Enligt beräkningar föddes Ammar son till Yasir Ansi, från Makhzum stammen, fyra år före elefantens år vilket då också innebär att han var fyra år äldre än Profeten(S-Salla Allah-o Alayh wa aleh – frid vare med honom och hans hushåll). Profeten(S) var fyrtio år gammal när han talade ut om Islams budskap, och anhängarskaran bestod till stora delar av fattiga och förtryckta själar. De hade stor tilltro till Islam, så deras hjärtan fylldes med kärlek till religionen för varje ord han(S) yttrade.
Å andra sidan fanns de rika och mäktiga som var ytterst fientliga mot Profeten(S) och Islams budskap. De planerade hemska sammansvärjningar mot Islam och dess anhängare. En av Profetens(S) egna farbröder, Abu Jahl, var värst bland polyteisterna. Han misshandlade och behandlade Profeten(S) och muslimerna väldigt illa. I början träffades Profeten(S) och de troende i hemlighet hos följeslagaren Arqam. Syftet var att behålla Islam heligt så att Abu Jahl, Abu Sufyan och resterande avgudadyrkare inte skulle förfölja och skada muslimerna.
En dag såg Ammar son till Yasir en man vid namn Suhaib ståendes vid Arqams dörr. Han frågade: ”Suhaib, vad har du för dig häromkring?” då Suhaib svarade ”Jag har kommit för att höra Profeten(S) tala. Och du själv?” Ammar svarade, ”Även jag har anlänt för att höra Gudsord reciteras.”
Sedan tillträde Ammar och Suhaib Arqams hus tillsammans. Ödmjukt satte de sig ned och började lyssna på den nobla Koranens verser som bestod utav Allahs(SWT-Sobhanah-o wa ta’ala – Glorifierad och Upphöjd äro Han) mångfaldiga ord som strömmade ut ur Profetens(S) mun. Ammars hjärta bestod utav tilltro så som regnet består utav droppar. När Ammar och Suhaib skulle lämna Arqams hus bad Profeten(S) de att kvarstanna ända till gryningen.
Profeten Mohammad(S) befarade tanken att Quraish skulle skada dem. Ammar väntade ända till mörkrets ankomst. Sedan lämnade han Arqams hus och skyndade över till sitt eget hus. Hans föräldrar, Yasir son till Amir och Somayyah dotter till Khabbab väntade nervöst på honom. När Ammar gjorde inträde i det lilla huset fylldes de utav glädje. Han talade om för dem om Islam, det utvalda levnadssättet av Allah(SWT).
Ammar var en av de tidigaste konvertiterna till Islam och den första muslimen som byggde en moské i sitt hus för tillbedjan och dyrkan av Allah(SWT). När Abu Jahl fick reda på om Ammars konvertering till Islam blev han ursinnig och skickade en grupp polyteister till huset, som tillfångatog Ammar, hans broder Abdallah och föräldrarna och tog ut dem i öknen utanför Mecka.
Bland de mest utsatta och som fick genomlida outhärdlig tortyr var Yasir, hans fru Somayyah, deras två söner, Ammar och Abdallah, den etiopiska svarta slaven Bilal som också valdes till Islams första mo’azzin (böneutropare), Suhaib och Khabbab.
Yasirs familj fastkedjades och torterades. Först piskades de ända tills blod forsade ut från dem. Sedan hämtades eldfacklor som användes för att bränna deras kroppar. Men den lilla familjen höll tålmodigt fast vid sin tro på Islam. Abu Jahl som insåg detta och beordrade tillslut torterarna att lägga enorma stenklumpar på deras bröstkorgar vilket resulterade i ytterligare extrema smärtor. Trots all tortyr förblev de troende på Allah(SWT) och religionen Islam.
När eftermiddagen närmade sig och hettan steg till maximal intensitet återvände Abu Jahl och polyteisterna till Mecka lämnandes Yasir och hans familj kvar i den extrema hettan och brännande solen. Samtidigt passerade Profeten(S) familjen och då han fick syn på Ammar och hans familj grät han ut och bad dem ”Förbli uthålliga, O Yasirs familj, er belöning är sannerligen paradiset!” Till svar sade Somayyah, Ammars moder, ”Jag vittnar om att du är Allahs(SWT) Profet och det att ditt löfte är sanning!”
Tyrannerna återvände och Abu Jahl hade nu listat ut nya bestraffningsmetoder. Han höll i ett långt spjut och började tortera dem barbariskt med spjutet i handen, ända tills Ammar, Yasir och Somayyah förlorade sina medvetanden. De duschades med iskallt vatten och då de återfick medvetande skrek Abu Jahl ut till Somayyah ”Prisa våra gudar, och fördöm Mohammad!”
Somayyah spottade honom i ansiktet och sade ”Vad förkastliga du och dina avgudar är!” Abu Jahl fylldes av ilska och högg henne i magen om och om igen ända tills hon dog.
Somayyah dotter till Khabbab var den första martyren i Islam.
Abu Jahl sparkade och stampade Yasir på magen ända tills även han dog.
Ammar bevittnade det som hände hans föräldrar och han grät ut högt. Sedan skrek Abu Jahl ut: ”Ifall du vägrar att prisa våra gudar skall även du slaktas!” Ammar höll inte ut med den brutala tortyren och gav med sig. Så gråtandes sade han ”Hubal (en avgud) är stor!” så de släppte honom och återvände.
Ammar befann sig i ett bedrövligt tillstånd, han anlände gråtandes till Profeten(S). Han grät inte för sina föräldrar eller för sin egen skull eller ens för tortyren han fick utstå – han grät för att han hade prisat polyteisternas avgudar. Profeten(S) tröstade Ammar gällande hans föräldrars martyrdom. Men han fortsatte gråta. Sedan sade han ”O Profet(S), polyteisterna släppte mig inte förrän jag prisade deras gudar!”
Profeten(S) sade omtänksamt ”Ammar, vad sade ditt hjärta?” vilket fick honom att omedelbart svara ”O Profet(S), mitt hjärta har sin grund på tilltro.” Profeten(S) lugnade honom och sade ”Oroa dig inte! Allah(SWT) har uppenbarat en vers gällande dig; ’Inte han som tvingas medan hans hjärta är i lugn och ro för hans tilltro’”
Muslimernas situation blev nu allt mer kritisk. I samband med det beordrade Profeten(S) muslimerna att bege sig på en utvandring till Yathrib (nuvarande Medina). Ammar var en utav dem som lydde Profeten(S) och utvandrade till Yathrib. Efter ankomsten till Yathrib bestämde sig Profeten(S) för att bygga en moské för muslimerna för att kunna dyrka Allah(SWT). Samtidigt skulle den vara en symbol för muslimernas styrka och ett slott för den muslimska nationen.
Med entusiasm började muslimerna, eller Sahaba (Profetens(S) kompanjoner) att bygga upp Profeten Mohammads(S) moské i Yathrib. Några bar på jord, andra tillverkade tegelstenar och vissa andra bar på uttorkade tegelstenar för att bygga väggarna. Profeten(S) arbetade också med sina Sahaba. Trots att Ammar var igenomtäckt av damm och uttröttad arbetade han aktivt.
Muslimerna bar på varsin tegelsten medan Ammar bar på två då han bar på ena för sin räkning och den andra för Profetens(S) räkning. Profeten(S) tittade då på honom och sade ”De (muslimerna) skall belönas medan du skall belönas dubbelt.”
För att uppmuntra sina muslimska bröder upprepade Ammar följande entusiastiska replik ”De som bygger moskén skiljer sig från de som undviker damm.” Dagar och månader passerade. De som förföljde muslimerna i Mecka och rånade dem på deras ägodelar och pengar skulle komma att bestraffas av Allah(SWT).
Muslimerna fick veta att polyteisterna hade förberett en armé. Armén leddes av Abu Jahl och han var på väg mot Yathrib. Profeten Mohammad(S) godkände inte Sahabas åsikter om försvar förrän Allah(SWT) beordrade det i en uppenbarelse. Slutligen skulle muslimerna få bemöta polyteisterna. Profeten(S) skickade Ammar och Abdallah son till Mas’ood till att samla information om polyteisternas armé.
Ammar var djärv. Han närmade sig polyteisternas karavan och gick runt deras läger för att samla information. Ammar och Abdallah återvände till Profeten(S) tillsammans och informerade honom om den låga anda fienderna befann sig i. På morgonen, när polyteisterna vaknade upp, fann de underliga fotspår. Munbih son till Hajjaj hade god kunskap i fotspår och sade ”Vid Lat och Uzza (två avgudinnor), dessa fotspår tillhör Ammar son till Yasir och Abdallah son till Mas’ood.”
Morgonen den 17 i månaden Ramadan år 2 e.H (efter Hijrah – Profetens(S) utvandring från Mecka till Medina) utbröt det stora slaget vid Badr, Islams allra första slag i historien. I det slaget gav Allah(SWT) segern till de troende över polyteisterna. Ammar slogs med entusiasm. När polyteisterna retirerade såg Ammar den vettskrämde Abu Jahl och påmindes om de hemska dagarna av tortyr. Nu hade det hela vänt, de förtrycktas svärd fick hämnd på de orättvisa. Ammar tackade Allah(SWT) för segern riktandes sitt huvud mot himlarna.
Ammar blev 60 år och var ivrigare än de unga männen i sin strävan efter Allah(SWT). Ammar hade djup tilltro till Allah(SWT). Han älskade mänsklighetens Profet(S) och Profeten Mohammad(S) älskade sin gamla vän och anhängare och prisade honom flertalet gånger.
Många hadither (återberättelser) har återberättats där Profeten(S) har talat ut om anhängaren Ammars dygder, egenskaper och goda dåd. Det har återberättats att Profeten(S) sagt, ”Ammar äro med sanningen och sanningen äro med Ammar och han är lika nära mig som ett öga är till näsan. Ack! En rebellisk grupp skall slakta honom!”
Det har också återberättats av närmare 20 Sahaba till Profeten(S) i Bukharis samlingar att han sade ”Ack! En rebellisk grupp skall slakta Ammar. Medan han bjuder in dem till paradiset bjuder de in honom till helvetet. Hans mördare och de som river av honom hans kläder skall brinna i helveteselden!”
Dagar, månader, år passerade och Ammar förblev en utav Profetens(S) mest lojala och pålitligaste Sahaba. Han var konstant med Profeten(S) och strävade alltid efter Allah(SWT) och mot Islams fiender och stod för mänsklighet. År 11 e.H gick lämnade Profeten(S) denna jord. Ammar grät djupt över förlusten av sin gamle vän och Mästare Profeten(S), och mindes de yngre dagarna och tiderna av Jihad (Helig kamp i Guds väg) Ammar, förblev lojal till Islam och sanningen även efter Profetens(S) död. Han strävade alltid efter Islams levnadssätt och sanningens ord. Han fruktade inte någon annan än Allah(SWT). Ammar älskade de troendes Mästare (Amir al-Mo’mineen), Imam Ali(A – Alayh as-salam – frid vare med honom), för att han hade hört Profeten(S) säga ”O Ali(A), ingen älskar dig utom en sann troende och ingen hatar dig utom en skamlös syndare.”
Och ”Ali(A), du har precis samma position till mig som Aaron(A) har till Moses(A), förutom det att det inte finns någon profet efter mig.”
Ammar bevittnade vid Hajj al-Wida (Profetens(S) första och sista pilgrimsfärd till Hajj) hur Profeten Mohammad(S) tog tag i Imam Alis(A) båda händer och höjde upp dem inför alla och sade ” För den jag är mästare över (mawla), är Ali hans mästare. O Allah, Älska den som älskar Ali, och var fiende för Alis fiende. Hjälp den som hjälper Ali och överge den som överger honom.”
För denna anledning var Ammar övertygad att Imam Ali(A) skulle vara den första Kalifen efter Profeten(S). Däremot var det Abu Bakr som blev den första Kalifen. Vissa ur Sahaba trotsade honom och bland dem var Ammar. Han stod vid sidan om de troendes Mästare, Imam Ali(A), och Profetens(S) dotter Fatima Zahra(A).
Ammar ägnade det mesta av sitt liv i Jihad. Han bidrog till muslimernas krigserövringar. Under tiden som Omar ibn Khattab, den andre Kalifen som hade valts direkt utav Abu Bakr, hade makten valdes Ammar till att styra Kufa, Irak. I Kufa styrde Ammar med vänlighet, han behandlade folk i enlighet med Allahs(SWT) lagar vilket resulterade i att folket var nöjda med det rättvisa, barmhärtiga och ödmjuka styret.
År 23 e.H. lönnmördades den andre Kalifen, Omar. Tidigare hade en grupp muslimer frågat Omar vem som skulle få bli den tredje Kalifen efter honom. Han hade beordrat skapandet av Shura (ett råd), där valdes sex ur Profetens(S) Sahaba (kompanjoner) vilka var Abdal-Rahman son till Auf, Uthman son till Affan, Imam Ali son till Abu Talib(A), Talha son till Obeidallah, Sa’d son till Abu Waqqas och Zobeir son till Awwam.
Omar befallde att dessa sex skulle samlas hemma hos någon av rådets utvalda och välja ut en bland dem själva till den tredje Kalifen inom loppet av tre dagar efter hans död och i de fall de inte kunde enas eller om det slutade oavgjort skulle Abdal-Rahman få sista ordet.
Än en gång förväntade sig Ammar att Imam Ali(A) skulle väljas, som rätten krävde, då han var de troendes Mästare. Imam Ali(A) hade kämpat mer än alla de andra i Jihad, han var förnämligast i kunskap och rättfärdighet, han var närmast i släktskap till Profeten(S), han hade sådana unika meriter och prioriterade Islam mer än alla andra.
Första dagen passerade utan någon överenskommelse, andra dagen passerade likaså utan något resultat. Vissa bland Sahaba som Miqdad, Ammar, och Abdallah son till Abbas samlades utanför huset och iakttog det hela. De hoppades på att de troendes Mästare(A) skulle väljas.
Samtidigt stod även Umayyaderna samlade utanför och hoppades på att Uthman skulle väljas. Ammar skrek för Abdal-Rahman att höra ”Ifall du önskar att se muslimerna enade och i överenskommelse bör du välja Imam Ali(A)!” Miqdad bistod Ammar sägandes ”Ammar har talat sanning, vore det så att du väljer de troendes Mästare(A) skulle vi samtliga höra och lyda honom!” Men då Abdal-Rahman insåg att Imam Ali(A) skilde sig ifrån honom i tankesätt valde han Uthman son till Affan.
De troendes Mästare, Imam Ali(A) tittade på Abdal-Rahman och sade ”Det är inte första gången ni gaddar ihop er mot oss! Men ändå, säkerligen är tålamod bra och att söka tillflykt hos Allah(SWT), vars bistånd strävas efter mot det som ni påstår. Vid Allah(SWT), du har utvalt Uthman son till Affan till tredje Kalif, blott för att han skall välja ut dig till fjärde!”
Detta gjorde Ammar extremt besviken då han visste att Ahl al-Bait (Profetens(S) Hushåll(A)) var de enda värdiga och tidigare utvalda till Imamat (ledarskapet) då Allah(SWT) uppenbarade det andra stycket i vers 33 i kapitel 33 där det informeras att Allah(SWT) skulle hålla orenlighet borta från dem(Ahl al-Bait(A)) och rena dem med fullkomlig renhet.
Sex år senare visade sig Uthman hamna långt ifrån Islams egentliga läror och Profetens(S) heliga Sunnah (tradition). Han skänkte höga positioner till sina släktingar och de visade sig vara ytterst förtryckande och ondskefulla. Waleed son till Utbah var halvbroder till Uthman och valdes till den styrande över Kufa, Irak, efter avvisandet av Sa’d son till Abu Waqqas. Trots den Islamiska synen på alkohol brukade Waleed bege sig berusad till moskén.
Uthman gav ledarskapet över muslimerna i Irak till Marwan son till Hakam. Han avvisade de tidigare utvalda och utvalde egna släktingar till platser. Han avvisade t.ex. Salman Farsi från Madain och valde ut sina egna släktingar till makten. De fattiga blev fattigare och de rika i Uthmans släktskap växte sig bara rikare. Baitul Mal(folkets skattepengar) delades upp mellan Uthmans döttrar och fruar.
Den då 90 åriga Ammar ställde sig upp då han hörde Uthman tala bisarrt förtryckande och protesterade ”Vid Allah(SWT), jag är den första mannen som skall hindra dig från detta!” Kalifen irriterades och skrek ut ”Son till Yasir, hur vågar du yttra dessa ord till mig?”
Han beordrade sina soldater att gripa Ammar vilket de gjorde utan minsta hänsyn till hans föråldrade tillstånd och tog iväg honom till Uthmans rum och kedjade fast honom. Strax därpå dök Uthman upp och började misshandla honom och han slog honom så mycket att han fick sår på kroppen och svimmade utav smärta.
Några muslimer bar honom till Umm al-Mo’mineen, Umm Salamas hus som var en utav Profetens(S) hustruar. Hon sårades djupt när hon nåddes av nyheterna, att Ammar som var en utav Profetens(S) närmaste och förnämligaste Sahaba, och sin höga ålder kunde behandlas på detta sätt utav muslimer. Ammar funderade över hur mycket mer tortyr han uthärdade i sina yngre dagar och sade ”Det är inte första gången vi lider av tortyr för att ha yttrat sanningen”
Makhzum, som var Ammars stamtillhörighet, och massvis med andra muslimer fick ökad hat och illvilja mot Uthmans styre. Flertalet Sahaba i Yathrib (nuvarande Medina) skrev till muslimer och propagerade för Jihad mot den förtryckande styrkan. Uthman besöktes av delegater från Kufa, Basra, Egypten och dylika stater men till ingen nytta då Uthman ignorerande och avvisade deras klagomål. De tog sig till Imam Ali(A) och han i sin tur tog sig till Uthman för att uppmana honom att ändra på sitt sätt och sade ”Låt inte Marwan son till Hakam använda dig som sitt verktyg. Låt honom inte få fortsätta beordra dig dit han förmår. Glöm inte din position och Profeten Mohammad(S).”
Uthman son till Affan övertalades till att officiellt uttala sig om sin botgöring inför folket. Han gav även löften om att fullfölja en ny policy där Allah(SWT) och Profeten(S) skulle glädjas. Dock, vände Marwan son till Hakam på det hela än en gång då han sade ”Visa dig inte svag inför folket. Bestraffa dem!”
Naila, Uthmans fru, visste hur ondskefull Marwan var. För denna anledning sade hon till sin man ”lyssna på Ali son till Abu Talib ty folk älskar och lyder honom. Lyssna inte till Marwan ty folk avskyr och föraktar honom.”
Uthman son till Affan lyssnade inte på sin fru Naila eller Imam Ali(A) utan fortsatte med sina felanden och fortsatte till den nivån till en grupp människor revolterade mot honom och slaktade honom i hans palats. Muslimerna vände sig nu i stora massor till Imam Alis(A) hus. De bad honom att acceptera Kalifatet men han svarade ”Sök upp någon annan.” Men då folket envisades på att han skulle leda dem som den fjärde Kalifen, godkände han det och det första han gjorde var att avsätta samtliga diktaturer och tyranner som Uthman hade skänkt makt till och istället valde han ut gudsfruktande och passande människor.
Imam Ali(A) sökte avsätta Mo’awiya son till Abu Sofyan i Syrien (Shaam). Men Mo’awiya revolterade och tillkännagav att han ville hämnas lönnmordet på Uthman son till Affan. Slaget vid Siffin bröt ut som resultat till detta.
Slaget i Siffin
De troendes Mästare, Imam Ali(A), hade en armé som bestod av flertalet Sahaba bland dem Ammar son till Yasir, Malik Ashtar, Abdallah son till Abbas och andra.
Mo’awiya son till Abu Sofyan hade fiender till Islam t.ex. Marwan son till Hakam, Amr son till Aas och de som ogillade Imam Alis(A) rättvisa styre, efter att ha begått brott och synder, flydde till Mo’awiya för att slippa undan straffet från Imam Ali(A).
Muslimer i båda styrkor upprepade om och om igen för sig själva ”O Ammar, den orättfärdiga sidan skall slakta dig!”
Ammar som var över 90 år gammal var på Imam Alis(A) sida, och slogs utomordentligt. Ammar tittade upp mot skyn och utbrast ”O Allah(SWT)!
Ifall Du skulle vilja att jag slängde mig själv in i floden Forat skulle jag inte slösa en enda stund ståendes stilla.
O Allah(SWT)!
Jag vet att Du nöjs över att se mig kämpa mot de korrupta! Vid Allah(SWT)!
Även ifall de (Mo’awiyas styrka) besegrar och jagar bort oss ända till dadelträden vid Hajar skall jag ändå påstå att vi befinner oss på den rätta vägen och de på den felaktiga!”
När slaget i Siffin bröt ut tillfrågades Ammars soldater ”Vem vill välsignas med Allahs(SWT) tillfredställelse?”
Och då några troende svarade positivt ledde han dem till Islams fiender. När de bland Sahaba såg honom bryta sig igenom fiendestyrkan följde de honom. Fastän den över 90 åriga Ammar fastade kämpade han imponerande och med överlägsen entusiasm. Ammar fick syn på Amr son till Aas på mitten av slagfältet och sade ”Ack dig åh Amr son till Aas! Du har sålt Islam för Egypten!”
Amr hade nämligen utlovats Egypten av Mo’awiya ifall han stod vid hans sida. Den listiga Amr svarade ”Nej, jag kräver blott Uthman son till Affans blodshämnd!”
”Jag misstänker starkt att din handling inte är för Allahs(SWT) skull!” sade Ammar. Sedan fortsatte han ”Ifall du inte dör idag dör du imorgon. Och då varje handling behandlas utifrån ens avsikter så gör du bäst i att rätta till dina avsikter så att Allah(SWT) skiner sitt ljus på dig.”
Muslimerna hade svårt att skilja mellan vilken part som hade rätt och vilka som hade fel. Deras vägledning var Ammar då Profeten(S) hade sagt ”den felande sidan skall slakta Ammar!” Amr son till Aas lurade Mo’awiyas armé sägandes ”Håll ut, Ammar son till Yasir kommer att ansluta sig till denna sidan”
Dagarna passerade och Ammar fortsatte att strida på Imam Alis(A) sida. En dag påmindes den tappre kämpen Ammar om sina yngre dagar då han slogs vid Profetens(S) sida i slagen som Badr, Uhud och andra. Fastän Ammar kämpade ansträngande i kriget och det tog mycket från krafterna så behöll han sin fasta och vid solnedgången bad han en soldat om vatten och då soldaten gav honom yoghurt fick han ett stort léende på läpparna och sade ”Må hända att jag når martyrskapet inatt.”
Då några soldater frågade honom hur det kom sig att han visste om att han skulle nå martyrskapet den kvällen svarade han “Min käre Profet(S) underrättade mig att den felande sidan skall slakta mig och det att min sista måltid skall vara en skål med yoghurt.”
Ammar, drack upp yoghurten och fortsatte att slåss ända till det att han föll ner mot marken som en martyr. Mo’awiya gladdes över vetskapen om Ammars martyrskap medan Imam Ali(A) fylldes med sorg över förlusten av sin underbara vän och anhängare. Samtliga troende insåg då vilken sida som var den felande och de soldater i Mo’awiyas armé som väntade på att Ammar skulle ansluta sig till deras sida insåg nu att Amr son till Aas bara hade lurat dem. När kvällen kom smög sig därför många bort till Imam Alis(A) läger.
Mo’awiya insåg inte att Ammars martyrskap höjde stridsandan hos Imam Alis(A) sida och sänkte hans egna soldaters kampvilja. Imam Alis(A) armé var på god väg att tillintetgöra Mo’awiyas armé men så kom den kluriga Amr på hur de skulle fly sin död. Samtliga soldater som var kvar i Mo’awiyas armé beordrades att spetsa Koranens sidor med sina spjut.
Slaget upphörde då Imam Alis(A) soldater inte vågade strida mot Koranens sidor och med det förrådde dem Imam Ali(A), och båda sidor retirerade bort från Siffin. Martyrernas kroppar kvarstannade där.
Det gjorde även den 96 åriga Ammars lik, de troendes Mästare, Imam Ali(A), steg fram och erbjöd begravningsbönen för honom för att sedan, med sina egna händer, begrava honom med sina kläder. Idag kan de som besöker det området se en stor viloplats för den storslagna Sahaban till Profeten(S), som offrade allt och erbjöd det till Allah(SWT).