Efter Profetens(S) död skulle en kalif utses för att föra Profetens(S) uppdrag vidare. Eftersom Imamat är ett andligt såväl som världsligt ämbete har Shia-muslimerna alltifrån början trott på den gudomliga rätten, där Imamen(A) skulle utses av Profeten(S) själv och Profeten(S) gjorde i själva verket också detta före sin död, vid Ghadir Khum. Det är otänkbart att Profeten(S) under sin livstid skulle ha underlåtit att utse sin efterföljare. När Imam Ali(A) var upptagen med Profeten(S) begravning blev Abu Bakr emellertid vald till kalif av enbart ett fåtal personer som för tillfället samlats i Medina. Senare utsågs den andre kalifen Umar genom nominering av Abu Bakr. Uthman blev den tredje kalifen genom urval. Efter Uthman valdes Imam Ali(A) samstämmigt till kalif av hela befolkningen i Medina och av representanter för de Islamiska staterna. Så blev Imam Ali(A) den fjärde kalifen. Kalifatets perioder omfattade Abu Bakr i två år och fyra månader, Umar i tio år och sex månader, Uthman i elva år och elva månader och slutligen Imam Ali(A) i fyra år och nio månader. Shia-muslimerna uppfattar Imam Ali(A) som den förste imamen efter Profeten(S), eftersom de tror på Profeten(S) ofelbarhet, och imamen kan omöjligen vara en människa, som är vem som helst, ty han är sin tids rätte representant för Profeten(S).

I korthet innebär det att muslimernas ledare skall vara en person som själv följer gudomlig vägledning och är full av kunskap, så att han inte i något avseende behöver ledas av andra. Alla dessa egenskaper, att vara kunnig och utan synd – jämte andra dygder som fromhet, ädelmod med flera – återfanns hos Imam Ali(A). Imam Ali(A) var ofelbar (ma’som) i livets alla avseenden. Hans andliga kunskap erkändes av alla och envar. Utan synd, ofelbar är den som i livets alla avseenden är ren, oförvitlig, from, oklanderlig och aldrig handlar i strid mot den religiösa, moraliska, förnuftiga, rimliga och samt sociala andan och som aldrig handlar i strid mot sann rättvisa och aldrig gör något av egennyttiga skäl. Det som utmärker ett religiöst överhuvud är alltså karaktären. (Det arabiska ordet ma’som omfattar gudomliga egenskaper som inte till fullo kan uttryckas med orden ofelbar eller oförvitlig som enbart är bokstavliga översättningar av ordet.)

Efter Profeten(S) återfanns de goda egenskaperna närmast hos Imam Ali(A). Han var vidare kusin och svärson till Profeten(S) och var den som hade störst möjlighet att tillbringa det mesta av sin tid i Profeten(S) sällskap och var alltså den mest lämpade av dem som kunde komma ifråga. (Om övriga detaljer, jfr. stycket om Eid ghadir i Imam Alis(A) historia.)

Profeten Mohammad(S) och Imam Ali(A)
Profeten Mohammads(S) ställning är vida överlägsen Imam Alis(A) och andra Imamers(A). Profeten Mohammad(S) var den sista profeten (nabi), och till honom kom den uppenbarelse som sammanställts till Koranen. Imam Ali(A) var banerföraren i Profeten Mohammads(S) religion. Hans ställning är definitivt underordnad jämfört med Profeten Mohammads(S).

Imam Ali(A) och de tre första kaliferna
Imam Ali(A) föddes i Guds Hus, Ka’ba, vilket är en unik ära för en människa. Profeten Mohammad(S) och Imam Ali(A) var kusiner och uppfostrades i samma hus. Profeten(S) var avsevärt äldre och han tog hand om Imam Ali(A) med stor kärlek och omtanke. Imam Ali(A) gifte sig med Fatima(A), Profeten(S) yngsta dotter. Alla erkände utan förbehåll att Imam Ali(A) var modig, from, rättrådig och gudomligt god. De flesta av muslimernas fromma hänvisade ständigt till Imam Ali(A) som källan till sin andliga lärdom. Shia-muslimerna uppfattar Imam Ali(A) som den förste imamen och som ofelbar eller ma’som. Övriga muslimer uppfattar honom som sin fjärde kalif. Muslimerna menar att de tre första kaliferna var Profetens(S) följeslagare. De styrde den Islamiska staten efter Profeten(S) och det Islamiska väldet utvidgades under deras styre.