig.”