Motgången gjorde Quraish borna besvikna och de inledde en bojkott mot Hashims och Muttalibs familjer. De umgicks inte med dem, och såg till att de varken kunde få tag på mat eller dryck.

Abu Talib(A) hade inget annat val än att föra de två familjerna till en dal, som han ägde och som kallades Shibe-Abu Talib. Under tre långa år, från den sjunde Muharram det sjunde året efter tillkännagivande av profetskapet, levde de där under stora umbäranden.
Ibland hade de bara löv och gräs att livnära sig på. Bara när Profeten(S) sade till Abu Talib(A) att överenskommelsen om bojkotten, som alla Quraish medlemmar hade undertecknat, hade ätits upp av insekter, och att de enda orden, som var kvar, var: ” I vår Herrens namn”, beslöt de att återvända till Mecka. Abu Talib(A) gick till Quraish stammen och berättade detta. De insåg att det var så och hade inget annat val än att avbryta bojkotten.

Inte långt därefter dog både Abu Talib(A) och Khadijah(A). Detta gjorde Profeten(S) så bedrövad att han kallade detta år Amul Huzn (Sorgens år).
Efter Abu Talibs(A) och Khadijahs(A) död tilltog Meckabornas förföljelse av Profeten(S). Han beslöt att bege sig till Taif. Han hoppades, att människorna där skulle lyssna på honom. Men han blev utskrattad och drevs bort.

Bedrövad återvände han till Mecka. Nyheten om Profetens(S) predikningar hade spritt sig. En grupp på ungefär 20 kristna från Nadjaran kom till Mecka
och blev muslimer. En annan grupp på sex män kom från Yathrib (Medina) och blev också muslimer. Detta hände under det elfte året efter tillkännagivandet av profetskapet.

Året därpå kom 12 män från Yathrib och avlade en högtidlig ed, som har blivit känd som eden i Aqaba (ordet aqaba betyder bergspass och eden avlades i ett bergspass utanför Mecka). De svor att de inte skulle jämställa något eller någon med Allah(SWT) och att i allt lyda Profeten(S). När de återvänt till Medina, skrev de ett brev till Profeten(S) och bad honom att skicka någon till Medina, som skulle undervisa dem i Islam. Profeten(S) skickade Mus’ab bin Umayr och Ibn Maktum att göra Tabliqh.